torsdag 16 februari 2017

Provocerande dyrt

För ett tag sedan träffade jag en kompis som bor inne i stan. 
Jag berättade om det i ett tidigare blogginlägg, vi tog en fin promenad runt Djurgården och pratade om livets svårigheter. Hon råkar ha ett väldigt snyggt soffbord hemma hos sig och några dagar senare nämnde jag det för min kompis inredaren. Hon blev genast nyfiken och ville veta vad det var för bord. Eftersom jag visste att bordet var köpt på Svenskt Tenn kunde jag snabbt leta fram det i telefonen. Men det var inte bara bordet som kom upp i bild - det gjorde även priset. Något jag överhuvudtaget inte hade skänkt en tanke, dvs vad bordet kostade. Men nu råkade jag få prislappen i ansiktet och för berättelsens skull måste jag tillägga att bordet kostar över 30 000 kr. 

Bostaden är smakfullt inredd så jag blev egentligen inte förvånad. Men med vetskap om priset kan jag inte fatta hur hon kan verka så avslappnad när hennes barn bankar med leksaker på bordet eller springer runt med en tuschpenna i högsta hugg. Tycker att hon borde få lätt förhöjd puls i alla fall. 

Jag visade bilden för inredaren, hon tyckte att bordet var supersnyggt och så var det inte mer med det. Hon flänger ju land och rike runt på varenda möbelmässa som anordnas och vad gäller priser så blir man nog ganska avtrubbad efter ett tag.

Av lite olika anledningar kom bordet på tal igen. Ett par dagar senare, i ett annat sammanhang och med en helt annan person. Jag och en kompis pratade om en podcast och på den vägen kom vi in på Svenskt Tenn och då föll det sig så att jag berättade om det här bordet. Inte som någon stor grej, utan som ett litet sidospår bara. Den förväntade reaktionen uteblev dessvärre. Jag trodde att hon skulle utbrista ett lite glatt "ojdå" och att vi sedan skulle fortsätta prata om det vi egentligen höll på att prata om. Istället reagerade hon med ilska: Vem betalar så mycket för ett bord, det är inte klokt och själv hon skulle minsann aldrig kunna tänka sig att lägga så mycket pengar även om hon så hade 200 miljoner. Här ville jag egentligen inflika att det tror jag visst att hon skulle göra om hon hade 200 miljoner, men jag vågade inte. Det var inte läge och hon var på riktigt upprörd över att någon jag kände valt att lägga så mycket pengar på ett litet bord.

De flesta har säkert varit med om något liknande. 
När någon spyr ur sig avundsjuka. 

I det här fallet fullkomligt sprakade det av bitterhet. 
Det var så mycket avund som lös ur hennes ögon. Smidigt bytte jag samtalsämne till något lättsammare och stämningen blev genast god igen. Och jag behövde inte heller ta det personligt eftersom det inte var mitt bord som var i hetluften. Men på hemvägen kom jag att tänka på hennes kraftiga reaktion och funderade lite över den här avundsjukan. 

Det är mycket pengar men de kunde lika gärna ha slutat som en semestervecka i solen eller ett hemmabiosystem i vardagsrummet och ingen skulle bry sig. 

Jag struntar liksom i vad någon är beredd att betala för Michael Jacksons vante. Det kommer alltid att finnas väldigt dyra saker eftersom människor med mycket pengar också vill känna att det svider i plånboken emellanåt. Jämför man det med världssvälten har man möjligen en poäng men om man jämför det med den egna ekonomin är det bara att lägga ner. De flesta skulle kunna köpa sig en och annan drömpryl om de bara lärde sig spara till dem. Verkligen spara, vilket också innebär vissa uppoffringar. För det lustiga är att när man väl skrapat ihop en hög pengar så händer något med självkänslan också. Plötsligt kan man välja - eller välja bort. Man kan köpa en superdyr märkeshandväska och gå runt med den och därigenom känna en släng av köpt självförtroende. Men man kan också strunta i väskan, behålla pengarna på banken och känna att väskan inte är längre är nödvändig. 

Att ha pengar på banken är verkligen ett effektivt botemedel mot avundsjuka.
Ju mer pengar, desto mindre avundsjuka. Ju mindre jag själv köper, desto mer struntar jag i vad andra har. 

Jag skulle kunna köpa tio bord för 30 000 kr/st och fortfarande ha en massa sparpengar kvar. Jag kan också uppskatta fina saker och det är klart att pengarna skulle ta slut om jag skulle följa varje impuls jag får och frestas att förköpa mig. Men det känns oerhört bra att inte behöva vara irriterad på personer i min omgivning för att de kunnat köpa saker som de vill ha. Jag behöver inte känna missnöje på grund av andras val i livet. 


16 kommentarer:

  1. Läser och gillar. Om bord jag har ett sådant bord ja just ett svensk tenn bord i den prisklassen , arv. Och det är ett vackert bord men... Det ger mig ingen avkoppling utan previs som du antar AKTA bordet alla stora små akta bordet . Varför av två skäl värdet respekten för väder respekt för pengar ( många timlöner i det bordets pris för en arbetare) . Samt mitt minnes väder det sista oavsett om det var värt 20 kr . Så varför behålla det tänkta med bortfilt bordet man ser inte masurbjörk skivan . Ja det är en annan fråga ? Men för mig handlar det mera om respekten för ett värde och hur många liter mjölk i det värdet . Sparsamheten sitter djupt , Helena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt ändå att ha fått ärva en designklassiker! Kanske kan man trösta sig med att vissa möbler åldras med värdighet och bara blir finare med en viss patina. Träytor på tex matbord brukar ju faktiskt klara av det bra till skillnad mot tex vitkalkade ytor som bara ser förstörda ut.

      "Den första repan är värst" brukade jag säga när vi skaffade något nytt i hemmet.

      Radera
  2. Haha, ja inte hade Snålgrisarna gett 30000 kr för ett bord. Vi köper på loppis och IKEA, ibland Mio. Dock är det kul att kolla på lite dyrare möblemang, men konstaterar då oftast att de inte är prisvärda alls. Det finns dock undantag, främst bland italienska möbler som både frun och jag uppskattar både för design och kvalitet. Och då kan man hamna på dylika priser. I en annan tid, i ett annat liv :=)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, i en annan tid och i ett annat liv kan jag verkligen tänka mig att bara ha möbler i den prisklassen. Allt handlar ju om hur mycket pengar man har. Däremot skulle jag känna mig nöjd med ett bord från MIO utan att behöva må dåligt över att någon jag känner köpte något annat, mycket dyrare.

      Radera
  3. Bra poäng du tar upp. Jag håller med om att ju mer pengar man lyckats spara ihop ju mindre påverkas man av vad andra gör och köper.

    Själv kan har jag märkt att jag bryr mig mindre om vad andra tycker om vad jag har för saker med vetskapen om att jag kan gå i pension, 25år innan snittet. Det är som en liten inre styrka.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är det en härlig inre styrka! Den perfekta drivkraften också. Jag tänker ofta att jag får samma kick av sparandet som andra får när de köper sig något snyggt.

      Radera
  4. Tänk vad avundsjukan kan ställa till med, kan komma från den man tror är den mest älskvärda person,och helt plötsligt visa sitt fula tryne. Det som förvånar mig är att man inte ens behöver äga ett bord för trettiotusen, ha en flott våning, vara ursnygg eller ha gott om pengar för att bli utsatt för den sjukan. Ibland har jag undrat vad folk har för lågt känsloliv som kan yttra sig, minst sagt illvilligt? - De är avundsjuka förstår du väl!På mig, som varken har familj, hund eller katt, ser ut som folk gör mest, bor i hyreslägenhet i ett mindre samhälle, inte är särskilt rik och knappt gått ut gymnasiet Det enda jag kan komma på,är att det måste vara min underbara personlighet, vad skulle det annars vara, kanske att jag lever mitt liv som jag behagar.
    Jag tror att en del kan bli avundsjuka på princip vad som helst, de är bara såna.
    Underbar blogg, lite avundsjuk blir jag/ME

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, underbart kommentar! Men med en stark poäng även när man ser bortom den skämtsamma tonen. Jag är nämligen fullt och fast övertygad om att få saker provocerar så mycket som andras lycka. När folk är nöjda och inte bryr sig särskilt mycket om andra helt enkelt. Jag tror absolut att det kan finnas avundsjuka för att du lever ditt liv som du behagar.

      Jag skulle verkligen vilja fördjupa mig i det här någon gång, huruvida det är kulturellt eller vad det kan vara. Den svenska avundsjukan är nämligen speciell. Avundsjuka förekommer i andra länder också, det vet jag, men på ett annat sätt.

      Radera
  5. Det beror väl helt och hållet på vilken kvalitet det håller?

    En JNJ-aktie kostar över 1000 kronor styck men är oftast ändå mer prisvärd än en teliaaktie trots att du för 30 av den senare till priset av en aktie av den förra.

    Jag är sådan som antingen köper IKEA eller kvalitet. Vill jag ha en enkel bruksstol som håller några år och fyller sin funktion köper jag på IKEA. Vill jag ha en produkt som ska fylla sin funktion livet ut köper jag hellre t.ex. Bruno Mathsson. Skulle dock aldrig falla mig in att köpa dyrt för status eller märke utan det är kvalitet som räknas.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kvalitet är absolut en avgörande faktor. Gillar din jämförelse med aktier :)
      Dessutom är det som jag skrev i inlägget, om någon lägger samma peng på en semesterresa är det ingen som reagerar överhuvudtaget. Folk har sina inbyggda riktlinjer för vad saker "får" kosta.

      Radera
  6. Jag har inte mkt pengar på banken men jag är inte "aggressivt" avundsjuk på någon. För min del kan jag visst känna att "åh det skulle jag också vilja ha", men samtidigt har jag en stark känsla av att jag faktiskt tidigare _gjort val_ som lett till att jag inte har mer pengar på banken. Jag prioriterade annorlunda då och konsekvenserna lever jag med idag. (Det låter mer dramatiskt än det är, jag klarar mig bra :-)).

    Jag tror man måste jobba med sitt mindset om man känner sig avundsjuk på det där sättet, det är ju en så negativ och förlamande känsla och tar en ingenvart. Att sitta där och koka av ilska och räkna livets oförrätter, typ...
    //Ingela

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är det där kokandet...
      Jag är regelbundet avundsjuk och drabbas minst en gång om dagen. Jag kastar ständigt avundsjuka blickar omkring mig "Åh vilket hår!" eller "Wow! där skulle jag vilja bo!". Det är inte alls konstigt. Man tar in en massa intryck - jämför - värderar. Men det är så långt ifrån den där destruktiva och, som du skrev, aggressiva avundsjukan.

      Jag mår aldrig dåligt av min typ av avundsjuka. Den andra sortens avundsjuka, som bottnar i bitterhet och missunnsamhet, leder ju inte till något positivt för någon.

      Radera
  7. Hej coachen,
    Det där är så intressant. Det beror så mycket på inställning och egna referenser. Som en bekant som har en väldigt dyr bil, verkligen en sådan bil man vaxar (det är väl vaxar man gör..polerar?) och ställer in i ett garage och håller fint städad även under värsta vintergrussäsongen. I min värld är alla bilar som inte den lokala bymeken kan fixa med reservdelar från skroten ren kapitalförstörning. Jag älskar nya fina bilar men skulle aldrig drömma om att lägga stora pengar på en bil. Eller drömmer gör jag, men då på viset att "om jag hade 20 miljoner". Så där någonstans är gränsen för att jag skulle köpa en sprojlans ny bil. Kläder däremot, där köper jag ganska dyra plagg medan min vännen med bilen tycker det är helt galet när det finns billigare på kedjorna.
    I övrigt är min tillvaro som en påse Bridgeblandning, jag älskar billiga Blocket/Loppis-fynd men uppskattar kvalitet i vissa fall. Jag har lyckats få fatt i lite "upplysning" efter några omvälvande händelser de senaste åren. Jag uppskattar djupt det vår familj har, även nu när min ekonomi är lite knackig på grund av ett nytt jobbprojekt. Jag uppskattar utsikten från fönstret när jag kliver upp på morgonen. Jag njuter av "hemmadoften" varje gång jag kommer hem fast jag kliver över silvertejpen som väntat på att förvandlas till en tröskel i ca 6 år.. Visst längtar jag efter ett stadigt löneflöde igen men vi klarar oss och allt det vi har är värt så mycket. Så avundsjukan är ganska långt borta, tack vare rejäla omruskningar jag varit med om. Så länge hälsan är ok, man har en varm plats att sova på och mat i kylen så finns det inte så himla mycket mer att önska.
    Önskar dig en fin dag!
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo, man vaxar! Minns du inte filmen Karate Kid wax on- wax off? Haha.

      Själv skulle jag glittra som en julgran (juveler!) och åka vrålåk varje dag (med privatchaufför) beroende på hur många miljarder jag hade. Inte skulle jag ha grötmåndag om det inte behövdes! Allt mitt sparande och gnetande är ju för att pengarna ska föröka sig och ge mig mer pengar. Om jag hade obegränsat med pengar skulle jag leva på ett annat sätt. Det finns inga andra ädla bakomliggande motiv till min nuvarande livsstil. Jag vill bara slippa vara fast i löneträsket och det här är enda sättet för mig att försöka nå det målet en dag.

      Och som jag skrev till Ingela ovan så kan jag absolut drabbas av en mild släng avundsjuka mer eller mindre dagligen. Finns alltid något att beundra, som är snyggt eller som jag skulle vilja ha. Om någon påstår att de aldrig känner avundsjuka är jag övertygad om att personen ljuger så det visslar om det. Däremot är det en enorm skillnad på avundsjuka som bottnar i beundran och den som bottnar i bitterhet. Om det är något de allra flesta är riktigt dåliga på så är det att se vad man faktiskt har! Hälsan, kärlek, vänskap, tak över huvudet och mat på bordet. Alla vet de här grundläggande sakerna men glömmer bort dem - tills något händer. Tills någon avlider, blir sjuk eller lämnad. DÅ plötsligt inser folk det. Jag önskar alla tog sig 60 sekunder om dagen och skänkte en tanke till det man faktiskt har, som andra hade gjort vad som helst för att få i sitt liv. Och är drömmen en Chanelväska eller designermöbler så är det faktiskt inte så jäkla ouppnåeligt för de allra flesta. De pallar bara inte den lilla ansträngningen att prioritera för att kunna förverkliga den drömmen och då får man skylla sig själv. Tycker du beskriver det helt perfekt, att du också fattat det. Utsikten, hemmadoften och allt det där som är sann lycka.

      Radera
  8. Jag är ständigt avundsjuk på vad alla andra köper. Men så som nykter shopoholic så håller jag emot. ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hahaha, nykter shopoholic är det bästa uttrycket jag hört! Stämmer in på mig också!!

      Radera