lördag 1 oktober 2016

Ingen har rätt och ingen har fel

Då och då roar jag mig med att läsa ekonomitrådar på olika forum, precis som jag tittar på Youtube eller läser sparbloggar. Jag vill ha en stor och bred bild av folks sparvanor och ekonomitänk. Och det går hand i hand med mitt intresse för ekorrhjulet. Eller rättare sagt, mitt stora intresse för människans foglighet. Att vi arbetar är inte mycket att ifrågasätta, det är ganska självklart. Det man kan fråga sig är istället varför vi jobbar mer än vi behöver för att upprätthålla en konsumtionsnivå som vi inte behöver. Jag finner det märkligt att inte fler stannar upp och undrar varför de fastnat i den här evighetskarusellen. Det tar ju aldrig slut, nästan varenda onödig pryl vi köpte för två år sedan är idag helt betydelselös för oss och istället har vi redan siktet inställt på nya prylar. Det är ibland klokt att ta ett steg tillbaka och fråga sig själv vad det är man egentligen vill och behöver här i livet. 

Då och då sticker det upp någon som vill hoppa av och försöka hitta andra sätt att få in pengar. Tyvärr blir de ofta bemötta med oförståelse och motstånd. Ibland även förlöjligande. Pengar väcker ofta avundsjuka och jag tror att många låter sina egna tillkortakommanden gå ut över personer med framtidsvisioner. Samtidigt ligger det ibland något i kritiken. Jag hittade ett inlägg - på Flashback - som jag tycker sammanfattar det hela ganska bra. Jag lägger en skärmdump av delar av texten här och så fortsätter jag tycka till under bilden. 


Skärmdump från Flashbacktråd om att bli ekonomiskt oberoende

Jag vill fokusera på punkt 2 och 3 eftersom det är de två punkter man själv kan ha kontroll över. 

UTHÅLLIGHETEN - det är absolut en utmaning och fäller många redan i ett tidigt skede. Vi lever i ett samhälle där allt går ut på yta och där man jobbar hårt på att väcka köplust och skapa behov. Det gäller att både kunna genomskåda och stå emot. Det är inte lätt när shopping har blivit en fritidssysselsättning och man förväntas hänga med i alla trender. Precis som personen som skrev inlägget säger tror jag att man måste hitta en balans. Hittar man den så klarar man sig långsiktigt, det är jag helt övertygad om. Jag jobbar ständigt med mig själv för att skapa en balans som passar mig och min familj. Vi konsumerar klart under genomsnittet men försöker ändå ha en "normal" livsstil. Avstår från det vi känner att vi kan avstå utan alltför stora uppoffringar. Ingen köper allt och det kan man luta sig mot när jämförelsesjukan trycker på. Bli den som avstår lite mer, helt enkelt. 

LIVSFASER - Den stora faran. Det är där jag tror de flesta sparplan får en kraschlandning. Jag har sett det hända med egna ögon, sparbloggar som läggs ner när det köps hus och väntas barn. Det är inte ett dugg konstigt. Den uppstartningsfasen i livet är den mest ekonomiskt krävande av alla. Husköp, bilbehov och förlorad inkomst pga föräldraledigheter och vab kan ta kål på vilka sparplaner som helst. Det är en period i livet då det händer mycket och man ska ta itu med alla nya utgiftsposter. Jag tror absolut det är faran med att börja i 20-årsåldern, vilket egentligen borde vara ett guldläge med tanke på tidshorisonten, men det krockar med familjebildning och nya behov längst vägen. 

Det enda jag ställer mig tveksam till är raderna om att många inte skulle vara redo att släppa taget om en anställning. Det är mycket möjligt att det är så och det kanske bara är jag men jag häpnar verkligen över hur folk anser att ett jobb är livsnödvändigt. I alla fall tills vi kommer upp i 65-70 årsåldern, då förväntas vi plötsligt ställa om och vara överlyckliga över vår fritid som pensionärer?! Då är det inte längre tal om att det skulle vara problem att fylla dagarna med meningsfulla och högkvalitativa saker (som ett arbete alltid anses vara). Detta trots att man är äldre, kanske orkar mindre och inte längre har lika stor familj eller lika stort umgänge. Min mamma som är änka och lever ensam har inte i närheten av lika mycket saker hon ska försöka hinna med på dagarna för att få allting att snurra. Sist men inte minst ska vi vara glada om vi lever och har hälsan i behåll så att vi hinner njuta av pensionen också. 

Vad säger ni? Vi kan väl ändå enas om att livet inte är statiskt. 
Det som fungerar för en person kanske inte fungerar för en annan och det som fungerar när vi är 23 kanske inte alls funkar när vi är 43. Att inte vilja jobba när man blir 45 betyder ju inte att man inte ville jobba när man var 25. Und so weiter...





37 kommentarer:

  1. Jag fick nog ett mutationsfel redan från början. Som tjej har jag aldrig varit intresserad av att handla saker och det kommer gliringar från alla håll... Värst var nog jularna i 10-14års åldern och jag var nöjd utan julklappar. släkten gick i taket av detta och samma visa varje år. Jag ville inte ha något, de ansåg detta var en nödvändighet. I åldern "ung vuxen" kam jag nu småle åt detta spektakel som tog plats varje år. Men framför allt kan jag inse att jag inte var felet, utan det som provocerade var mitt sätt att omedevetet ifrågasätta den rådande normen. Istället för att frågasätta sitt eget beteende var det enklare att reta, driva och tjata på mig.

    Nu när jag är äldre bryr jag mig mindre. Jag är nöjd med lite grejer men reser desto mer. Ingen kan fatta hur jag har råd. Då småler jag igen och inser att det där mutationsfeler nog var en gåva :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mutationsfel, hahaha. Ja, i 10-14 års åldern var det ingen ände på önskelistorna för min del. Nu som vuxen kan jag däremot må illa över hur vuxna byter pengar i form av julklappar. Saker som oftast aldrig hade blivit köpta, om man valt själv.

      Radera
  2. Jag handlar det mesta vi behöver på loppis. Mina kläder, barnens kläder, födelsedagspresenter, julklappar, porslin, handdukar m.m. Samtidigt säljer jag sådant vi inte längre behöver och sådant som är urväxt samt vissa loppisfynd. Det har blivit något av en sport att få det att gå jämnt ut över året men ofta går jag faktiskt plus :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är ju toppen! Ju äldre jag blir desto mer gillar jag när saker "går vidare" istället för att kastas. Och man ser faktiskt att det är en växande trend. Personligen är jag absolut ingen loppis-person utan föredrar köp-och säljsajter och appar. Lättare att hitta vad man letar efter.

      Radera
  3. Tycker det är tufft att hålla drömmen levande medan livet förändrar sig. Som du säger är det kostsamt med bostad och familj. Runtomkring en spenderar folk som om det inte fanns någon morgondag vilket är lätt att dras med i. Har en kollega som säger att hon går back hisnande 5000kr varje månad. Själv behöver jag inte ha en ny blus varje dag, men vill ändå inte klä mig i trasor. Det som jag tror hjälper är ens vanor, som känt är vanans makt stor och skaffar man sig goda (sparsamma) vanor blir de till ett system som stödjer en på vägen mot målet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är tufft men hellre det än att gå back 5000 kr varje månad (tänker på din kollega, vad händer när verkligheten kommer ikapp henne?). Jag känner mig lustigt nog friare och mer lycklig nu när jag avstår en massa slöseri än när jag ständigt jagade nya kickar i form av shoppingupplevelser. Och självklart ska man fortfarande kunna köpa kläder och saker, och inte klä sig i trasor, men jag är övertygad om att i stort sett alla har för mycket i sina garderober. Och använder kanske hälften, om ens det. Det gäller att shoppa smart! Handplockar man några favoriter så värdesätter man dem på ett helt annat sätt.

      Radera
  4. Jag tror att det är viktigt att göra precis som du säger snålcoachen; att hitta sin egen balans. Är man bara öppen för att ta till sig tips och råd så finns det många olika ställen att hitta inspiration för att klara alla livets 'slösafällor' Det farligaste är om man rycks med i konstiga köpbeteenden som Emmas vän i kommentarsfältet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det gäller att hitta en balans. Och en inre trygghet. Självklart ska man få klä sig väl och köpa något nytt emellanåt. Givetvis ska man kosta på sig det som verkligen betyder något i livet. Gillar man att gå och fika så ska man gå och fika. Men då kanske det finns ett antal andra saker man kan dra in på istället? Och man kanske inte behöver fika riktigt så mycket som man gjort tidigare. Så tänker jag. Det är när konsumtionen går överstyr för att man jämför sig och tror att man måste ha allt och göra allt som det kan braka käpprätt åt skogen (kanske som för Emmas vän).

      Radera
  5. Speciellt förtjust är jag i det du skriver om jobbet som livets mening och enda högkvalitativa sysselsättning.
    Jag jobbar inte och folk är fly förbannade. "Man" tror att jag inget har att göra och jag kontrar med frågan om huruvida samtliga pensionärer har astråkigt hela dagarana.
    Med två tonårsdöttrar nödgas jag emellanåt att gå i köpcentra, men med totalt köpstopp för egen del sedan ett år tillbaka, är det ingen match.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jobbdiskussionen är otroligt intressant och jag skulle kunna prata om den i evigheter. Dels förutsätter man att alla har stimulerande och utvecklande jobb, dels antyder man att människor inte skulle klara att fylla sina dagar utan ett jobb. Jag förstår att ett arbete kan vara otroligt viktigt för en meningsfull vardag, att människor behöver rutiner och inte minst den sociala biten. Jag vet att det är så och jag har själv haft jobb som betytt oerhört mycket för mig på många olika sätt. Det jag motsätter mig är påståendet att "man måste jobba". Och det där med pensionärer är så on point. Så efter en viss ålder, DÅ plötsligt uppskattar vi att slippa gå till ett jobb?

      Radera
  6. Ja, livet är inte statiskt och mycket kan komma emellan livet och ens spar/investeringsplan.

    Jag håller med skribenten på Flashback, många räknar kallt med en alltför hög genomsnittlig avkastning. (Vem som har rätt får framtiden utvisa.) Jag skrev några rader angående nedgång på börsen och tankar some verkar florera i bloggosfären (länk för den intresserade).

    Sedan tror jag faktiskt att det finns en del människor som när det kommer till kritan och de där pengarna man hade som mål närmar sig "ballar ur" (ursäkta språket) och helt enkelt inte följer den ursprungiga planen.

    Tack för en trevlig blogg.

    Mvh

    Egon

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv för din trevliga kommentar och tack för länk. Möjligt att många räknar med för hög avkastning men samtidigt har de samlat på sig en förmögenhet som ju också går att tulla lite av, om det skulle behövas. Eller så kan man dryga ut avkastningen med en del andra extrainkomster. Jag är öppen för alla möjliga framtidslösningar som tex säsongsjobb, deltidsjobb osv. Allt är inte svart eller vitt. Men absolut, tror också att det är få som följer den ursprungliga planen.

      Radera
  7. Det som gör att jag orkar fokusera på målet att sluta jobba tidigare är att jag dels hade både en farmor och mormor som fick senildemens (farmor ganska tidigt, strax efter pension) och dels hade en kollega som dog nyligen, 55 år gammal av cancer.

    Risken är ju hög att jag - med de gener jag bär - blir senildement alldeles i anslutning till pension OM jag jobbar så länge som antagligen förväntas då (typ 67). Fy fan säger jag om det. Jag vill hinna leva innan, förhoppningsvis ha barnbarn, resa osv.

    Kollegan som fick cancer drömde om sin pension & barnbarn, jobbade hårt, stressade. Så hände det över en natt med diagnosen och mindre ett år senare var hon borta. Känns helt overkligt när jag tänker på våra samtal om hennes stuga hon tyckte om att vara i, hennes familj osv - och inget blev det av hennes drömmar. Allt gick upp i rök.

    Jag vill hinna LEVA. Barnbarn kanske jag inte hinner få, vem vet - men friheten vill jag hinna uppleva. Jag är på god väg, har många månaders uppehälle i utdelningar redan (43 år gammal).

    Blir jag överkörd i morgon (för sådant vet man ju aldrig) är jag ändå glad, för då är min familj ekonomiskt trygg. Betydligt bättre än om jag skulle trilla av utan ett öre att lämna efter mig.

    Hur som helst; fokus och uthållighet är minsta problemet för mig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. M, din kommentar berörde verkligen och jag förstår så väl vad du menar. Det gläder mig att du är på god väg att nå dina mål! Jag hoppas att vi alla hinner njuta av friheten innan det är för sent.

      Min pappa gick bort för ett antal år sedan och jag har också följt cancer på nära håll och sett små barn bli föräldralösa alldeles för tidigt i livet. Jag tänker som du, vi vet inte hur livet kommer att te sig för oss och det är bra att få den insikten i tid. Och jag märker nu när jag blivit sjuk att livet kan vända på ett ögonblick för alla. Så, hur vi än vill leva våra liv så hoppas jag att man har styrkan och viljan att välja det som känns rätt.

      Radera
  8. Ett mycket bra inlägg. För många i dagens samhälle handlar det om att konsumera saker som man egentligen inte behöver för pengar som man egentligen inte har. Bara för att imponera på någon annan.

    Som alltid balansen är viktig.

    Med vänlig hälsning

    Lars

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exakt så! Och den karusellen slutar liksom aldrig snurra. Nya trender, nya teknikprylar och nya köpbehov utan slut.

      Radera
  9. Jag tror snarare att man lättare kan ställa om till en pensionärstillvaro (VÄLDIGT brett begrepp) i yngre år än när man är 65-70 och kanske har sviktande hälsa osv.

    Det är inget fel med att jobba, men folk som krampaktigt måste hålla kvar vid en anställning de kanske inte ens trivs med tycker jag lite synd om.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker det är rent oförskämt när mångmiljonärer behåller sitt kneg för att upprättahålla nån slags "jag jobbar minsann och gör rätt för mig" trots noll behov av lönen. Det är att stjäla från de som står utan jobb.

      Radera
    2. De kanske gillar jobbet, eller känner behov av fler miljoner. Gör de ett bra jobb kanske det dessutom genererar fler arbetstillfällen på företaget eller hos en underleverantör.

      Radera
    3. Och det är lättare att ställa om till en pensionärstillvaro medan det fortfarande är frivilligt, tänker jag... När man går i pension och inte längre har samma inkomst innebär det ett abrupt slut på sötebrödsdagarna...

      Det är naturligtvis inget fel med att jobba och jag har själv haft många jobb som varit oerhört betydelsefulla för mig på olika sätt (inte minst socialt). Det jag motsätter mig är snarare den snäva synen på arbete som det enda sättet att få en meningsfull tillvaro.

      Radera
    4. ...och jag känner inga mångmiljonärer som knegar. De mångmiljonärer jag känner till har egna bolag och är inte anställda på typiska knegarjobb. Istället är det människor som är med och skapar jobb åt andra genom sina företag.

      Radera
    5. Absolut, frivillighet är att föredra, oavsett om man jobbar eller inte. Även när man har en anställning är det roligare när man vet att man inte måste utan kan sluta direkt när man tycker att nackdelarna överväger.

      Själv har jag hamnat i en "lagom" medelväg genom att jobba i eget företag, så att jag inte upptar plats för någon annan, men heller inte skapar jobb åt andra. Det får räcka om det är meningsfullt för mig :-).

      Radera
    6. Exakt där nailade du det nog Micke! Och då blir det nog begripligt för alla, det handlar inte så mycket om att jobba eller inte jobba utan att om att ha möjligheten att sluta, att slippa vara beroende. Känns mycket bra att det kom fram eftersom det är den avgörande skillnaden. Tack.

      Radera
    7. Tack själv för ett bra inlägg och en bra diskussion. Och nu när vi ändå är extra "ickesnåla" med beröm, ska vi inte slänga in varandras bloggar på våra respektive länklistor? Jag börjar.

      Radera
    8. Haha, tack så mycket och klart att jag lägger till din blogg i listan!

      Radera
  10. Jag har aldrig förstått det där med att arbeta skulle vara så mycket roligare än att inte arbeta. Jag har vickat runt på många olika arbetsplatser, har inte haft en fast anställning de senaste 15 åren, av egen fri vilja. Det har gått bra eftersom jag bara behöver dra försorg om mig själv och inte har några skulder. På många jobb är det inte någon större gemenskap utan mycket intriger och skitsnack, enligt min erfarenhet. Så den eftersträvansvärda arbetsgemenskapen är bara en myt enligt mig, sedan finns det kanske undantag. Jobben har däremot gett mig vänner genom årens lopp,så arbetslivet har generat gemenskap på fritiden.
    Nu är jag arbetsbefriad, lever på mina egenhändigt ihopsparade pengar, är sparsam och trivs med det, friheten är viktigare än massor med pengar. Shopping är inget intresse, resa mer kanske, men det är inte något jag behöver göra varje år. Klart att det är tråkigt att vara ledig ibland, men det finns inget så in i döden tråkigt som ett jobb man inte trivs med.Elsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Elsa,

      tack för ett bra inlägg i debatten. Som jag skrivit tidigare har jag haft många bra jobb. En del har varit roliga och lärorika, andra har gett mig vänner för livet. Jag har varit en riktig arbetsnarkoman som gillar att jobba mycket och hålla ett högt tempo så jag vill absolut inte låta som jag har något emot arbete i sig. Däremot tycker jag det är dags att döda myten om att det är så viktigt att jobba. Alla trivs inte på sina jobb. Därför att alla jobb inte är så stimulerande och intressanta som man vill försöka få det till. Och precis som du tog upp förekommer mycket intriger och skitsnack på många platser. Eller som i mitt fall, när det handlar om att ledningen behandlar folk illa. Det finns många osunda arbetsplatser så det är inget unikt.

      En helt annan sak: det är underbart att läsa att det faktiskt går att överleva utan förvärvsarbete och att det fungerar att klara sig på ihopsparade pengar. Det skänker hopp till oss alla sparare!

      Radera
  11. Inte generat utan genererat ska det naturligtvis vara. Elsa

    SvaraRadera
  12. Mycket intressant inlägg och eftersom jag är så intresserad av detta så skulle jag kunna skriva en hel roman men jag ska begränsa mig till att kommentera LIVSFASER...för jag tycker det är ett falskt eller åtminstone överskattat orsakssamband. Ja det kostar lite att ha barn och hus, och det kan bli ett visst inkomst bortfall under ett antal månader eller år ner de är små men generellt sett så ändras ju också livet när man får barn. Min känsla är istället att många har hört att det "är så dyrt att ha barn" så när de kommer till den fasen så åker allt tidigare sparbeteende ut genom fönstret. Det blir en självuppfyllande profetsia så att säga. Om du tror att något kommer att bli dyrt så blir det så också eftersom du inte kommer att leta efter de billigare alternativen. Det finns tydligen ett visst intresse kring detta för ett av mina mest lästa inlägg fortfarande är "Barn kostar INTE mycket pengar".

    http://www.tradevenue.se/fantastiskafarbrorfri/barn-kostar-inte-mycket-pengar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker iofs att barn kostar mycket pengar ;) I alla fall när de börjar komma upp i skolåldern... I övrigt håller jag med dig och tror snarare det är planeringen som går åt skogen. Det blir så mycket enklare att ta en massa genvägar eftersom barn dessutom är tidskrävande. Och alla de här genvägarna kostar en massa pengar.

      Radera
  13. Livsfaser, ja det har ställt min sparanda på kant. Jag har hoppat på ett nytt företagarprojekt som gör att min lön flera månader har varit noll och intet. Det har så klart kostat sparkapital. Det är självvalt och tack vare sparkapitalet vågade jag slänga mig ut i lönelöst land. Så klart måste projektet snart börja generera lön men just nu väljer jag att bara tänka bort mitt obefintliga sparande och håller koll på att min "in case of emergency-pott" ligger på en nivå som gör att jag känner mig trygg ändå. Det är så makalöst utvecklande, spännande, roligt, samtidigt som den ekonomiska utmaningen skrämmer. Suck och stön, jag som hade det så lugnt med bra lön som tuffade på och tillät finfint sparande. Jag är nu så EXTREMT tacksam över att vi har låga kostnader i familjen, det går ingen nöd på oss fast jag ibland inte får ut någon lön. Låga kostnader är verkligen nummer ett att sträva mot, sen spar, sen inkomst. Önskar dig och alla andra en fin söndag, äntligen har soleländet gett med sig och vi får lite riktig höst! Har stått och stampat med långkalsongerna i flera veckor bara för att upptäcka att det var ännu en varm dag i antågande. Upprörande!
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å vad jag är glad att läsa en kommentar från dig igen, Morsan! :)
      /Anna

      Radera
    2. Kul att du är tillbaka morsan/Elsa

      Radera
    3. Älskar också att du är tillbaka Morsan!
      Och ja ja ja, låga kostnader är verkligen nummer ett! Jag kan bara instämma. Nu när jag fått kliva ner från helt okej lön till sjukpenning så inser jag vilket brutalt uppvaknande det måste bli för någon som lever upp alla sina pengar varje månad. Som behöver så mycket pengar för att gå runt. Jag mår såklart dåligt över att inte kunna spara lika mycket men ingenting i min livsföring har ändrats. Jag behöver inte ändra några vanor eller dra in på något.

      Och heja dig Morsan, jag tvivlar inte ett ögonblick på att du fattat rätt beslut. Du verkar vara en klok kvinna med bra omdöme och har du hoppat på något nytt projekt så var det troligtvis rätt väg att gå. Spännande, spännande och inte minst ett bevis på att det finns andra meningsfulla sysselsättningar än rena lönarbeten. Du säger själv att det är utvecklande och roligt och det är precis det jag menar. Sedan vill man naturligtvis att det lönar sig också, men det är en annan sak. Varmt lycka till och håll oss uppdaterade!

      Radera
  14. Morsan är tillbaka i kommentarsfältet ������ / ThereseZ

    SvaraRadera
  15. Hejja Morsan! <3 Lycka till med ditt företag! Och välkommen tillbaka! :)

    Och ja, Snålcoachen, vi kan enas om att livet inte är statiskt! :)
    Intressant inlägg och kommentarer!
    Tack!
    Ha en fin vecka!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för de vänliga orden och detsamma till dig,
      ha en fin sparvecka!

      Radera