Den som söker

Om jag letade efter min mobilladdare i en halv evighet utan att hitta den och om jag drabbades av lätt panik över att mobilen höll på att dö framför mina ögon? Jajamen, det gjorde jag. Fredag halv nio på kvällen. 

–  Ska jag behöva gå till jobbet NU för att ladda telefonen, ylade jag dramatiskt. Men allra mest tänkte jag på kostnaden för en ny laddare. Det svider i snåltarmen att behöva betala för något som känns helt onödigt. Jag är en ordningsmänniska och lägger alltid min laddare på antingen ställe A eller ställe B. Ingen annanstans. Precis likadant är det med nycklar, plånbok och liknande. Alltid på samma ställen. Det finns inget värre än "leta nyckel-panik" när man har bråttom på morgonen och därför utsätter jag mig inte för den stressen. Så min mobilladdare hittar man antingen på sängbordet i sovrummet (laddstation A) eller hyllan på soffbordet (laddstation B). 

Istället för att kolla på en bra film ägnade jag alltså tiden åt att vända ut och in på alla tänkbara förvaringsställen där den kunnat hamna under renoveringsveckan. Minstingen sade att han sett den på sin vanliga plats, hyllan på soffbordet. Jag var där och böjde mig ner mellan soffan och bordet för att titta flera gånger men varje gång var det lika tomt. Ett märkligt beteende det där, om den inte ligger där första gången man tittar så vore det ju ytterst märkligt om den plötsligt skulle ligga där bara för att man kollar samma ställe igen. 

Min man var inte superengagerad i letandet utan satt som klistrad vid sin dator. Efter en stund muttrade han irriterat men reste sig upp för att hjälpa mig att leta. Tre sekunder senare höll han triumferande upp min laddare i handen med en min lika självgod som om han höll upp en sällsynt hasselsnok. – Varför kollar du inte soffbordet när vi säger att det är där den ligger? frågade han besserwissrigt. 

Svaret är enkelt. Vi har ett soffbord med ett hyllplan på vardera sida. När möblerna ställdes tillbaka i onsdags råkade man vända bordet och laddaren hamnade alltså på fel sida. Den låg nu på hyllan ut mot rummet istället för på insidan där den ska ligga. Jag hade gått förbi där minst tio gånger utan att se den eftersom jag inte förväntade mig att få se den där. 

Åh nej, jag har nästan skrivit en fabel. Det är väl inte någon som kan undgå sensmoralen i den här historien? Ni kan själva få som helgnöje att fundera över detta och få till en sammanfattning som dryper av förnuft. 

* Förslag på sensmoral längst ner för den som vill bli curlad.  

Förresten hade jag tänkt ta upp det här med "min man" i första bästa blogginlägg. Jag måste sluta kalla honom det och komma på ett lämpligt bloggnamn åt honom. Barnen är så mycket lättare, 15-åringen och minstingen. Det håller isär dem på ett bra sätt. Men nu är jag ju fortfarande lite tjurig så det är knappast läge att spåna namn. 

Imorgon är vi bjudna på en födelsedagstillställning. Sådant bjuder på en del utmaningar när det kommer till klädsel och en smart present. Det är svårt med presenter till vuxna men jag ska försöka komma på något. 

Rent sparmässigt har jag inte mycket att komma med för tillfället. Jag har knappt gjort av med några pengar så det finns inte mycket att klättra in i biktbåset för. Till middag wokade vi  kyckling (frysen) med broccoli (veckans klipp från grönsaksdisken) och lök (alltid billigt) och hällde till och med i en skål ärtor som blev över häromdagen (veckans klipp från frysdisken). Kokade ris till. Tyvärr sabbade hasselsnoksjägaren budgetkvällen när han kom hem med både torrostade och vanliga jordnötter som helgsnacks. Å andra sidan räcker en påse nötter ganska länge. Jobbigt att äta, för mycket att tugga på. 

Nu är det helg. Och nästa vecka fortsätter kriget. 

* Förslag: 

1. Det är ingen idé att leta där vi redan letat. 

2. Tänk utanför rutan. 

3. Låt familjen leta medan du dricker vin och slötittar på valfri tv-serie.