En kuslig händelse

Tiden går fort och vi är redan inne på dag fyra i lånehuset. 

Det är lätt att trivas här och det gick snabbare att bo in sig i år eftersom allt är bekant sedan innan. Det funkar bra att åka till och från jobbet, jag går hemifrån en halvtimme tidigare så att jag har god marginal men hittills har jag kommit för tidigt varje dag. Det är en ren fröjd att promenera genom det stilla villakvarteret och upp till bussen. Hemma på vår gata är det full aktivitet vid den tiden på morgonen men här verkar folk ha senare vanor och gatorna ligger tomma. Jag har mött en och annan morgonpigg motionsjoggare men det är också allt. 

Apropå sena vanor måste jag berätta om en händelse från igår. 

Jag har haft svårt att somna på kvällarna och antar att det beror på omställningen, miljöombytet. Så igår låg jag och läste ganska länge i soffan på husets mittenplan. Huset är över hundra år gammalt och det är stört omöjligt att smyga. Hur tyst man än försöker tassa uppför trappan så knarrar det. Däruppe finns som en slags öppen hall mellan badrum och sovrummen och trots att det ligger en tjock matta där går det inte att ta sig fram ljudlöst. Att gå och lägga sig sist innebär alltså en smärre utmaning om man inte vill väcka alla andra. Dessutom låter minsta lilla ljud väldigt högt när det är knäpptyst. Jag försökte i alla fall vara så tyst jag kunde och smög in i sovrummet där min man och hunden låg och sov i sängen. Jag var förvånad över att hunden inte vaknat men han låg på rygg och snarkade med alla fyra tassarna i vädret. Han var helt borta för omvärlden och reagerade inte ens när jag kröp ner under täcket. Jag tänkte till och med på det, inte mycket till vakthund det där inte! På dagarna skäller han så fort någon går förbi nere på vägen men på nätterna är han tydligen inte sugen på att ha vaktskiftet.

Minutrarna går och jag ligger vaken. Jag är trött men samtidigt inte och ligger och lyssnar på tystnaden. Hunden har vänt sig på mage men sover fortfarande. Det går kanske tio minuter, sedan flyger hundens huvud upp. Nyfiket stirrar han ut genom den halvöppna sovrumsdörren. Öronen spetsade framåt, han lyssnar intensivt. Det kan vara en räv eller något annat djur utanför huset, det oroar mig inte särskilt mycket. Jag hör nämligen inte ett ljud utan det här är något endast hunden uppfattat. Och plötsligt flyger han upp och glider ner från sängen, ställer sig i dörröppningen och stirrar på något...och börjar vifta intensivt på svansen. "Aha" tänker jag, "han hör något av barnen som klivit ur sängen, kanske någon av dem behöver gå på toaletten." 

Men det är fortfarande alldeles knäpptyst och plötsligt händer något med hunden. Han blir alldeles till sig i ett glädjerus. Han kråmar sig och svansen går som en propeller. Ivrigt snurrar han runt, runt på golvet och letar febrilt efter något att bära i munnen (typiskt fågelhundar) och hittar en toffla. Exakt som han gör när vi kommer hem och han möter oss i dörren. Jag ser detta från min plats i sängen och tror knappt mina ögon. Rummet är helt tyst, det finns ingen annan där och hunden beter sig som om han kärleksfullt välkomnar någon. Han svansar lyckligt runt den osynliga glädjekällan en stund för att sedan på lätta tassar kila ut genom dörröppningen och försvinna ur mitt blickfång. Jag kliver upp och går ut i hallen. Golvet knarrar under mina fötter. Jag ser inte hunden någonstans men vet att han inte försvunnit nerför trappan (eftersom det hade dunsat rejält). Förvirrat står jag i hallen och tittar mot badrummet och de andra sovrummen. Vart tog han vägen? Innan jag hinner leta kommer han ut ur biblioteket, fortfarande uppspelt med hög och lätt viftande svans. Han går förbi mig in i sovrummet, hoppar upp vid sängens fotända och rullar ihop sig för att sova. Kvar står jag och det är först då jag liksom inser vad jag sett. Nackhåren reste sig på mig och jag kände mig så himla mörkrädd. Vill bara väcka hela familjen och åka hem. Eller åtminstone skulle vi tända en massa lampor och sitta uppe resten av natten. Tror tyvärr inte min man hade uppskattat det eftersom han skulle upp och jobba tidigt imorse. Hade det hänt under dagtid hade jag bara skrattat åt det men det var inte lika roligt efter klockan ett på natten när jag var den enda vakna personen i ett gammalt hus.

Det tog säkert en timme att somna. 

Jag låg och funderade över om hundar kan gå i sömnen. Om han drömt något som väckte honom och om han kanske trodde att det var på riktigt. Djur är ju oberäkneliga. Eller såg han något jag inte kunde se? Men jag tvivlar på att vår hund, som är mycket reserverad mot främlingar, skulle bli utom sig av lycka över ett spöke. Men en sak är säker, hunden tyckte att någon kom in i rummet, någon som han uppenbarligen var väldigt förtjust i. Och det fanns ju ingen där?  

Det vette fasen hur jag ska kunna somna ikväll.