Att låta sig influeras

För väldigt länge sedan såg jag filmen Familjen Jones (originaltitel Keeping up with the Joneses). Har man inte redan sett den så kan jag rekommendera den, även om den har några år på nacken. Man kan säga att som influencers var de banbrytande. Jag kommer ihåg hur vi tyckte det var genialiskt, hur smart som helst, och hur vi undrade varför ingen kommit på det tidigare. 

Klipp till idag: 

orkar vi se en enda influencer till? Jag vet inget annat yrke som irriterar mig mer. Ja, jag fattar att det är ett riktigt yrke och att de tjänar enorma pengar på att visa upp saker, äta ute och resa. De gör en karriär på att konsumera och lyckas de så kan de anställa ett helt crew som ska hjälpa dem: pr-agenter, assistenter och personliga fotografer. Många äldre skakar på huvudet åt detta men jag tror man måste förstå hur stora dessa kreatörer inom sociala medier faktiskt är. 

Jag har inte svårt att hänga med i utvecklingen och kan förstå att det finns sociala medie-profiler som tjänar pengar på att synas. Den biten kan jag fatta. Men det jag inte riktigt förstår är hur deras målgrupp verkar svälja allt med hull och hår? När samma sponsorer och samarbetspartners syns överallt, som till exempel Daniel Wellington och Na-kd. Och avslutas med samma rabattkoder varenda gång. Går unga människor verkligen på det här? 

Kräver man inte mer som betraktare? Åtminstone ett uns äkthet. Om man nu ser upp till och beundrar dessa influencers, så borde man bli besviken när allt är köpt och skådespeleri. Tröttnar man inte när en hel grupp bloggare eller youtubers lägger upp samma samarbeten hela tiden? Ser man inte igenom det och saknar trovärdigheten? 

Begriper inte att folk inte ser igenom betalda samarbeten. När det är så uppenbart att någon fått betalt för att marknadsföra en juice, en tröja eller valfri annan produkt. Och alla verkar stöpta i samma form och har anammat exakt samma livsstil. En annan sak, verkligen värd att kritisera, är den omtalade smygreklamen. Det slarvas rejält med reklammärkning och varje gång jag ser det blir jag ännu mer emot influencers som marknadsförare. 

Att ha förebilder är inget nytt, det behöver vi människor. Min första stilmässigt förebild var min kusin. Då var jag sju år gammal och såg upp till henne på ett nästintill dyrkande sätt. Hon är två år äldre än jag, så hon var också före med allt. Jag ville klä mig likadant och alltid ha detsamma som hon. Och än idag kommer jag på mig själv med att ha stilförebilder. Det handlar inte om att jag är osäker på mig själv, utan mer om att jag blir inspirerad och motiverad. I min bekantskapskrets finns framför allt två personer som verkligen inspirerar. Både genom sitt sätt att vara och hur de ser ut. På något märkligt sätt lyckas de ha min drömstil och hitta det där lilla extra som jag önskar att jag hade hittat. Det här kan ju låta väldigt ytligt och totalt obegripligt för den som helt saknar intresse för kläder och stilar. Men som jag skrev handlar det även om hur de för sig i olika sammanhang och livsval de gjort. En förebild kan ju vara vem som helst och på många olika sätt. Men skyll på min ålder eller vad som helst, på mig har det motsatt effekt och jag väljer aktivt bort varor och tjänster som marknadsför sig genom influencers plattformar. I synnerhet om det också förekommer smygreklam. 

Nu konsumerar jag ju knappt något så det blir en tunn röst i vinden. Men ändå, det känns rätt. 

Omslagsbild film

Baksidestext film

Eget eller andras ansvar (- fortsättning)

Hoppas att ni alla haft en fin påsk!

Ledsen för bloggtystnad men vi åkte bort över påsken. Vi åkte med Inredaren och hennes familj till deras lantställe. Kan ni förstå hur härligt det var? Ett jättemysigt ställe och det ligger verkligen ute på landet med åkrar och betesmarker runt huset. Det var så välgörande att andas in den friska luften och värma fötterna framför brasan på kvällarna. 

Men det spelar ingen roll att man bara vilar därute, jag var fullständigt uttröttad när jag kom hem och däckade totalt. Har man inte själv varit stressjuk är det nog omöjlig att föreställa sig hur det är. Efter min hemkomst har jag varit sängliggandes i två dygn och bara sovit. Med värk i kroppen och den här förlamande tröttheten som jag avskyr så mycket. Jag tycker att det är så svårt det här, vissa dagar kan jag må ganska bra. Särskilt om jag haft lugn och ro omkring mig, fått vila och sova. Och vad händer då? Jo, jag får för mig att jag orkar göra saker och vara social. Tyvärr är det lätt hänt att man tror att man orkar mer än vad man gör. Särskilt när det är saker man ser fram emot, som egentligen inte kräver någon ansträngning. Men det kommer alltid bakslag. Jag vill så mycket men orkar så lite. Jag har alltid trott att det är en myt men har insett att det är högst verkligt. 

Men nog gnällt om det nu. Istället tänker jag avsluta den senaste tidens temainlägg (om hur vissa människor bara verkar råka ut för en massa tråkigheter) genom att berätta om Anne, 65, som fastnat i Kenya utan möjlighet att ta sig hem till Sverige igen. Expressen har gjort ett reportage om Anne, men som så många gånger förr lämnas en hel del frågor obesvarade. 

Jag har plockat ut russinen ur kakan åt er:

"Anne reste från Skåne till Kenya där hon träffat en man."

Var träffade hon en man? Hur? På Facebook? Eller har de verkligen träffats i verkligheten? Redan här börjar man ana en flock ugglor i mossen. 

"I Kenya fick hon ekonomiska problem, bland annat därför att sjukpensionen inte kom in på kontot på grund av ett adresstrul hemma i Sverige."

Bland annat? Vilka andra ekonomiska problem drabbade henne och varför tas de problemen inte upp i artikeln? De verkar ju rätt avgörande med tanke på att hon sitter fast i Kenya utan möjligheter att ta sig hem. Och var är hennes sjukpension för hela den här tiden? Gick den bara upp i blotta intet på grund av adresstrul - och vad var det för adresstrul?

"Svenska ambassaden i Nairobi hänvisade först till släktingar hemma i Sverige. Men dem har Anne ingen kontakt med."

Har hon ingen kontakt med någon? Inte en enda anhörig? Inte en enda som kan tänka sig att hjälpa henne, inte ens nu när hon befinner sig i en prekär knipa?

"Anne har inte ens 10 kr till mat. Pengarna är slut, hon är sjuk och behöver vård. Men passet lämnade hon i pant till en långivare."   

Var får hon mat ifrån då? Och den nya kärleken - var tog han vägen? 

Jag misstänker att hon blivit sol-och-vårad av en dejtingbedragare och kärlekskrankt sprungit rakt i fällan. Frågan är om den kenyanska Casanovan lyckats komma åt alla hennes pengar eller om hon åkte dit barskrapad, utan sparpengar, och förlitade sig helt på sjukpensionen?

Det är naturligtvis synd om henne oavsett, men i artikeln saknas i stort sett all information om vad som egentligen har hänt. "Jag måste få hjälp" säger Anne. Återigen förlitar vi oss på att staten ska gripa in, även när vi ställt till det för oss rejält. 

Artikeln i sin helhet hittar ni här:
Annes kärlekssemester blev katastrof

Vems är ansvaret?

Jag kostade på mig en bok under årets bokrea. 

Så jag är nu 79 kr fattigare

Anledningen till köpet var att boken är baserad på verkliga händelser och blev nominerad till svenska Augustpriset för årets svenska fackbok 2016. Jag har inte läst ut hela än, men redan nu ställer jag mig tveksam till nomineringen. Det kanske bara är jag, men den känns mer som skönlitteratur. Av en faktabok förväntar jag mig bättre språk, mer kunskap och fakta som är sanna. 

Jag tycker att boken är full av upprepningar, onyanserad och ensidig. Däremot är personskildringen väldigt intressant. Jag stör mig nämligen något enormt på bokens huvudkaraktär Beata. Hon klarar inte att fatta några vettiga beslut, gnäller och tycker synd om sig själv konstant. Tanken var nog att man som läsare skulle sympatisera med henne, men det får istället rakt motsatt effekt. Hon köper kakor istället för mat och börjar naturligtvis röka också. Omedvetet lyckats man alltså presentera den stereotypa nidbilden av en fattig person som slösar pengar på skräpmat och cigg. 

DNs kritiker Lotta Olsson skrev att "boken är så välskriven och viktig att den borde bli en grundbok i ekonomi för alla svenskar". Nja, ser hellre en grundbok som lär ut vikten av eget ansvar och som uppmanar folk till regelbundet sparande. Kanske ett par kapitel om att undvika dåliga val och hur man lagar billig men näringsrik mat. En sådan bok skulle vara mer lärorik än att bekräfta folks fördomar om att fattiga prioriterar näringsfattig kost och rökning när de påstår sig svälta. Alla kan nämligen inte som Beata vara egna företagare och behöva göra inbetalningar för skatt och sociala avgifter till Skatteverket, utan för de allra flesta handlar det om dålig planering och felaktiga prioriteringar. 

Det positiva med boken är att man får en uppfattning om den svåra utsattheten, hur lätt det är att falla igenom skyddsnätet och hamna utanför systemet. 

Så med det sagt om boken vill jag tillägga att vi redan för många år sedan matades med nyheter om att Sverige var på väg bort från den svenska modellen som välfärdsmodell. Och att vi inte längre kan räkna med samma inkomstbortfallsskydd som tidigare. Redan då flaggade man för sämre sociala rättigheter, men svenskarnas tillit till vårt ekonomiska trygghetssystem verkar inte svikta särskilt mycket. 

De flesta verkar lita på att staten ska ge inkomsttrygghet och tänker kanske inte på att det kan bli ett stort glapp mellan lön och utbetalning av ersättning. Som medborgare har man givetvis rätt att ifrågasätta långa handläggningstider och sena utbetalningar men det är just balansen mellan krav och eget ansvar som gör det så intressant. Vi har vuxit upp med att samhället har förändrats, men kan ändå inte lämna tron på samhällets skyddande åtgärder. Trots att de inte alls är lika självklara längre.

Det jag hör av folk är en orubblig tro på tryggheten och att de kommer att motta ekonomiskt stöd om något händer. Jag kastas hela tiden mellan känslor av sympati och stark irritation över människors naivitet och blinda tro på att samhället kommer att ta hand om dem fullt ut när de blir arbetslösa, sjukskrivna eller går i pension. 

Det är toppen att man vet att man har rätt till a-kassa eller sjukersättning, men människor tenderar att vara kortsiktiga och det är de här glappen som blir det stora problemet. Var går egentligen skiljelinjen mellan eget ansvar och samhällets ansvar? Boken är en vattendelare, tror jag.

Zero waste-trenden

Min sons kompis mamma var här och fikade under veckoslutet. Det var roligt att träffas då vi inte umgåtts sedan barnen behövde övervakning när de lekte. Som sjukskriven umgås jag med samma personer hela tiden och då är det roligt med lite nytt.  

Jag spetsade öronen lite extra när hon berättade att de infört zero waste, i alla fall när det kommer till matavfall. De har helt enkelt bestämt sig för att ta tillvara på allt. Nu är det ju så att det är något av grundnivå för oss hårdsparare och normala människors normala matsvinn är ingenting för oss. Men så intressant att höra hur andra gör. Allt som sjunger på sista versen kör hon i matberedaren och tippar sedan ner det i en köttfärssås. Alternativt gör en innovativ pastasås. Ser tomaterna lite skrumpna och tråkiga ut så mixar hon dem och gör salsa. När jag berättade att killarna här hemma vägrar bönor så tyckte hon att jag ska mosa dem och blanda i köttfärssåsen. Jag har hört tipset förut, men aldrig tagit mig an det och det beror enbart på gamla vanor med inkörda maträtter. 

Jag älskar när man kan mötas i sådant här. När sparsamheten förenar. När vanligt folk också börjar tänka på de små detaljerna. Inte minst för att man själv framstår som lite mindre tossigt snålfreak. Nyfiket googlade jag zero waste-trenden eftersom jag ville hitta fler bra tips, men jag insåg snabbt att det handlar mest om att leva förpackningsfritt och avfallsminimera av hållbarhetsskäl. Medan mitt fokus ligger på att dra ner på kostnader i vardagen. Men eftersom min livsstil går ut på att undvika slöseri och slit-och-släng så antar jag att man kan säga att det ena ger det andra. Även om jag snabbt insåg att jag aldrig kommer att få ett zero waste-diplom eftersom jag gör en massa no-no's som att använda plastburkar och engångsartiklar. Inte heller använder jag menskopp eller tvättbara tygbindor. Jag förstår att det spar pengar men jag känner mig faktiskt inte lockad att prova. Förlåt menskoppsälskare, men så är det.

Jag är inte så duktig som jag borde när det gäller förbrukningsartiklar. Men det handlar helt enkelt om att det funnits andra åtgärder som varit mer kostnadseffektiva än kaffefilter och liknande. Finns det billigt på Ö&B så släpper jag det och fokuserar istället på att minska de verkligt onödiga sakerna i mitt liv. Likväl vill jag bli bättre på att byta ut engångs till flergångs och ska försöka sikta mot det. Mest för att det tilltalar min minimalistiska sida att slippa stapla varor och behöva tänka på att något kan ta slut.

Vi shoppar ytterst sällan något vi inte behöver och har därför lätt att hålla oss under genomsnittet sopmässigt. Zero waste-anhängare tycker inte om frukt-och gröntpåsarna från matbutiken medan jag älskar dem och använder dem till allt möjligt. Bästa påsen! Och jag har faktiskt en hel hög tygtrasor i garderoben (ett lakan gick sönder och klippte det i lagom stora fyrkanter) som jag använder när jag när jag ska torka upp något riktigt grisigt eller putsa skor. I köket använder jag vanlig disktrasa till spill och stickade disktrasor i bomullsgarn till sådant som inte kan missfärga dem. Ett riktigt bra tips som jag snappade upp på nätet är att ha en "ät snart-låda" i kylen där man lägger allt som måste ätas inom kort så att ingenting hinner bli bortglömt. Där kan man lägga allt som behöver prioriteras och planera utifrån vad som behöver ätas upp först. Smart!

Plastbantar ni? 

Förpackningsbantar? 

Sol-och-vårare

Igår kväll tittade jag på en dansk dokumentär om sol-och-våraren Casper som ägnat 20 år av sitt liv åt att frilansa i bedrägeribranschen. Egentligen var min tanke att den grötiga danskan skulle vagga mig till sömns men det lyckades inte. Det var ändå en ganska fängslande historia och jag kunde inte sluta titta innan jag fått veta hur den ensamstående mamman skulle lyckas avslöja honom. Hon spelar sig själv i filmen och berättar hur det gick till när de träffades och hur han lurade henne. 

Man får alltid höra att det är något som kan hända vem som helst. Men jag har så svårt att tro det. Det kanske inte bara är en viss typ av kvinnor som drabbas, men risken verkar helt klart betydligt större om man är naiv och godtrogen. I det här fallet träffades de via Facebook och började på så vis ha kontakt. Casper påstod att han var mångmiljonär från en rik och omtalad familj som äger halva Köpenhamn. Detta borde ju ha varit plättlätt att kolla upp, men nej. Hon har ju bläddrar igenom hans facebookbilder och sett rosenskimrande bilder och nöjer sig med det. Han säger att han är trött på allt snobberi och hon köper hans förklaringar rakt av. Han är trött på att vara rik arvtagare och därför är det inte ett dugg konstigt att han flyttar in i hennes lilla lägenhet. Med bara lite kläder, jeans och t-shirts. Har han inget jobb? Inga åtaganden alls? Inga personliga tillhörigheter? Frågorna hopar sig kring deras tillvaro men Amanda verkar inte fundersam.

Den menlösa dumheten slår emot en som betraktare. Och det bara fortsätter, hon låter honom flytta in utan att hon någonsin varit hemma hos honom. Utan att hon träffat någon i hans familj eller några av hans vänner. Han påstår att han har en dotter på 12 år, men att mamman hindrar dem från att träffas. Hans familj äger alltså halva Köpenhamn men kan inte betala en advokat som lyckas lösa umgängesfrågan? Jösses alltså. Storyn läcker som ett såll men inte en enda gång föll det henne in att kolla upp hans historia eller försöka reda ut alla lösa trådar. 

Jag förstår att de här bedragarna är oerhört skickliga men hur lyckas de sol-och-våra någon i modern tid? Nu när alla har Internet och kan både googla och bildgoogla. Dessutom skulle jag inte kunna tänka mig att flytta ihop med någon utan att först ha sett hur personen bor eller utan att ha träffat dennes familj. 

Det viktiga är transparens och öppenhet, att man vet vem det är man träffar. Och skulle han inte ha kontakt med sin familj skulle jag givetvis undra varför och kolla upp de uppgifter som han lämnat. Inte för att jag misstror allt och alla, utan för att det är sunt att vara försiktig. Inte låter man en person som man inte vet något om flytta in. Särskilt inte om man har barn. Caspar bad inte Amanda om pengar utan tog istället lån och beställde kreditkort i hennes namn utan att hon visste något. Tack och lov, annars hade det blivit för mycket naiv dumhet. Jag hade inte klarat att se henne mata honom med tusenlappar för att hans kort krånglade eller liknande. Jag kan bara inte förstå kvinnor och män som hittar kärleken på nätet och börjar skicka pengar i omgångar. Bedragare i Nigeria eller "amerikanska soldater" stationerade i Afghanistan eller Irak. Jag läste att det händer att personalen på Forex försöker stoppa kvinnor från att skicka pengarna men de talar för döva öron. Jag känner ingen som blivit drabbad men hade en gång en mytoman som arbetskamrat och det var svårigheter nog. Vem vet, det kanske kan bli ett blogginlägg om honom också. 

Du är INTE ditt jobb

Såg att min bloggkollega FruEffi valt att växla ned i karriären, downshifta. Jag blir riktigt imponerad, fast jag inte borde bli det. Men jag är imponerad. För att jag vet att det krävs guts att våga göra sådana saker. Välja bort karriär för att istället göra något som gör en glad. Ni hör ju själva hur sjukt det låter, men vi identifierar oss så starkt med våra arbeten och det är vad vi sedan bygger vår självkänsla på. Vi tänker alldeles för mycket på vad andra tycker och hur omgivningen bedömer oss.

Det jag gillar mest när jag träffar nya människor är att så långt det går inte veta vad de jobbar med. Möten mellan människor blir annorlunda om man undviker samtalsämnen som är tänkta att jämföra status. Jag ska berätta något för er, och det är en helt sann historia. En bekant berättade om när hon var inbjuden till en middagsbjudning i en storstilad festlokal. Och jag vill tillägga att den här kvinnan är söt och charmig och har lätt för att prata med nya människor. Till bordet fick hon en snygg och välklädd kille som hon omedelbart fattade tycke för. Enligt henne bytte de uppskattande blickar och hon såg fram emot en trevlig kväll. Samtalet flöt på helt naturligt, tills han berättade att han jobbar som chef på en reklamfinansierad TV-kanal och hon berättade att hon jobbar inom hemtjänsten. Efter det byttes det inte ett enda ord till under hela kvällen. Inte ett ord. Han var istället fullt upptagen med att konversera andra vid bordet och ignorerade henne totalt.

När jag ändå är i gasen med mina anekdoter måste ni höra om en gång när min man var på en tillställning i härligaste skärgårdsmiljö. Festen var välfylld med män som såg ut att komma direkt från en segeltur eller tennisbanan. Alla hade den där rufsiga frisyren som signalerar mycket pengar och nercabbad sportbil. En trevlig kille började prata med min man och frågade Vad har du för bil?, varpå min man svarade; Jag har ingen bil. Det uppstod en stel förvirrad tystnad innan han fann sig och fullständigt seriös frågade Jaha...okej, men vad har du för båt då? 

Det är en av mina älsklingshistorier och jag har nog berättat den för alla vi känner så det här kan komma att röja min anonymitet. "Vad har du för båt då?" har blivit något av en klassiker för oss. Något vi säger när vi på vårt interna språk vill beskriva en personlighetstyp. 

Jag undrar ofta vad folk har för avsikt med att vara nedlåtande. 

Gällande min väninna Inredaren som brukade komma förbi mitt jobb så var det en manlig arbetskamrat som fnös att inredningsyrken är "tramsjobb för före detta hemmafruar som inte kan något annat än shoppa och sätta upp gardiner". Otroligt drygt. Inte för att det spelar någon roll men Inredaren har varit en eftertraktad dekoratör som åkte runt och byggde upp miljöer i tio års tid innan hon startade eget. Och hon driver idag ett litet företag som gör strålande resultat. Men som sagt, det hör egentligen inte hit. Vid ett annat tillfälle sade samma stolpskott att han inte förstår hur folk kan ta jobb där man "torkar rumpor hela dagarna". Nej, det kanske han inte förstår men den dagen han själv blir sjuk eller gammal så kommer han att förmodligen värdesätta deras yrkesval högt. 

Det finns en så onödig snobbism i yrkesval. Fullt förståeligt eftersom en del yrken är extremt avancerade eller attraktiva. Ett yrke anses naturligtvis mer speciellt när det krävs mycket för att komma dit. Klart det är imponerande med en läkare som fördjupat sig inom kirurgi och kan utföra de mest avancerade kirurgiska ingreppen. Eller forskare som upptäcker något väldigt stort. En del når absolut höjder som får oss andra att känna att vi inte bidrar lika mycket till mänskligheten. Yrken kan också vara oerhört intressanta utifrån egna intressen. Jag har lärt mig mycket av sådant yrkeskunniga delat med sig av, vidgat vyer och bytt perspektiv. Oavsett yrkesgrupp eller företagskategori. Men lustigt nog upplever jag att de med snobbigast attityd är de med rätt trista mellanskiktsjobb. Kanske behöver de hävda sig? Eftersom jag upplever att det är en kategori som har lätt att hamna i lyckofällan. Att de drabbas i större utsträckning än andra av stress och känslor av meningslöshet. Samt är de största slavarna under ytlig konsumtion eftersom det gäller att hela tiden visa sin framgång. 

Men jag känner folk som har downshiftat för ett bättre liv genom att de frivilligt valt enklare jobb trots högre utbildning. Några av dem menar att de ständigt behöver förklara sig, nästan försvara sig. Och de upplever att skiftandet ses som ett misslyckande. Det här är ju faktiskt superintressant, för vem bryr sig egentligen om var någon annan tillbringar sina 8, 10 eller kanske till och med 12 timmar om dagen? Det är ju inte som förr i tiden när man titulerade sig direktören så fort man stötte ihop med en annan människa. Alla försvinner iväg till sina arbeten och kommer hem när det är dags att äta och lägga sig. Vem bryr sig om var du varit under tiden? Svar: ingen.

Mycket för pengarna i ödemarken

I kommentarsfältet gjorde Signaturen Morsan en riktig klassiker när det kommer till bostadsmarknaden. Hon gav sig nämligen på att påpeka vad man får för pengarna ute i landsbygden. Det är något som ni vet att vi stockholmare älskar att höra. Berätta gärna mer om hur man ute i glesbygden kan få ett slott för samma pris som en liten etta i Stockholm. VI BLIR SÅ GLADA DÅ!

Det är också den typen av rubriker som kvällstidningarna älskar: så många kvadratmeter får du för en miljon. Eh, ja? Givetvis skiljer sig priserna beroende på var i landet vi befinner oss. Vad vill man med detta? Tömma storstäderna så att alla flyttar till slott i Hällefors?  Eller är tanken att trycka till oss storstadsbor lite? Precis som man pratar om die dummen schweden så kan man prata om dumma stockholmare? Nu pratar jag alltså inte om signatur Morsan, hennes kommentar gav bara uppslag till ämnet och ingenting annat. Så ingen skugga över henne. Och hon har också alldeles rätt i sin kommentar, man  får enormt mycket för pengarna på andra håll. Men det ger som sagt var upphov till vissa tankar och känslor. 

Det är billigt att köpa hus i Kroatien också så varför flyttar inte alla svenskar dit? Och varför fortsätter urbaniseringen när man får så mycket mer för pengarna någon annanstans? Svar: för att det finns saker som påverkar var vi bosätter oss. 

Tillgång på arbete, naturligtvis. 

Släkt, vänner och/eller livspartner. 

Individuella intressen för kultur- och fritidsaktiviteter. 

Kommunal service 

Kommunikationer

Villigheten att arbetspendla

Det här är inte tänkt att bli något inlägg om en långsamt döende glesbygd utan fokuserar på svårigheten att flytta till en småstad för att börja om. Inte minst det faktum att många nyinflyttade vuxna upplever att det är väldigt svårt att få nya vänner. Det är nog lätt att känna sig väldigt ensam. Själv bor jag i en kommun där jag har nästan hela mitt sociala nätverk. Min man är uppvuxen här och själv har jag bott här i sammanlagt 22 år och det har underlättat när det kommer till barnvakt, husdjursvakt och annan hjälp i vardagen. Nu är inte jag supersocial och har inte behov att träffa folk hela tiden men det är onekligen praktisk, bekvämt och smidigt att ha allt nära.

Då är det svårt att bryta upp och börja ett nytt liv någon annanstans. Det skulle ta lång tid att finna sig tillrätta, känna gemenskap och bygga ett nytt socialt nätverk. 

Men sjävklart leker man med tanken på olika alternativ. Ena dagen pratar vi om att flytta till solen vintervis, andra dagen om att flytta till typ Åhus och den tredje kikar vi på lösningar på en timmes pendlingsavstånd. Jag upplever att allt spånande och planerande är bra för förhållandet eftersom vi aldrig stänger in oss i ett litet mentalt utrymme. Det är kul att prata om hur vi ska göra i framtiden och man lär sig mycket genom att kolla upp olika alternativ. Jag har sällan en plan, det kan bli lite vad som helst. Allt i livet går inte att styra och strikt planering gör mig bara skrockfull. 

Och apropå det här med att köpa slott. När barnen var små umgicks vi mycket med en familj som köpte en herrgårdsliknande k-märkt byggnad i ett litet samhälle ute i ingenstans för vad som kändes som en struntsumma. Men ett stort hus som är billigt att köpa blir oftast desto dyrare i uppvärmning och underhåll. Huset är byggt på 1860-talet och var inte renoverat sedan 70-talet så det var ganska nedgånget. Tyvärr var det för långt avstånd för att hålla vänskapen vid liv så vi tappade kontakten. Tråkigt, och mina barn pratar fortfarande om hur de fick cykla inomhus genom alla fantastiska salar i fil. 

Jag har bott i både storstad och landsbygd och trivdes bra med båda delarna. Även om jag känslomässigt var aningen splittrad när mina olika liv varit utspridda. Särskilt under utlandsåren när jag inte hade en fast punkt någonstans. Så för mig är det absolut inte viktigt med storstadspuls eller ett brett utbud av underhållning utan jag bor här enbart för att vi slagit rot här. Och jag kan absolut inte tänka mig bo för långt norrut eftersom jag inte står ut med tanken på långa vintrar och korta somrar. 

Synd att jag inte kan tänka mig Norrland.
Då hade jag kunnat köpa det här.