Rika erfarenheter och fattiga vanor

Idag tänkte jag att vi skulle roa oss med att granska mina vänners konsumtionsvanor. Helt skamlöst gräva lite i deras köpbeteenden. 

Det kan tyckas ofint men jag har faktiskt ett syfte med det. Eftersom jag inte är någon dunig liten kyckling längre (vad är jag nu, en fullfjädrad höna?) har jag genom åren lärt känna mängder av människor, några av dem har kommit att bli nära vänner. Och de är naturligtvis mina vänner av en enda anledning - för att jag tycker mycket om dem. 

Grupp X. Består av hårt arbetande människor med löner över genomsnittet och höga levnadskostnader. Hela deras tillvaro bygger på att lönerna fortsätter att rulla in eftersom de är högt belånade och sårbara. De är inte särskilt spännande i det här sammanhanget.

Men i vänkretsen finns ytterligheter åt båda hållen och dessa personer är bra mycket mer intressanta:

Grupp Y. Personer som har så de klarar sig och mer därtill och inte tvingas arbeta för sin försörjning (vilket är intressant i sig, eftersom de alla valt att arbeta på ett eller annat sätt).  

Grupp Z. Människor med vanlig arbetarlön, som lever på småpengar i slutet av varje månad. 

Konsumtionsvanorna varierar oerhört mycket mellan grupp Y och Z. Och då menar jag inte vad de köper utan hur de köper. Kom ihåg att det är mina personliga iakttagelser av min bekantskapskrets. Eventuellt ser det helt annorlunda ut bland dina vänner.

Det hela kan sammanfattas så här: ju mer pengar, desto mer sällan handlar de. 

Grupp Y har väldigt avskalade hem. Lite prylar. Luftiga garderober och skåp. Under långa perioder köper de ingenting och när de väl köper något är det genomtänkta designmöbler eller ett fåtal utvalda kvalitetsplagg. Rakt igenom långsiktiga och genomtänkta beslut.

De jag känner som har minst pengar att röra sig med är de som köper, köper och köper. Helt hysteriskt. De har redan knökfullt med prylar och trots detta försöker de pressa in ännu mer. Vad jag vet är ingen av dem skuldsatt och för mig får folk göra vad de vill för sina pengar så detta är ingen kritik, bara ett konstaterande. De köper drösvis med kläder eftersom det är så billigt på de stora kedjorna. Och det är lätt att byta ut Ikea-möbler. Man kan alltid unna sig något nytt eftersom priserna är låga. 

De som har minst pengar har mycket att lära av Y-gruppen. Nu menar jag inte att lågavlönade ska försöka hosta upp 20.000 kr för en Mulberrykappa. Jag menar att de som vuxit upp med mycket pengar har en helt annan syn på konsumtion. De undviker slit och släng-kulturen och tänker efter innan de spenderar. 

Även den med begränsad ekonomi bör tänka sig för innan köp. 

Det är dyrt att handla billigt. 

Tar igen förlorade kronor

HURRA! Idag har jag arbetat in större delen av det jag förlorade genom att dra på mig en karensdag i torsdags. Jag var så extremt osugen på en inkomstförlust för en hel dag att jag ville lösa det snabbt. Annars går jag bara och irriterar mig över det.

I Norge har man inga karensdagar. Även om jag förstår att karensdagen är till för att sjukförsäkringen inte ska utnyttjas känns det märkligt att vi svenskar blir misstrodda medan norrmän blir betrodda. Och en stor nackdel med karensdagen är att de flesta går till jobbet trots att de är sjuka. Jag själv är inget undantag även om jag drar gränsen vid feber eller sjukdomar som påverkar arbetsförmågan alltför mycket. Inte bara av ekonomiska skäl utan för att jag vet att mina kollegor blir överbelastade. Dessutom är jag rädd att jag ska smitta ner alla andra. Nu kanske jag råkade tulla yttepyttelite på det sistnämnda just den här gången men jag hoppas att de klarar sig.

Eftersom jag gav förra månadens usla sparbelopp underkänt har jag börjat lista saker att sälja på nätet. Nu jäklar ska det krängas grejer! Helst min mans. Och barnens. De har alldeles för mycket grejer och saknar vett att plocka undan efter sig. Måste bara ta tag i den jobbiga biten med att fotografera objekten och författa annonser. Tycker att hela den här Blocket-grejen är ganska jobbig ända fram till jag står med pengarna i handen. Då känns det plötsligt värt det. Dessutom måste man plåga sig genom alla dessa mejl där folk lägger skambud, under hälften av begärt pris. Folk har ingen skam i kroppen! 

Jag har redan lyckats sälja ett presentkort till en kompis. Jag fick presentkortet av jobbet och det gäller på en stor resebyråkedja. Det kan tyckas sniket men hon fick bra rabatt och det var lika bra att sälja eftersom jag inte har några planer på att ge mig iväg på några utlandsresor. Kompisen betalade glatt och var nöjd över att få ett bra pris eftersom hon planerar weekendresor nu till våren. Som tur är har inte alla människor köpstopp. 

Detta väcker onekligen en och annan tanke...omfattas resor av köpstoppslagen? 

Det är inte långt kvar till vi ska göra vår semesterplanering på jobbet och självklart vill jag att vi ska få en innehållsrik sommar men jag vill samtidigt inte bränna för mycket pengar. Det här behöver jag fundera vidare på. Min man tjatar fortfarande om hund men jag försöker slå dövörat till.

Nåväl, de 900 kr jag håvade in för presentkortet är ett välkommet tillskott i posten "övrigt". På fredag är vi bjudna på fest och jag behöver köpa en födelsedagspresent. Ibland är det härligt hur saker och ting löser sig smidigare än man tänkt sig. Det är just den här typen av kostnader jag inte tillåter mig att ta från bankkonton eftersom jag är obeveklig mot mig själv. 

Städhyllan - ytterligare en konsumtionsfälla

Jag älskar att städa. 

Eller, det gör jag inte alls men jag älskar när allt är klart och det är skinande rent överallt. Det finns något tillfredsställande i att städa, resultatet visar sig direkt. Dessutom är det meditativt att städa. Jag städar om jag är arg, upprörd eller har för mycket att tänka på. Det är ett utmärkt sätt att rensa skallen och jag har fattat många beslut under mina storstädningar. Jag är pedant även om jag lärt mig att släppa på det genom åren med barn. 

Några av mina vänner är städfreaks och vi kan fastna i långa samtal där vi diskuterar städrutiner, redskap och rengöringsmedel. Galet intressant, eller hur?

Till saken hör att jag klarar mig långt på såpa och ättika. Billigt och effektivt. Har ni sett städhyllorna i en vanlig stormarknad? Hundratals allrengöringsmedel, sprayflaskor, rengöringsdukar och skurpulver. Starka kemikalier och "uppfriskande" dofter. En kompis till mig går ständigt bananas i butikernas städsortiment och köper på sig allt. Hon gav mig en förpackning rengöringsdukar som hon hävdar är beroendeframkallande. Själv använder hon dem på alla avtorkningsbara ytor i hemmet och hon gör av med en förpackning i veckan! De ser ut ungefär som de våtservetter man använder till bebisar. Inte för att låta otacksam men det känns som en totalt överflödig produkt och ingenting jag vill lägga pengar på. 

Såpa funkar till nästan allt. Det är så skonsamt att det fungerar på nästan alla typer av golv. Ättika är superbilligt, bakteriedödande och funkar perfekt mot ingrodda kalkavlagringar. Dålig lukt och beläggningar i kattlådor (deras toaletter) försvinner direkt om man tvättar med ättika och varmt vatten. Och det är ingen risk att katten/kaninen/marsvinet får i sig skadliga kemikalier. 

En annan toppenprodukt som jag använder är den gröna burken Fix Universal. Supereffektivt mot missfärgningar i diskhon. Den tar dessutom bort alla de svarta märken som blir på våra vita väggar i hallen utan att lämna några spår efter sig. Och nej, denna lilla obetydliga blogg är inte sponsrad av någon. Jag köpte och betalade min burk på nätet för över ett år sedan. Om någon nu trodde något annat. 

Jag, miniräknaren och internetbanken

Idag var det dags för kontokontroll.

Detta här hänt på mitt konto sedan lönen trillade in den 25/2:

1200 kr till ett stående fondspar.

684 kr AMF Pension/fondförsäkring

400 kr Skandia Liv

605 kr Fackavgift.

20 kr månadsavgift bankkort

10 000 kr till sparkontot

848 kr mat och förbrukningsvaror.

Dessutom är ett belopp överfört till min man, för hälften av våra fasta kostnader. 

Jag har 1666 kr kvar från januarilönen. Dessa pengar åkte rakt in på sparkontot. 

Totalt sparat i januari: 7066 kr (ej inräknat pensionsspar samt barnbidragen). 

KATASTROFDÅLIGT! Trots att den enda utsvävningen under hela februari var ett frisörbesök för 380 kr. Antagligen måste vi lägga om matvanorna ännu mer och bli ännu snålare om det här ska leda någon vart. Äta ris med kryddor på vardagarna och på helgerna kan vi kanske unna oss lite bönor också. 

Nåväl, den här månaden räknar jag med att spara mycket mer. Jag fick ut högre lön och nu när sportlovet är slut kommer matkostnaden att sjunka till normala nivåer. 

Kontantfakturan från Roslagstulls Djurklinik är för övrigt det sorgligaste jag sett i räkningsväg. Akutavgift, avlivning och kremering gick på 2370 kr (varav 1395 kr är ersättningsberättigat enligt försäkringsvillkoren). Min man betalade direkt på plats och därför står det inte med i listan ovan. 

Grubblande kring redovisning

Jag har funderingar kring det här med ekonomisk redovisning i en sparblogg. Eller rättare sagt, i min sparblogg. Huruvida jag ska redovisa hela familjens inkomster och utgifter eller hålla mig till mina egna? 

En del sparbloggare spaltar upp allting så himla prydligt och rapporterar flitigt månadsvis. Det känns lockande eftersom det ser väldigt proffsigt ut och visst skulle jag också vilja flasha med coola sammanställningar men samtidigt vet jag hur mycket extrajobb det skulle innebära för mig. Jag är för lat och trött för att orka leka revisor efter min ordinarie arbetstid. Dessutom får jag nog på jobbet där jag mer eller mindre oavbrutet håller på med siffror mellan kafferasterna. Det känns som om miniräknaren sitter fastklistrad i handflatan.

Det jag vet är att jag vill redovisa för varje liten detalj i mitt köpstopp, varenda krona jag lägger ut på icke-livsnödvändiga saker och vilka oförutsedda utgifter jag snubblar över varje månad. Det är själva grundtanken med min blogg, att hålla koll på mitt köpstopp och hitta alternativa lösningar för att finansiera saker jag inte tillåter mig att betala med vanliga inkomster.

En annan tanke är att jag vill redovisa sparandet från köpstoppets början, dvs. den 1 januari 2014 och framåt. 

Jag vet inte hur djupt i detalj jag ska gå in på hur mycket vi hade i olika sparformer innan dess och hur våra tillgångar och bolån ser ut. Jag hade ingen genomtänkt bloggstrategi när jag började utan kände bara att jag ville ta upp vad som helst som flyger genom skallen, oftast med fokus på sparande. Förhoppningsvis kommer det allt eftersom bloggen utvecklas och jag med den.

Att min i-all-enkelhet-redovisning för februari månad släpat efter beror på att de senaste dagarna varit minst sagt jobbiga, både fysiskt (kan man hosta upp inälvorna?) och psykiskt (känslomässigt utmattande att försöka trösta otröstliga barn). 

Måste tag i det. Inte ikväll men inom de närmaste dagarna. 

Maten berör än en gång

Idag har jag ägnat ett antal timmar åt att läsa Early Retirement Extreme. 

En underbar sajt som jag inte förstår hur jag har kunnat missa. Jag hittade den via Familjen Fris fina "Inspirations & kunskapsbank". http://familjenfri.se/?page_id=665

Synonymt för alla anhängare är att de verkar leva på en kost bestående av ris, bönor, linser och lök. Smaksättningen kan varieras i det oändliga med hjälp av olika kryddor. Ibland lyxar de till det genom att steka upp överblivet ris med ett par ägg. På sajtens receptsida tipsar signaturen FreeUrChains om pasta med ketchup och parmesan. Jag vet inte om det är fel på min humor men det är bland det roligaste jag läst i receptväg. Föga förvånande är det mestadels unga och barnfria människor som kommer med den här typen av tips. Unga extremsparare är dessutom oftast män. Min mage skulle braka ihop fullständigt om jag åt bönor varje dag och tillsammans med resten av familjen skulle jag gråta av leda vid middagsbordet. 

Den tanke jag vill dela med mig av är: under de timmar jag läste hittade jag inte en enda negativ kommentar. Detta kan och bör jämföras med allas vår svenska bloggare "Miljonär innan 30" http://miljonar.blogspot.se/ som alltför ofta blir ifrågasatt och hånad. Vad detta beror på vet jag inte men jag gissar att vi svenskar älskar att reta oss på den som frigör sig från vardagsnormen. 

Frågan är varför? Under de första åren efter att jag flyttade hemifrån levde jag på enkla pastarätter och varma mackor. Det var absolut inte i något sparsyfte utan för att jag tyckte det var astråkigt att laga mat för en person. Jag lyckades undkomma skörbjugg genom att äta ute en hel del och jag har alltid gillat frukt som mellanmål. Men man kan säga att jag åt ungefär som miljonären, om än av andra anledningar. Eller som en annan jämförelse, samma kost som många med studentekonomi klarar sig på. Jag gillade också att bli bortbjuden på mat, inte för att snylta men för att få slå sig ner vid dukat bord och njuta av god mat som någon annan lagat. 

Det finns perioder i livet när man av olika anledningar prioriterar bort maten. Ekonomi, tidsbrist, stress, sjukdom, skilsmässa och ensamhet för att nämna några exempel. Även om jag nu i vuxen ålder anser att man bör prioritera bort skräpmaten och inte hälsosamma råvaror. Att göra en hemlagad broccolisoppa går snabbt och kostar inte många kronor. Jag har aldrig någonsin köpt pulvermos, fryspizza- och piroger eller annat tillsatsspäckat skräp. 

För att bidra till receptbiten var tonfiskcurry min favoriträtt under tiden som ung singel. Det är oftast inte mycket man behöver kompletteringshandla för att få ihop den.

Fräs lök och curry i en kastrull. 

Tillsätt en burk tonfisk och en burk creme fraiche. 

Salta och peppra. 

Låt koka i några minuter. 

Tillsätt ev burkmajs innan servering (lyxigt!)

Serveras med ris eller pasta.

Att undvika hybris

Idag har jag ägnat mig åt sjuknärvaro på jobbet. Eller, så farligt var det inte men helt återställd är jag inte. Det märkte jag först efter arbetsdagens slut och därför blir kvällens inlägg inte mer än några små tankar som korsade hjärnan under dagen. 

Av en händelse råkade jag passera en kiosk under rusningstid. Dessa långa köer. Milda makter vad folk slösar pengar! Det måste vara flera sparare än jag som reagerat på detta. Alla dessa småköp av snacks, läsk, tidningar och godisbitar som görs slentrianmässigt. Det är lätt att ställa sig utanför och tänka "Vilka losers som inte har knäckt koden." Det är farligt att bli självgod och tro att ens egen livsval är bättre än andras. Dels för att det inte var länge sedan jag själv köade med diverse belöningsprodukter i famnen, dels för att alla har rätt att välja sitt eget liv. Jag känner mig en aning skamsen och anledningen till att jag tar upp det är att jag är övertygad om att det är vanligt förekommande tankar hos hårdsparare. Man tror sig ha kommit på något smart när det i själva verket är upp till var och en att spendera sina pengar hur man vill.

Tankarna vandrade vidare. Jag längtar efter våren och då menar jag inte bara knoppar och fågelkvitter. Jag längtar efter ett årstidsbyte i garderoben. Det börjar bli skittråkigt att klä sig för att gå till jobbet då jag kört hela utbudet av vinterjobbkläder. Van som jag varit vid att komma med nya plagg ett par gånger i månaden. Jag får ta upp ett förslag om arbetskläder till diskussion på nästa möte med ledningen. Det skulle lösa klädfrågan.

Min man är inte slösaktig men inte heller lika sparsam som jag, även om han försöker bidra så mycket han kan till sparkontot. Han står fortfarande och dreglar i elektronikbutikerna på fritiden och vill fortfarande kunna gå ut och ta en öl emellanåt. Jag får bita mig i tungan för att inte säga "Kan ni inte sitta hemma och dricka kranvatten istället?" Nej, det där sista var inte riktigt sant men jag hoppas att han hakar på mitt köpstopp ett snäpp till för att hjälpa mig få en rivstart på sparandet.