Att återbruka

Sommardagarna flyter in i varandra och jag har försökt vara skärmfri så mycket det går. Jag har prioriterat att vara med barnen och försökt att få dem att lägga ifrån sig mobilerna (då får man föregå med gott exempel själv). Förra veckan var vi dessutom - kors i taket - bortresta från lånehuset. Det var äntligen dags att besöka Inredarens nya lantställe. Något jag borde gjort för länge sedan, men inte riktigt haft kraften till. Det visade sig vara en jättetrevlig liten semester och jag är glad att vi åkte. 

Om vi backar lite och går tillbaka i tiden såg jag nog mest bara kostnader framför mig när hon berättade om sina husplaner. Jag är uppvuxen med lantställen så jag vet även hur otroligt tidskrävande det är. Så ni kan ju tänka er mitt ansiktsuttryck när hon sköt prospektet över bordet och på bilderna syntes ett nästintill fallfärdigt ruckel. Jag hade aldrig kommit på tanken, inte ens innan jag blev hårdsparare.

Ibland slås jag dessutom extra mycket av hur stor skillnaden är mellan oss sparare och vanligt folk. Jag som inte ens vill betala 2 kr för en påse i mataffären och hon som väljer att köpa något så pengaslukande som det där. Ett renoveringsobjekt kostar alltid pengar men jag måste säga att jag verkligen blev positivt överraskad (och förvånad) när det inte alls inneburit de enorma kostnader jag hade fått för mig. 

Dels för att de lyckades köpa huset billigt, dels för att de är väldigt händiga och hittills gjort allt jobb själva. Det var svårsålt, troligtvis för att det var för stort med för omfattande renoveringsbehov för att locka spekulanter på fritidshus. För samma peng kunde man få ett mindre hus i mycket bättre skick i samma område. Men Inredaren såg bara läget och potentialen och fick det för ett bud en bra bit under utgångspriset. Det var ett dödsbo med många släktingar som skulle dela på kakan och efter lite knorr från några av dem lyckades man till slut komma överens. Det gick helt klart bättre än när hon köpte sin lägenhet som trissades upp i världens budgivning och sedan visade det sig att ägaren (som låg för döden) inte hade en enda arvinge så allt skulle tillfalla den allmänna arvsfonden. 

Nåväl, på något sätt lyckas Inredaren och hennes man alltså trolla när det gäller renoveringen. Som jag nämnde har de gjort allt själva. Allt! Byggt om, bytt kök, målat och tapetserat. Otroligt fint till en blygsam kostnad. Man hör hur folk renoverar för fantasisummor men våra vänner bevisar att det går att få ett underbart hus för en minimal peng. Nu är inredning förvisso hennes profession men ändå, resultatet blev häpnadsväckande. Det går inte att se att det är samma hus som på mäklarens bilder. 

Fasaden har de inte gett sig på ännu. Inte elen heller så tills vidare sker matlagningen på  en dubbel kokplatta. Den nya spisen är nämligen inte installerad än. Men till och med där lyckas hon få det att se uttänkt ut genom att ha två emaljerade vita grytor i "rätt stil" ståendes på kokplattan. Allt passar ihop. Även de få saker som införskaffats nya smälter in på ett självklart sätt. Brödrosten till exempel, en prisvärd men snygg retromodell som hon hittat på Clas Ohlson. 

I övrigt är köket sprillans nytt. Hon valde IKEA (Bodbyn) i grått med deras klassiska vita porslinsho. Det kostade inte många kronor då de valde att ha förhållandevis få skåp och lådor för att få det luftigt. Istället har hon valt att göra en egen liten köksö och öppna hyllor som passar den lantliga stilen. Köket var så drömmigt med ett fönster över diskbänken och utsikt över ängar och åkrar. Jag var helt hänförd. Den fina gamla vedspisen står kvar och används varje morgon. Att vakna till doften av nybryggt kaffe i kombination med ljudet från sprakande och knastrande ved var oslagbart. Tala om hög mysfaktor! 

De eldar dock inte enbart för mysfaktorn. Huset har ett vedeldat uppvärmningssystem och används för produktion av varmvatten. Vi kunde duscha allihopa utan att varmvattnet tog slut. Att jämföra med mina föräldrars fritidshus i fjällen där högst två personer kan duscha efter varandra innan det tar tvärslut (inte sällan medan man fortfarande har balsam i håret och huttrande får skölja ur det med isande kallt vatten). 

Med några få undantag som t ex soffan är allt i huset köpt på antikvariat och loppisar. Och då menar jag allt: möbler, matsilver, porslin och glas. Alla teskedarna ser olika ut och det är det som är charmen. Alla loppisar jag besökt har bara haft skräp men hon har lyckats nosa upp riktiga fynd. Vilket måste anses vara en bedrift idag när det kryllar av stockholmare överallt som trissar upp priserna på varenda liten loppis.

I gästrummet stod en underbar gammal säng i järn och mässing, fyndad för en struntsumma. Dessutom har hon blivit kompis med en antikhandlare som vi fick äran att träffa när han kom på förmiddagsfika. Han hade vägarna förbi och skulle passa på att ta med ett uråldrigt runt träbord som hon ville köpa. Bordet var riktigt coolt och jag tappade hakan när jag fick veta att det bara kostade 300 kr. Knappt du kan få ett träbord på IKEA för det priset. Jag har alltid gillat modern stil men börjar faktiskt svänga lite när jag ser vilken typ av unika saker som finns. Långt från de mörka och svulstiga möbler jag förknippat med antika möbler. Besöket fick mig för övrigt att tänka på Jan Mårtenssons deckare om antikhandlare Homan i gamla stan. Jag läste några av böckerna för många år sedan, innan trenden med moderna deckare av unga svenska författare sköljde över oss. Måste vara minst 20 år sedan. Lustigt nog omnämns min mans företag i en av böckerna och därmed får man väl säga att en cirkel är sluten. 

Allt det här lantlivet satte min fantasi i rörelse och jag började dagdrömma om att byta livsstil. Jag insåg att vi skulle kunna sälja lägenheten, köpa ett litet billigt hus ute på landet och gå flera miljoner med vinst på kuppen. Pengar som skulle räcka att hålla oss flytande i många, många år. En ganska svindlande tanke! Det skulle vara underbart men tyvärr inte genomförbart. Inte bara på grund av barnen utan också för att vi inte skulle klara att känna oss så socialt beskurna. Det passar oss så bra som vi gör nu, nära släkt och gamla vänner. Men jag måste erkänna att jag rycktes med och tyckte att jag hittat en finfin framtidslösning. Hade vi haft sommar året om i det här landet vette sjutton om jag inte gjort slag i saken.