Efter räkningarna

Egentligen har vi inte särskilt mycket räkningar. Jag vet det, men jag är ändå inte nöjd och skulle vilja minska utgifterna lite till.

Om vi börjar med att titta på mig så är det bolån, månadsavgift, elräkning, mobilabonnemang, fackavgift, a-kassan och försäkring. Ingen bil och inte ens månadskort för lokaltrafiken. Jag har ett gammalt och billigt mobilabonnemang, 149 kr i månaden (då får man hålla hårt i den lilla surf som ingår). Inget liv i sus och dus direkt.

Min man har inga räkningar till varken fack eller a-kassa. Däremot köper han månadskort för lokaltrafiken, 790 kr. Utöver detta tillkommer några räkningar, t ex barnens mobiltelefoner och försäkringar. Hunden är också försäkrad. Vi betalar Radiotjänst. Dessutom har vi Spotify, 99 kr, och det är en kompromiss mellan mig och övriga familjen. Jag tycker att vi kan nöja oss med gratisversionen men de slåss med näbbar och klor för att behålla premiumversionen. Den ingick gratis i sonens abonnemang under sex månader och vips hade de vant sig och vägrar säga upp den och nu betalar vi alltså för tjänsten. Jag tänker som så att man måste välja sina strider. 

Annars är det inte mycket lyx. Vår fasta telefon sade vi upp för flera månader sedan. Vi har inga betal-tv-kanaler och inga tidningsprenumerationer. Jag kan inte komma på en enda räkning förutom de jag redan rabblat upp. Det känns faktiskt extremt lite när jag lyssnar på arbetskamrater, vänner och bekanta. Till att börja med har alla bil och då rasslar det genast till i utgiftskontot: reparationer, drivmedel, försäkring och skatt. Många har dessutom lån på bilen. Dessutom känns det som om vanligt folk i allmänhet har mer räkningar än vad vi har. 

Det jag vill säga med detta är att totalen känns hyfsat nerbantad och näst intill fri från onödiga utgifter (förutom Spotify då) men trots detta känns det som att pengarna seglar iväg. När jag fört över pengar för räkningarna och sparandet (inklusive amortering) blir det inte många tusenlappar kvar på lönekontot. Jag blir lika förvånad varje gång. Det är något psykologiskt över det, att jag tror att det ska finnas mer pengar kvar än vad det faktiskt gör.

En god vän påstår att hon älskar att betala räkningarna. Um-hum, starkt ord det där men hon menar att hon känner sig "självständig och fri" när hon betalar dem och sedan kan känna sig skuldfri för resten av månaden. Jag kan inte relatera, jag sitter bara och grämer mig över hur jag slösar bort tusenlapparna och hur dyrt det är att dra runt ett hushåll. 

Ju mer man sparar, desto girigare blir man.