Det ordnar sig alltid

För en tid sedan lovade jag att återkomma med mina framtidsplaner. Det är ett svårt inlägg att skriva eftersom det såklart är omöjligt att säga något i det här läget som sjukskriven. Jag måste få energin tillbaka och få kropp och själ i balans igen. Framtiden är, som det heter, ett oskrivet blad. 

Några saker vet jag, att gå tillbaka till samma situation som gjorde mig sjuk skulle inte fungera. Det skulle behövas betydligt lägre krav och det skulle de aldrig gå med. Arbetsplatsen måste ta sitt ansvar och hjälpa en tillbaka men de är inte intresserade och har inte ens hört av sig på sex månader. Jag vill i alla fall inte ha ett arbete där man kan bli så sjuk och inser att jag behöver ett helt nytt jobb där ingen jämför mina resultat med gamla prestationer. Men vem vill anställa någon med dimhjärna?

Jag har alltid strävat efter självständighet och föredrar att stå på egna ben ekonomiskt. Med det sagt förstår ni kanske att det är jobbigt att stå ut med känslan av att vara livegen. Att vara sjukskriven är absolut ingen trevlig tillvaro. Det tär på psyket och man är i händerna på utomstående som fattar beslut om ens liv. En väldigt ofri tillvaro och oerhört mycket jobbigare än att vara slav i jobbträsket. Att jobba är byte av tid mot pengar och vi får betalt för arbetstiden vilket känns fair enough. Så länge man jobbar kommer pengarna. Det är jättestor skillnad att leva på ersättning och att ha en lön. Jag kände mig osjälvständig som anställd, men det är ingenting mot att vara sjukskriven. Försäkringskassans handläggare måste man ständigt försöka övertyga och man får verkligen kämpa för sin rätt. Jag har ändå kommit lindrigt undan (tack och lov) men hört mycket om dem som nekas sjukersättning trots läkarintyg och förstår inte hur jag skulle orka vidare om det händer. 

Att strunta i sjukersättning - den tanken har faktiskt slagit mig. 

Jag skulle gärna hoppa över den, men det vore vansinne. Dels är jag beroende av pengarna och dels har jag betalat in en hel del skatt genom åren. Jag är en del av systemet och får ersättning som baseras på hur mycket jag bidragit med genom skatteinbetalningar. Det är en försäkring jag betalat för hela livet och då vore det också idiotiskt att inte ta emot den nu. 

Nu den senaste utbetalningen fick jag bara ersättning för tio dagar. Utan förklaring. Jag försökte ringa dem och satt i telefonkö ("du har för närvarande plats 135 i kön"). Det ordnade upp sig men jag får vänta på pengarna. Till skillnad mot när man arbetar och arbetsgivaren är skyldig att betala ut lön på överenskommet datum. Ingen större grej kanske och vardag för de flesta i samma situation men jag längtar ut ur den här cirkusen. Jag skulle mycket, mycket hellre jobba. Men att gå till jobbet sjuk är inget att rekommendera. De kommer inte heller att vilja ha mig där, är man inte produktiv så är man inte värd något. 

Så just nu känns det rätt hopplöst.

Men jag tänker att något bra kommer av allt. Tryggare har jag aldrig känt mig när det är oroligt runt omkring. Jag har pengar på banken och vi är två om ekonomin. Det går inte att jämföra med alla gånger världen gungat till när jag var yngre. Har blivit uppsagd både från jobb och andrahandsboenden genom åren, blivit dumpad och varit så ledsen att jag inte vet hur jag skulle gå vidare och varje gång det körde ihop sig trodde man att det inte fanns någon lösning. Så här i efterhand kan jag inte ens minnas annat än att allt löste sig ganska snabbt. Om jag utgår från mitt livs facit hittills: på något sätt ordnar det sig alltid.