Den efterlängtade lönedagen

Idag sprang jag på en bekant som var mer än glad över att det var lönedag och påfyllt på kontot. 

–  Jag hade blabla kronor kvar på kontot, det är ju inte klokt alltså. Vart tar pengarna vägen, jag fattar det inte...

En stackars kvinna som inte ont anande beklagade sig för mig utan att känna till att jag är en militant kontopolis som numera har stenkoll på vart varenda en av mina kronor tar vägen. Dessutom sade hon det med det där tonfallet som förutsätter medhåll. En del kommentarer är ju tänkta att fungera som ett socialt smörjmedel och det här var helt klart en sådan. Lite samma sak som när vi skrattar åt dåliga skämt eller skapar gemenskap med andra genom att klaga på chefen. Under några sekunder övervägde jag om jag skulle tala sanning eller inte. Det hade varit intressant bara att få se reaktionen. Att berätta hur jag inte bara har koll på exakt vart mina pengar tar vägen utan även har koll på hur många fler kronor jag sparar genom alla mina superspar-specialåtgärder (som att ta med egna påsar till mataffären och liknande). 

Naturligtvis tog jag den enkla vägen och sade ingenting. Istället suckade jag medkännande och gjorde ett instämmande mmm-ljud. Det är inte samma sak som att ljuga utan jag ser det hellre som ett bevis på social specialistkompetens. Sedan var jag en god lyssnare som lät henne pladdra vidare om hur pengarna slitit sig ur hennes plånbok och skenat iväg - helt omöjliga att stoppa. En stund senare traskade jag till mataffären för att köpa lite frukt och grönt. Det blir mycket rännande dit för min del nu när min man är sjukskriven och inte får bära något. Inte så att jag överskrider semestermatbudgeten långt mer än beräknat (förutom den lilla detaljen att mer mat går åt nu när tre av fyra är hemma om dagarna) men det är ju bara jag som släpar hem allting. Okej, ibland får jag med mig något barn som bärhjälp till kostnaden av en glass. Min man har för övrigt förvandlats till någon slags hemmaman som möter mig i dörren, iklädd noppriga mjukisbyxor, och stolt berättar att han vattnat blommorna och öppnat posten. Snart börjar han väl titta på Real housewives-realityserierna på kanal 3 också.

Jaja tillbaka till historien, den här hårt arbetande familjeförsörjerskan gick alltså till stormarknaden efter jobbet. Där hamnade jag bakom ett par i 30-årsåldern. Det andades Vasastan och weekendresor till New York om dem, om ni förstår vad jag menar? De hade fyllt en varukorg med bland annat små plastbyttor med färska hallon och blåbär, ekologiska krukörter och Levainbröd från bageriavdelningen. Jag sträckte mig ogenerat fram för att sikta slutsumman på kassans display. De handlade för närmare sjuhundra kronor och då var det inte ingredienser till någon direkt måltid utan mer MYSTUGG. Och jag stod där och funderade på varför folk undrar vart deras pengar tar vägen egentligen...

Hela vägen hem funderade jag på huruvida jag kände mig avundsjuk på Levainparets livsstil och avslappnade inställning till högt matkonto eller ej. Svaret blev ett enkelt nej. Jag har varit lite åt det hållet, om än något blygsammare kanske, och jag kan fortfarande välja att lägga mina pengar på delisnask eller att spara dem för framtiden. Om man nu vill hänge sig åt avund kan man ju åtminstone lägga sin avundsjuka på sådant som är ouppnåeligt och inte det man frivilligt avstått ifrån. Och varför berättar jag det här? Jo, för att jag behöver bli övertygad - eller låter mig övertygas- varje dag. Andra shoppar, slösar och spenderar medan jag har valt att inte göra det och för ett långsiktigt resultat behöver det kännas rätt.

Efter maten satte jag mig vid datorn och ägnade mig åt en av mina favoritsysselsättningar vid lön: flytta runt pengar. Jag tar från lönen och portionerar ut till amorteringskontot, sparkonto och buffertkonto. Jag för över till OKQ8 och till Avanza. Den här gången blev det även en extra överföring till barnens sparkonto. Jag ser vart pengarna tar vägen. Det blir så tydligt. Dessutom får det mig att känna alla de känslor av välbefinnande som jag egentligen tror är samma som den överflödiga lyxshoppingen ger. Nämligen känslan av framgång och kontroll över den egna livsstilen. 

Midsommarpaus i nedräkningen

Midsommar kan firas på lite olika sätt och vi valde bort dans runt midsommarstången då vi har en konvalescent här hemma.

Min man är nu sjukskriven i en månad och han verkar efter omständigheterna ganska nöjd med att vara ordinerad vila och att han inte får lyfta något tyngre än typ en tandborste (eller grilltång om man så vill, vilket ju var praktiskt så här under midsommarhelgen). Till exempel slapp han ett antal hundpromenader i ösregn och det är ju inte varje dag man har sjukintyg på sådant. Jag och barnen har ungefär 27 gräl om dagen om vems tur det är att gå ut med hunden, dammsuga, kasta soporna och andra hushållssysslor som vanligtvis delas mer jämlikt. För övrigt är jag bra sugen på att skriva ett helt blogginlägg om när män är sjuka men jag besparar er det eftersom det här är en sparblogg. 

Skämt åsido, vi har haft en trevlig helg och i runda slängar gick det en femhundring till midsommarmat och ytterligare ett par hundra för resten av långhelgen. Familjens sjukling menade att några extra goda måltider would ease the pain så att säga. I ett försök att balansera upp slöseriet så loggade jag i morse in på alla paneler som jag deltagit i och håvade in belöningar. Det kändes som det enda rätta att göra efter frosseriet som inte var på extrapris. Om jag minns rätt så blev det närmare 200 kr rakt in på Paypal och presentkort för 700 kr. Jag är medveten om att jag jobbar för en skrattretande timpenning men det känns ändå lätt värt när det är dags att casha in. Så trots en viss omfördelning av pengarna gick jag alltså plus under helgen. 

Nackdelen med långhelg är att man hinner bli bortskämd med sovmorgon och får en ljuvlig försmak av semester. Och då drabbas man inte direkt av superpepp inför tanken på att jobba en vecka till innan den riktiga långledigheten kickar igång. Särskilt inte när både man och barn är hemma och kommer att be mig tassa tyst som en mus när jag kliver upp på morgnarna. Rent ekonomiskt innebär makens sjukskrivning att aktiebolaget betalar sjuklön de första 14 dagarna i sjukperioden och sedan betalar Försäkringskassan. 

Dyrt att umgås

De fyra senaste dagarnas sparande och slösande:

Slösa

Köpt bjudlunch i den lokala delidisken. 

Delidisken är normalt ett big no-no för oss hårdsparade och herrejösses, man får ju hjärtklappning när man läser kilopriserna. Färdiglagade delikatesser är inte billiga men funkar kanon under tidspress när livet kört ihop sig lite för mycket. Någon gång emellanåt ger man efter för de förväntningar som ens närmaste sociala omgivningen har och då får det fladdra iväg ett par hundringar extra. Nu ligger jag på plus när det gäller hemmabjudning men framför allt anses jag vara en normal person (= slösare). 

Spara

Jag har passat på att träffa två vänner som betyder mycket för mig. Båda är starka personligheter, driftiga och stora inspirationskällor.  Och på vilket sätt hamnar det under sparkolumnen tänker ni? Jo, för det första så tog jag en långlunch ute med den ena, på en känd hipsterrestaurang (priserna är därefter...) utan att beställa något ätbart. Den andra kompisen träffade jag på kvällen och vi satte oss på ett fik. Inte heller där kände jag mig tvingad att beställa något ätbart. För det andra så laddade jag motivationsbatteriet och förhoppningsvis ger det en långsiktig effekt på sparandet och bidrar till att jag orkar hålla fast vid min plan. Det är nämligen den effekt de här kvinnorna har på mig. De är båda framgångsrika, om än på olika sätt. Vad de har gemensamt är att de är entreprenörer och att ingen av dem ägnar sig åt något traditionellt lönearbete för närvarande. En annan sak som de har gemensamt är att de besitter ett otroligt mod som vågar göra stora förändringar i sina liv. 

Själv är jag tyvärr en riktig fegis. En trist, tråkig och trygghetsknarkande fegis. Jag har jobbat på samma jobb i hundra år, bott i samma lägenhet i hundra år och varit gift med samma man i hundra år (det sistnämnda är iofs bra och ingenting som jag vill ändra på). Det jag avundas är att båda tjänat miljoner på sina s.k bostadskarriärer medan jag suttit och samlat mögel på samma ställe. Men jag får ju skylla mig själv eftersom de vågade medan jag fegade ur och var alldeles för bekväm av mig. Däremot är det aldrig för sent att låta sig påverkas och hoppas att lite av deras framåtanda ska smitta av sig på mig. 

Nåväl, tillbaka till plånboken. Hade jag beställt något att äta på båda dessa lokaler så hade det kostat mig ett par hundralappar, vilket i sin tur tillsammans med kostnaden för delilunchen hade brakat iväg alldeles åt helskotta. Särskilt redan veckan före midsommar.

Jag har en kollega som "råkade" festa bort runt tvåtusen i helgen och det har orsakat en lätt baksmälleliknande känsla hos personen ifråga.  Att betala inträde, mat och bjuda på ett par barrundor kostar en del och kan lätt göra hål i plånboken. När jag fick höra detta kände jag att jag kom lindrigt undan och att allt är relativt när det kommer till slösaångest. Mina lilla utgift var absolut inte mycket att orda om. 

Snålcoachens sommarresidens

Jag börjar förvandlas till en nattuggla och de senaste kvällarna har jag fastnat framför tv:n till sent inpå natten. Den ena kvällen sändes presskonferensen om den försvunna flickan efter midnatt och igår kväll satt jag uppe tills brudvalsen var dansad. 

Visst är det sjukt hur de båda händelserna krockade i medierna och det blev ett abstrakt iakttagande från långt håll. Det blev så påtagligt hur den lyckligaste dagen för några samtidigt var den värsta dagen för andra. Resten av familjen tyckte att 9 h och 50 minuters sändning var i mastigaste laget när det gäller kungligt bröllop och flydde till närmaste biograf för att se Jurassic world. Jag förstår att det låter helt obegripligt men de får skylla sig själva som missade när kungen tog en svängom på dansgolvet.

Vad det gäller den påstådda sniksemestern så ser det onekligen lovande ut. 

Semestersnålmånad deluxe. Vi har blivit tillfrågade av goda vänner om vi är intresserade av boende i deras hus i utbyte av husdjurspassning. Självklart ställer vi upp! Vi gillar djur och vi gillar tanken på att få bo i deras stora hus med härlig trädgård - och pool. Att bo i lägenhet under sommaren är ju faktiskt ganska deprimerande. I alla fall om man jämför med möjligheten att ligga i en solstol och läsa en bok, grilla, äta måltider utomhus och LIGGA VID POOLEN OCH KÄNNA SIG LITE HOLLYWOOD HELT GRATIS! 

Som det ser ut nu så kommer vi alltså att flytta in i deras hus under ett par veckors tid. Samtidigt kommer vi att låta min bror ha tillgång till vår lägenhet så att han slipper pendla 60 kilometer. Barnen är överlyckliga och kommer troligtvis att vägra att flytta hem till vår lilla fyrarummare igen men den dagen, den sorgen. Tonåringen erkände att han känt oro för att vi ska hyra någon "stuga mitt ute i ingenstans". Konstigt, för bara ett par år sedan älskade han att leka i och utanför hyrda stugor..? 

Ursprungsplanen var en resa till Åre. 

Vi var sugna på att åka tillbaka till ett boende som vi hyrt tidigare och att tillbringa lite tid i fjällen. Dels för att det är lätt att ta med hunden, dels för att det är lätt att aktivera barnen. Det går att fiska, cykla och vandra uppför skutan. Och det finns en massa roliga aktiviteter att göra inomhus vid dåligt väder. Nackdelen är att det är dyrt. Allt är dyrt i Åre. Dessutom har jag fått tydliga vibbar att jag borde hålla i pengarna och undvika utsvävningar i sommar och då kändes det bra att hoppa över en så dyr semester. Ja, egentligen vill jag naturligtvis alltid hålla i pengar och undvika utsvävningar men semester är semester och då brukar de flesta köpa sig lite härligt miljöombyte. Inte för att jag har någon som helst synsk förmåga men ändå, den här känslan. Oron inför hösten och de förändringar som kan förändra tillvaron fungerar som en effektiv liten varningslampa. Vilket resulterade i att vi aldrig kom till skott med att boka något i fjällen. Vi tvekade och drog ut på det och så kom det här erbjudandet om att få bo somrigt värre istället. Plånboken gör dubbla kullerbyttor av glädje. 

Men än är det slavpass kvar och imorgon väntar en vanlig arbetsmåndag. 

Äntligen sommarlov!

Jag känner mig verkligen som en tråkig kompis nu men det här får bli ett kort litet inlägg mellan tandborstning och läggdags. Intensiva dagar nu och det kan ju vara bra för min hälsa att somna före 01 någon kväll den här veckan. Jag lovar bot och bättring inom kort (semestern, ni vet).   

Det jag ändå vill passa på att berätta är att jag nu även kan ståta med en ny telefon. Jajamän, plötsligt uppgraderas teknikprylarna i ett rasande tempo. Jag råkade nämna för en kompis att min gamla iphone börjat krångla mer och mer och att jag började bli orolig att den plötsligt skulle lägga av vilken dag som helst. Varpå kompisen berättade att hon hade en "femma" liggandes, helt oanvänd. Den kunde jag få köpa för 800 kr. Jag tvekade inte en sekund eftersom jag a) behöver en ny telefon, b) litar på den tidigare ägaren och c) kan behålla mitt nuvarande - superprisvärda - abonnemang. Så glad jag blev! Rena julafton! Telefonen bytte ägare och jag köpte ett nytt SIM-kort för en hundralapp. Så om vi bortser från att det varit ett helsikes meck med att överföra allt innehåll är det fint med en ny telefon som fungerar utan krångel. Absolut värt dryga tusenlappen i kostnad. Som grädde på moset ingick ett supersnyggt flipfodral i köpet. 

Men oroa er inte, nu blir det inget mer fokus på teknik utan på semestern. 

I sommar ska vi försöka komma så billigt undan som möjligt. Tidigare år har vi avsatt delar av buffertkontot för att betala lite guldkant på tillvaron. I år tänker vi annorlunda och vill helst låta bli att röra både sparade pengar och skatteåterbäring. Jag känner att jag behöver ta igen de utgifter som varit på sistone och komma ikapp så semestern bör och ska fyllas med välgörande sniklösningar. 

Idag var det skolavslutning för barnen. Nu har de sommarlov och en lång rad lediga veckor ligger framför dem. Kommer ni ihåg känslan? Så härlig! 

Det blåser kalla vindar

15 schemalagda arbetsdagar kvar till semestern och jag får skärpa mig för att hålla styrfart. Kan det kännas mer tradigt på en arbetsplats än vad det gör innan semestern? Knappast.

Jag känner hur jag redan börjar glida in i en skön semestermood. Den här nedräkningen inför semestern säger så mycket om ekorrhjulet och vår inrutade kravfyllda vardag. Inte konstigt när det var ett helt år sedan sist. En långledighet om året, det är allt vi löneslavar har. Frihetslängtan mullrar som ett stundande vulkanutbrott i oss. Egentligen är det dags att stressa ner inför ledigheten men istället blir det lätt precis tvärtom med alla studentmottagningar, skolavslutningar, presentinköp och midsommarplaner som tar tid. 

Dessutom är det en massa förändringar som händer och som får mig att bli alldeles uppskruvad. Jag har ju berättat att vi måste ta ställning till huruvida vi ska flytta inom kort eller inte. Bara det är en stressfaktor. Och som om det inte räckte med den huvudvärken så dök det upp en till...

I höst kan jag komma att hamna i en problemfylld sits rent arbetsmässigt. En person har anställts i företaget och tråkigt nog har jag bara hört negativt om denne. Det är illavarslande när alla har samma uppfattning och när ingen har något positivt att säga. Helt klart en rekrytering som väcker många frågor.

För något år sedan var det mycket skriverier om en kvinna som blev utnämnd till Sveriges sämsta chef. Hon fick det sämsta resultatet någonsin i ett omskrivet chefstest. Jag har faktiskt träffat den kvinnan en gång och kan naturligtvis inte uttala mig om hennes ledarskapsförmåga. Det jag däremot kan säga är att hon faktiskt gav ett kyligt intryck och verkade ha långt till skratt. Så gissa min förtjusning när jag får höra att företagets nya chef verkar ha en liknande personlighet. Jag tänker inte döma i förväg och måste givetvis bilda mig en egen uppfattning men det här bitchryktet känns ju helt klart oroväckande. Skräcken sätter naturligtvis klorna i mig. En gång hade jag en riktigt elak chef och jag lovade mig själv att aldrig utsätta mig för det mer. Det påverkade stämningen och alla mådde dåligt. När den chefen slutade så försvann alla problem på arbetsplatsen och det säger väl en hel del. Jag vill aldrig mer ha en psykotisk chef. Min man suckade uppgivet och sade – Jaha, så du tänker både säga upp dig i affekt och köpa nytt boende? Jag hoppas att det är en riktigt bra sparplan du har...

Det är precis den här typen av obehagligt beroende jag vill bort ifrån. Löneberoendet, den exakta motsatsen till fuck you-money. Mitt dilemma är således hur jag ska hantera situationen om jag känner att jag vill röra mig vidare i livet. Men nu ska jag inte fördjupa mig i det eftersom jag måste försöka lära mig att inte ta ut något i förskott. Jag vill bara hinta om att det kan bli drama och råpanik i höst. Lite som en cliffhanger till er kära bloggläsare.

När jag ändå håller på att skriva om chefer och ledarskap så kan jag passa på att berätta fortsättningen om företaget jag skrev om ett par blogginlägg bort. Då skrev jag att pengafesten kanske får ett abrupt slut och japp, nu verkar ett haveri nära. Skriverierna i media upphörde men tråkigheterna fortsätter för de anställda. Arbetsgivaren har inte betalat ut lönen och man försöker nu en löneindrivning med hjälp av facket. Jag tror att det närmar sig slutet för min bekants karriär. 

Dyrt att vara proper

Alltså, vad är det som händer? Farväl sparblogg och hej shoppingblogg! 

Det är väldigt vad det är mycket utgifter just nu och jag har sprungit mer i butiker än vad jag har gjort på evigheter. 

Att spara är ingen match när det gäller en begränsad tid, det tror jag att de allra flesta håller med om. Att ändra livsstil och hålla den på sikt är den stora utmaningen. Det är lätt att dra ner på utgifter och köra hårt i början när motivationen är på topp. De flesta har överfulla skåp och lådor med allt man behöver och mer. Det finns alltså inget egentligt behov av att köpa på sig mer utan mycket av shoppandet har skett för nöjes skull. Först längre fram kommer den verkliga prövningen. Saker förbrukas och konsumeras, prylar går sönder till slut och längtan efter något nytt kan vara påträngande.

Just nu rullar det på bra med utgifter här och det gäller att tänka till för att det inte ska skena iväg. Först var det datorn och det var en stor utgiftspost. Nu är det mängder av mindre saker som måste köpas och ordnas. Igår klippte jag mig och då hade jag verkligen dragit ut på det. Jag bara väntade på att chefen skulle skicka hem mig pga ovårdat yttre eller liknande men jag hann före, som tur var. Jag klipper mig i salongen bredvid jobbet och får grannrabatt så jag betalade 300 kr istället för 380 kr. Alltid något, jag jagar rabatter och extrapriser vad jag än gör. 

I min iver att rensa ut saker som bara ligger och att använda upp allt innan jag köper nytt så tog min enda (!) mörka ögonskugga slut. Helt slut. Jag skrapade verkligen ur den lilla behållaren noggrant innan jag gav upp. Mascaran tog slut i samma veva och då hade jag ändå spolat den under varmvatten ett par dagar i rad. Jag vet, mitt liv låter verkligen miserabelt men ni kan ju försöka komma ihåg att det är frivilligt. Hur som helst, igår tog jag mina tre senaste presentkort på Åhléns (ersättning för undersökningar) och lyxshoppade. 

Min sminkväska är en sorglig syn. Den har gått från till en härlig och inspirerande samling glammiga förpackningar och roliga pryttlar till...något sparsmakat och nerbantat som numera ryms i det som tidigare var en liten resenecessär. Men jag hänger inte läpp för det, jag sparar tid och energi på att bara ha det nödvändigaste och man blir ganska picky när man bara får välja EN produkt.

Smink är dyrt, mascaran kostade 139 kr (kampanjpris, ord. pris 179 kr) och ögonskuggan kostade 295 kr (jag vet, JÖSSES!). Summa: 434 kr och jag fick alltså kasta in 134 kr för att täcka upp mellanskillnaden. Dyrt och svidigt men nöden hade ingen lag. Dessutom behövde jag nya sommarstrumpbyxor, både till helgens fest och till jobbet, så jag passade på att handla "Välj 3 betala för 2", dvs. 158 kr istället för 237 kr. 

Men det slutar inte där, tyvärr. Båda barnen behöver nya jeans till skolavslutningen och tonåringen är i akut behov av frisörvård och en ny skjorta. Minstingen har gått med på att ärva en snygg vit skjorta av sin storebror. Använd vid endast två tillfällen, så den ser sprillans ny ut och den kommer att funka perfekt på skolavslutningen. Utöver detta behöver vi köpa en present till helgens bankett. Och det värsta av allt, jag har inte vågat testprova mina festklänningar för att kolla om jag får på mig dem. Om det är något jag inte behöver så är det fler fina festklänningar. Däremot behöver jag lyckas åla mig i dem och det kan vara lite si och så med den saken. Passar de inte så kommer jag inte att köpa något nytt utan försöka låna eller, i värsta fall, klä ner mig lite och gå i något annat. Det ordnar sig alltid.

Sammanfattningsvis kommer mitt betalkort alltså att gå varmt den här veckan. 

Det är inte utan att man svettas lite när man samtidigt försöker planera sommaren och semestern. Tur att skattepengarna kommer snart och kan fungera lite som ångestdämpande läkemedel.