onsdag 22 juni 2016

En kuslig händelse

Tiden går fort och vi är redan inne på dag fyra i lånehuset. 
Det är lätt att trivas här och det gick snabbare att bo in sig i år eftersom allt är bekant sedan innan. Det funkar bra att åka till och från jobbet, jag går hemifrån en halvtimme tidigare så att jag har god marginal men hittills har jag kommit för tidigt varje dag. Det är en ren fröjd att promenera genom det stilla villakvarteret och upp till bussen. Hemma på vår gata är det full aktivitet vid den tiden på morgonen men här verkar folk ha senare vanor och gatorna ligger tomma. Jag har mött en och annan morgonpigg motionsjoggare men det är också allt. 

Apropå sena vanor måste jag berätta om en händelse från igår. 
Jag har haft svårt att somna på kvällarna och antar att det beror på omställningen, miljöombytet. Så igår låg jag och läste ganska länge i soffan på husets mittenplan. Huset är över hundra år gammalt och det är stört omöjligt att smyga. Hur tyst man än försöker tassa uppför trappan så knarrar det. Däruppe finns som en slags öppen hall mellan badrum och sovrummen och trots att det ligger en tjock matta där går det inte att ta sig fram ljudlöst. Att gå och lägga sig sist innebär alltså en smärre utmaning om man inte vill väcka alla andra. Dessutom låter minsta lilla ljud väldigt högt när det är knäpptyst. Jag försökte i alla fall vara så tyst jag kunde och smög in i sovrummet där min man och hunden låg och sov i sängen. Jag var förvånad över att hunden inte vaknat men han låg på rygg och snarkade med alla fyra tassarna i vädret. Han var helt borta för omvärlden och reagerade inte ens när jag kröp ner under täcket. Jag tänkte till och med på det, inte mycket till vakthund det där inte! På dagarna skäller han så fort någon går förbi nere på vägen men på nätterna är han tydligen inte sugen på att ha vaktskiftet.

Minutrarna går och jag ligger vaken. Jag är trött men samtidigt inte och ligger och lyssnar på tystnaden. Hunden har vänt sig på mage men sover fortfarande. Det går kanske tio minuter, sedan flyger hundens huvud upp. Nyfiket stirrar han ut genom den halvöppna sovrumsdörren. Öronen spetsade framåt, han lyssnar intensivt. Det kan vara en räv eller något annat djur utanför huset, det oroar mig inte särskilt mycket. Jag hör nämligen inte ett ljud utan det här är något endast hunden uppfattat. Och plötsligt flyger han upp och glider ner från sängen, ställer sig i dörröppningen och stirrar på något...och börjar vifta intensivt på svansen. "Aha" tänker jag, "han hör något av barnen som klivit ur sängen, kanske någon av dem behöver gå på toaletten." 

Men det är fortfarande alldeles knäpptyst och plötsligt händer något med hunden. Han blir alldeles till sig i ett glädjerus. Han kråmar sig och svansen går som en propeller. Ivrigt snurrar han runt, runt på golvet och letar febrilt efter något att bära i munnen (typiskt fågelhundar) och hittar en toffla. Exakt som han gör när vi kommer hem och han möter oss i dörren. Jag ser detta från min plats i sängen och tror knappt mina ögon. Rummet är helt tyst, det finns ingen annan där och hunden beter sig som om han kärleksfullt välkomnar någon. Han svansar lyckligt runt den osynliga glädjekällan en stund för att sedan på lätta tassar kila ut genom dörröppningen och försvinna ur mitt blickfång. Jag kliver upp och går ut i hallen. Golvet knarrar under mina fötter. Jag ser inte hunden någonstans men vet att han inte försvunnit nerför trappan (eftersom det hade dunsat rejält). Förvirrat står jag i hallen och tittar mot badrummet och de andra sovrummen. Vart tog han vägen? Innan jag hinner leta kommer han ut ur biblioteket, fortfarande uppspelt med hög och lätt viftande svans. Han går förbi mig in i sovrummet, hoppar upp vid sängens fotända och rullar ihop sig för att sova. Kvar står jag och det är först då jag liksom inser vad jag sett. Nackhåren reste sig på mig och jag kände mig så himla mörkrädd. Vill bara väcka hela familjen och åka hem. Eller åtminstone skulle vi tända en massa lampor och sitta uppe resten av natten. Tror tyvärr inte min man hade uppskattat det eftersom han skulle upp och jobba tidigt imorse. Hade det hänt under dagtid hade jag bara skrattat åt det men det var inte lika roligt efter klockan ett på natten när jag var den enda vakna personen i ett gammalt hus.

Det tog säkert en timme att somna. 
Jag låg och funderade över om hundar kan gå i sömnen. Om han drömt något som väckte honom och om han kanske trodde att det var på riktigt. Djur är ju oberäkneliga. Eller såg han något jag inte kunde se? Men jag tvivlar på att vår hund, som är mycket reserverad mot främlingar, skulle bli utom sig av lycka över ett spöke. Men en sak är säker, hunden tyckte att någon kom in i rummet, någon som han uppenbarligen var väldigt förtjust i. Och det fanns ju ingen där?  

Det vette fasen hur jag ska kunna somna ikväll.

12 kommentarer:

  1. Men alltså, varför måste det nödvändigtvis ha varit läskiga spöken? Det var väl någon av familjens skyddsänglar som dök upp lite försenat eller husets egen skyddsängel som bara tagit en promenad utanför huset och kommit in igen. ;)

    Om man tror på osynliga onda eller illvilliga ting är det ju inte svårare att tro även på existensen av de osynliga som vill oss väl. Det är bara att det främmande och oförklarliga automatiskt uppfattas som ett hot. Att hunden inte morrade eller verkade rädd är ett gott tecken och det även om det skulle visa sig att den gick i sömnen. Skulle nog ha allvarligt ifrågasatt vidare vistelse i huset om hunden visat prov på rädsla.

    Men så spännande ändå. Tänk om hunden kunde berätta vad som pågick. :)

    Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om spöken finns är de läskiga, punkt slut :)
      Jag vet inte vad jag ska tro. Å ena sidan vill jag vara öppen för det okända, å andra sidan har jag svårt att tro på det. Det märkligaste av allt märkligt är just hundens reaktion. Han ÄR verkligen reserverad och lite tillbakadragen när det gäller främlingar. Glädjeyttringar av det slaget är reserverade för närmaste familjen. Eller andra hundar som är på lekhumör, men då brukar han inte vilja bära något i munnen.

      Och jag önskar också att hunden kunde tala...

      Radera
  2. Åh va spännande!! Då rekommenderar jag att lyssna på Creepypodden.... Eller kanske inte ;)
    Jag klarar inte av att lyssna på den på kvällarna, utan måste ta det dagtid, när jag är ledig. Kan inte lyssna på den när jag ska jobba heller eftersom jag jobbar sena kvällar och då och då är alldeles ensam på jobbet vid midnatt....
    Men du bara måste berätta om det händer nåt mer! Det här kan bli en riktigt spännande sommar för dig.... och för oss som följer dig!
    Som Eva här ovan kommenterade, bli orolig först när hunden morrar eller beter sig aggressivt. Annars tror jag du kan vara lugn.
    Du kanske ska ägna sommaren till att kolla husets historia? Om det är ett så gammalt hus finns det nog massa spännande! =)
    Kram på dig, Linnea

    SvaraRadera
    Svar
    1. Lustigt att du nämner det! Min man övertalade nämligen mig att lyssna på ett avsnitt av Creepypodden för bara ett par veckor sedan. Det avsnitt som handlade om Måns Zelmerlöw. Jag lyssnade och tittade t.o.m på det omnämnda klippet från Eurovisionfinalen. Men blev SÅ besviken när jag insåg att allt var hitte-på, att någon fantiserat ihop alltihop utifrån de där få förvirrade sekunderna Zelmerlöw tappade tråden. Åh, det var inte kul alls! Själva grejen med creepystories är ju att de ska vara på riktigt tycker jag.

      Och precis som jag skrev i dagens blogginlägg så har jag inga höga förväntningar med tanke på förra sommarens brist på husspöken. Då var jag lite mörkrädd första veckan eftersom jag inte var van vid så här gamla hus med tunga dörrar och brant källartrapp ner i mörkret. Men det hände aldrig någonting, vi hörde inga konstiga ljud eller någonting.

      Sist men inte minst måste jag säga att det är modigt av dig att jobba ensam på nätterna, huh!

      Radera
  3. Häftigt. Vad vet vi om andevärlden? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, vad vet vi egentligen..? Ingenting. Det intressanta är att världen över upplever människor paranormala fenomen men det verkar vara svårt att "fånga bevis". Själv har jag alltid varit åt det skeptiska hållet men jag måste ändå hålla med om att allt inte verkar kunna ha en naturlig förklaring.

      Radera
  4. Vilken härligt spännande upplevelse.

    Jag är tämligen säker på att de flesta djur drömmer, så varför inte även gå i sömnen?

    Men jag hoppas att hunden bara träffade på en nattlig trevlig kompis sedan förra sommaren.... sov så gott!

    SvaraRadera
    Svar
    1. VAD FÖR LÄSKIG NATTLIG KOMPIS? Leka med kompisar får han göra på dagtid så att jag slipper bli mer mörkrädd än vad jag redan är. Att han drömmer vet vi, han ligger ofta och tror att han är ute och springer, det rycker i alla fyra benen och han gnyr och småskäller i sömnen. Men att sovandes springa runt och leta efter något att bära i munnen har han mig veterligen aldrig tidigare gjort...

      Radera
  5. Även vi har ett "husspöke" som enbart är vänlig och beskyddande. I början tyckte jag det var lite läskigt, men nu är jag bara tacksam. Jag känner inte av spöket varje dag, men får en skräckblandad behaglig rysning när våra vägar möts.

    Så intressant och välskriven blogg du har! Blir positivt överraskad när jag hittar "ett russin i kakan". Trevlig midsommar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vad härligt att jag får vara ett russin i kakan, det ser jag som underbart beröm :)

      Vad härligt med ett beskyddande husspöke men jag tycker nog att man kan introducera sig lite i taget och helst börja på dagtid. Inte klampa in i någons sovrum mitt i natten och börja leka med hunden. Skämt åsido, jag vill bara veta! OVISSHETEN när jag tänker på sådant här är det som knäcker mig fullständigt. Jag är en sådan som vill ha svar på allt. Jag skulle aldrig kunna ha ett husspöke utan att veta vem, varför, vad och hur.

      Radera
  6. åh så spännande du får hålla oss uppdaterade! Trevlig midsommar och hoppas du kommer kunna sova :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Återigen tvivlar jag på att det ska hända en massa spännande med tanke på att det knappt knakade i det här gamla huset under hela förra sommaren.

      Men jag har blivit en riktig bebis som är noga med att lämna en liten nattlampa tänd i hallen utanför sovrummet, haha.

      Radera