När jag mötte en tidsresenär

De höll på länge men till slut blev de klara. Hantverkarna alltså.

I alla andra lägenheter behövde de två dagar men hos oss behövde de en hel vecka. Jag känner att det kanske säger en hel del om min vanliga otur. De blev klara just när jag började befinna mig i riskzonen för att förlora förståndet. Men nu är de äntligen borta och det här är åter vårt hem. Inga mer hantverkare som ringer på dörren klockan sju på morgonen och förstör våra rutiner, så skönt!  Och nu kan vi ställa tillbaka allting som det var. Det är glädje det. 

Jag är en bortskämd stadsmänniska. Jag skulle aldrig klara ett simpelt torparliv och det är inte riktigt min grej att vara utan el, vatten och avlopp. För mig är det uppenbarligen tillräckligt traumatiskt att knappt nå fram till spisen i en vecka och jag hatar verkligen att bo i en renoveringsröra. Drömmen om ett Tiny House lever dock vidare men utrustat med alla nödvändiga moderniteter. Inget liv utan tvättmaskin, espressomaskin, brödrost och diskmaskin. 

Apropå moderniteter måste jag berätta något kul som hände häromdagen! Eftersom mitt jobb dödar mig långsamt försöker jag komma ut några minuter på lunchen för att få en glimt av världen utanför. Inne i en butik råkade jag hamna bredvid en kvinna i 40-årsåldern klädd i 70-talskläder. Jag förstår att det inte direkt rasar ner intressemjäll på era axlar men lyssna färdigt nu, hon var klädd i 70-talskläder från topp till tå. Och då menar jag inte som en klädstil utan att själva plaggen var original från 70-tal! Jackan, byxorna, skorna - allt var FRÅN 70-talet. Hennes spenatgröna mjukisbrallor var alltså cirka 40 år gamla, det var kvalité på den tiden. På huvudet hade hon någon slags sjalett, en storblommig sjal som hon hade  knutit i nacken. Hur som helst stod hon där och var bara så cool och det var rena rama time travel-upplevelsen över det hela! Jag råkade höra hur hon frågade butikssäljaren om hon fick ta en bild för att visa sin man. Nu blev det riktigt intressant! Jag såg framför mig hur hon skulle fiska upp en gammal tung Agfakamera ur den slitna läderväskan. En sådan där manuell kamera med en filmrulle som man måste lämna in för framkallning. Nyfiket sträckte jag på gamnacken och såg hur hon fiskade upp...en stor, elegant och guldfärgad Samsung Galaxy smartphone. Lite otippat måste jag ju säga. Och det såg bra mycket mer udda ut än Charlie Chaplins mobilpratande tidsresenär (ni vet den där tanten som går och pratar för sig själv medan hon håller något för örat). 

Okej, det var ett litet stickspår men jag var så fascinerad. Önskar att jag hade filmat hela händelsen med min mobil. Det hade kunnat bli en youtubesuccé. 

När jag ändå är i farten med anekdoter så kan jag passa på att berätta om ett annat möte med människor som vill leva i svunnen tid. Det är möjligt att jag redan har berättat om det här men jag orkar inte leta bakåt för att kolla. En gång i tiden bodde jag och en kompis på en annexbyggnad till en herrgård. För mig var det en slags mellanlandning i livet när jag flyttade hem från utlandet med en bruten förlovning i bagaget. Lite skör och vilsen behövde jag en bostad medan jag sökte utbildningar och funderade på vare livet skulle leda. Herrgården var enorm och gav ett ganska skrämmande intryck på kvällarna, särskilt med tanke på att endast entréplanet var bebott och resten av fönstren gapade svarta och tomma. Så mycket oanvänd boyta. Men det här är ingen spökhistoria utan handlar om godsherrens bror. Till skillnad mot brorsan hade han valt det enkla livet, ett rött litet torp i skogen. Självförsörjande så långt det gick och ingen el, vatten eller telefon. Där bodde han med fru och två små barn. Det var typ stampat jordgolv, på den nivån. Vi träffades ibland när vi plockade frukt och bär i herrgårdsparken och vid något tillfälle bjöd de hem oss till torpet. Jag beundrade dem så mycket för deras alternativa livsstil och tyckte att de var så häftiga (och konstiga!). Ända tills jag insåg att de tog all sin smutstvätt till herrgården och att han, torparen, cyklade dit ett par gånger i veckan när han behövde använda telefonen. Då kände jag mig märkligt besviken. 

Idag är jag mognare och förstår att livet inte behöver vara svart eller vitt, allt eller inget, men då var jag mer fyrkantig i mitt tänk. 

Undrar om de bor kvar? Om de lät barnen växa upp utan TV och teknikprylar och vad de barnen valde för livsstil när de flyttade hemifrån...