Hälsotillståndet

Nu har jag varit på återbesök hos läkaren. Jag blev sjukskriven...lite till. Fråga inte hur länge för det vet jag inte. Tyvärr kunde inte min vanliga läkare ta emot mig utan det blev en annan. En inhyrd läkare med så kraftig brytning att jag knappt hörde vad hon sade. Och till råga på allt pratade hon fort som en kulspruta. Jag förstod kanske en tredjedel, resten smattrade bara och jag hade inte en chans att bryta in och fråga något. Jag bara satt där, alldeles paff. Den där svadan som lät som ett annat språk och i princip noll dialog. Hon sade att hon skulle förlänga sjukskrivningen och när jag frågade hur länge missförstod hon frågan och sade att jag kommer att kunna se sjukintyget om jag loggar in på Försäkringskassan. Spännande. 

I övrigt går det trögt. Provsvaren visade ingenting onormalt så man kan utgå från att mitt hälsotillstånd är stressrelaterat. Jag har haft svårt att acceptera och ta till mig det eftersom det känns så långt ifrån mig. Det jag tycker är konstigt är att jag inte känner mig bättre. Absolut, den dagliga stressen över jobbet finns ju inte längre. Det innebär att en tyngd är lyft från mina axlar men jag känner mig inte bättre. Jag känner mig inte friskare. Om jag gör lite mer än vanligt kan jag bli helt utslagen resten av dagen och hela nästa dag också. Då menar jag saker som jag förut gjorde i farten, tvätta i tvättstugan eller gå på föräldramöte. Jag vänjer mig liksom inte vid att kroppen känns sjuk. Ni vet när man känner sig hängig och seg, den känslan man känner precis innan man blir sjuk och får feber. Så känner jag mig hela tiden, varje dag. 

Jag ska erkänna att jag haft fördomar om utmattningssyndrom och andra diagnoser som ger liknande symtom. Det är knappt jag vågar berätta hur jag tidigare tänkt att utbrändhet är ett påhitt och att folk bara borde ta en längre semester eller gå ner i arbetstid om de inte pallar att få ihop sina liv. Att det inte finns någon anledning att vara långtidssjukskriven om man inte är sjuk "på riktigt". Ja, inget jag är stolt över direkt. 

I hela mitt liv har jag varit en riktig arbetshäst som utan knot drar tunga lass och jobbar 60-timmars arbetsveckor. Det har aldrig känts tungt eller stressigt så att det har varit påfrestande och jag misstänker att klimatet på arbetsplatsen var det som knäckte mig till slut. Om jag bara hade förstått det lite tidigare hade mitt liv sett annorlunda ut idag. Jag hade sökt andra jobb innan jag fick motorstopp mitt på vägen så att säga. Kanske hade jag tagit tjänstledigt eller en längre semester, något som hade kunnat förhindra det här. Jag kan tillägga att det är världens bästa arbetsplats på många sätt men med stora brister i arbetsmiljön. Alltså stor-stora brister. 

Nog om detta nu, men jag tänkte att någon kanske undrar hur det går för mig.

Förutom arbetskamraterna och kunderna är det lönen jag saknar mest. Vilket får mig att tänka på något jag skrivit om tidigare, det här att det kan bli svårt att stänga pengakranen. Att det är lätt att tänka "bara en månad till" när det närmar sig sparmålet. Mitt sparande sjönk som en sten från en dag till en annan. Jag försöker undvika att tänka på vilka summor jag hade kunnat spara under de här månaderna  - hälsan är viktigast, jag vet - för att inte bli mer frustrerad än vad jag redan är. Ibland tänker jag "åh, jag hade kunnat köpa det här och spara så här mycket" (ser högar med tusenlappar framför mig). För rent krasst är jag tillbaka där jag var när jag började hårdspara. Innan levde jag mitt slösaliv men sparade ungefär lika mycket som jag lyckas göra idag. Usch, vilken deprimerande tanke. På den tiden gick många tusenlappar till kläder, fika, nöjen, tidningar, böcker, smink och exklusiva hygienartiklar. Nu köper jag ingenting sådant men kan ändå inte lägga undan mer än vad jag gjorde då. Lite surt är det allt. 

Men det blir också den största drivkraften för att komma tillbaka och börja jobba igen. Givetvis vill jag bli frisk och fungera som alla andra men sparandet är det som motiverar mig mest.  Inte heller kan jag utvärdera hur det känns att "inte jobba" eftersom det här är så långt ifrån den arbetsbefriade frihet jag tänkt mig. Fri är den som är frisk. Jag har aldrig fått så lite gjort som nu och aldrig varit så osocial och tråkig. Det handlar inte om gnäll utan jag berättar för att förklara att det är allt annat än någon mysig ledighet. En del ringde ju i början och sade du som är ledig... Eller, en annan favorit: att du inte passar på att köpa träningskort nu. Har till och med fått höra att vi borde ha passat på att skaffa en hundvalp! Förvisso är jag inte rätt person att säga något med tanke på hur fördomsfull jag varit.