Så lurad av tonåringen

Idag kom jag att tänka på en sak, för ett tag sedan skrev jag om hur jag har en inbyggd spärr som gör att jag har svårt att plocka pant ute. Eller rättare sagt, jag skrev om när jag inte ville bära hem två ölburkar för att jag var rädd att grannarna skulle se mig. Det är där gränsen går och skammen reser sig som en hindrande mur mellan mig och den i diket kastade burken. Även om man skulle försöka gömma sig bakom ett miljötänk och se sig omkring och högt och tydligt utbrista: 

- Nej fy vad folk skräpar ner, vi måste hjälpas åt att hålla naturen ren! så finns ett stort motstånd.

Löjligt? Kanske men det känns som höjden av tattigt. Vad skulle nästa steg bli, att äta upp folks överblivna rester på Mc Donalds? Att till slut bli någon man inte vill förknippas med. Men stopp och vänta lite, nu ska ni inte förväxla det med någon som går och lägger sig hungrig, som inte har något val utan jag pratar just om var gränsen går för den som har jobb och pengar.

Det jag ville säga var i alla fall att jag den senaste veckan lagt märke till en kille som letar pant i papperskorgarna i området där jag jobbar. Det som gör honom intressant är att han ser ut som vilken vanlig kille som helst. Om någon hade presenterat honom för mig och sagt att han jobbade i någon av kontorsbyggnaderna hade jag aldrig ifrågasatt det. En helt vanlig svensk man, uppskattningsvis mellan 35-40, vårdad klädsel och kortklippt hår. Och jag har sett honom flera gånger den här veckan. Det finns flera soptunnor längst gatan och han letar systematiskt igenom alla. Idag såg jag honom precis när jag stängde dörren till jobbet och såg att han höll två plastpåsar i ena handen. En var tom och i den andra låg kanske 2-3 pantburkar. Eftersom han har två påsar med sig antar jag att han har ett större distrikt än det område vi befann oss i. Kanske ägnar han flera timmar varje kväll åt pantsamlande? 

Jag fick hejda en impuls att springa efter honom för att fråga "Vad är din historia?"

Det ser helt klart ut som en kille med bostad och dusch. Ser absolut inte ut som en missbrukare eller hemlös. Men han är helt klart tillräckligt desperat för att försöka hinna plocka pantburkar innan någon annan hinner före. Och han gör det till synes ogenerat trots att det är ett område där det rör sig oerhört mycket människor vid den tiden. Ja, jag är nyfiken. Eller nyfiken låter så gamigt och sensationslystet så jag skulle hellre säga undrande. Som jag skulle vilja veta varför han samlar pant, hur hans ekonomi ser ut, om han har jobb eller är arbetslös och hur hans liv ser ut nu och hur det sett ut tidigare!

Jag inser att det här inlägget dryper av fördomar mot pantsamlare men tror och hoppas att ni känner mig bättre än så och förstår helhetstanken bakom. 

För övrigt blev jag ordentligt lurad av min sluga tonårsson. 

Han bad om pengar för att kunna köpa mellanmål som han skulle ha under de nationella proven på skolan. Säg den förälder som kan säga nej till en sådan förfrågan? Självklart ska den lille plutten ha något som fyller på energidepåerna. Vårt skafferi är inte direkt proppfullt med härliga mellis utan det fanns på sin höjd ett par trötta bananer. Jag hade bara en hundralapp i plånboken och hann knappt räcka över den så var ungen som bortblåst. Trots att jag ropade efter honom att jag ville ha tillbaka hälften, en 50-lapp. Men vi vet ju alla att de inte hör särskilt bra i den där åldern. Hörselgångarna slammar igen under puberteten. 

Efter en stund kom han tillbaka och visade glatt upp en flaska bubbelvatten och två dyra påsar Beef Jerky. Kvar av hundringen: 10 kr. Men slutklämmen var mest intressant. När han log sitt ljuvaste leende och sade - Jag fick inte köpa dem för pappa när vi var och handlade igår.