måndag 26 september 2016

Ensamhelg

Jag har varit ensam hemma under helgen och trodde att jag skulle ta mig tid att blogga helt hysteriskt. En annan sak jag trodde var att jag skulle känna mig övergiven och ringa runt och tigga sällskap. Men det blev inget av med det, för jag flöt bara med och lät tiden gå. Jag höll mig själv sällskap helt enkelt och det var nog välbehövligt.

Det är en speciell grej att leva i en familj och så plötsligt få flera dagar helt för sig själv. 
Ni som inte har barn kanske inte kan föreställa er det här men som en liten inlevelseövning kan ni ju tänka på hur det skulle vara om någon ropade "mamma" till er i snitt 15 tusen gånger/dag. Alla meningar börjar för övrigt med ordet mamma, även om det bara är du och barnet hemma. Detta för att barn ska få in ordet så många gånger det bara är möjligt. Lite samma poängsystem som Snapchat kan jag tänka mig, ett mått på hur mycket det används. 

Som ytterligare övning kan ni samtidigt ha flera apparater på; musik, tv-spel och köksfläkten. Samtidigt som ni pratar i telefon och blir avbrutna med en minuts mellanrum. I vår fyrarummare är det sällan tyst och stilla. Det är mycket ljud från alla håll och kanter och hur underbart det än kan vara vill man prisa tystnaden. Barn tror dessutom att de håller på att dö av svält varannan timme så det är ett evighetshjul av stök.

De här tre dagarna har jag vilat mer än under hela sommaren. Ingen matlagning, ingen hund som behöver omvårdnad och så den här tystnaden som en silkeslen smekning i öronen. Börjar nästan fantisera om en egen liten lya där jag kan dra mig tillbaka en helg i månaden. Med vita soffor och tjocka och mjuka mattor där fötterna kan sjunka ner en decimeter. Det kanske blir mitt nya sparmål, hehe. 

Nu undrar ni givetvis vart jag tvingat iväg familjen, men de åkte faktiskt helt frivilligt. De gav sig av på en weekend-trip tillsammans med goda vänner. Händelsevis samma vänner som äger det sk lånehuset vi bor i på somrarna. De har ett hus till på andra sidan landet, uppe på en höjd med hänförande utsikt över Västerhavet. Det är naturligtvis rena drömmen att få åka dit och andas frisk havsluft. Men jag är inte mig själv, så jag orkar inte åka iväg på stora utflykter. Jag orkar inte ens åka någonstans tillsammans med min egen familj så ni kan ju föreställa er den energi som krävas för att orka resa tillsammans med ytterligare en familj som består av fem personer, två katter och en hund. Att dela på sig blev en bra lösning det också, de hade jättetrevligt och jag fick lugn och ro. 

Så jag vinkade alltså av familjen och ägnade mig sedan åt vila och rekreation. 
Jag lagade inte ens mat utan överlevde lite spartanskt på rester och gröt. Det låg ingen snåltanke alls bakom det torftiga matintaget, jag hade lika gärna kunnat plocka fram något ur frysen men varken ville eller orkade. Det här ledde till att jag inte behövde besöka någon matbutik förrän igår eftermiddag och då bara för att handla lite frukostmat åt den hemkommande familjen. Jag passade på att städa kylen medan de var borta och det blev uppenbart hur lite mat det fanns kvar i den. 

Jag kostade med andra ord inte en spänn i helgen (var inte petiga nu och påpeka att det kostar bara man andas, jag menar nya kostnader) men familjen kostade desto mer. Hyrbil, diverse vägkrogar och liknande drar upp månadsbudgeten men det får det vara värt.

Glad nyhet: Försäkringskassan har godkänt min sjukskrivning och börjat betala ut ersättning. Det första jag gjorde var naturligtvis att sätta undan hälften av pengarna på sparkontot. Ingenting kommer att ändra sig gällande sparandet, förutom att det blir mindre pengar att spara. Men principen är densamma, jag kommer fortfarande att spara så mycket jag bara kan och fortsätter kämpa för att hålla alla utgifter nere. Det är lika bra att jag nämner det igen: för mig är det ingen större omställning ekonomiskt - förutom att det blir så mycket mindre pengar till sparandet. Det jag menar är att jag inte behöver göra någon livsstilsändring för att det sinar i pengakranen. Det är annars väldigt vanligt när man förlorar så mycket inkomst, helt plötsligt måste vanor ändras och brytas. Som exempel kan jag nämna mina föräldralediga vänner som upplever det jobbigt att ha så mycket mindre pengar att röra sig med. De är vana vid att tjäna bra och ha en livsstil därefter. Till skillnad mot mig som njuter av att leva på existens minimum för att se investeringarna öka rejält. Ju mindre jag klarar mig på, desto mer tillfreds blir jag. 

Nu har jag tur att vi är två och att Nordnetmannen sent omsider vaknade till och började ägna betydande uppmärksamhet åt sitt ISK. Som ensamstående hade jag med nöd och näppe klarat att dra runt det nuvarande hushållet på min sjukpenning och då är jag redan extremt sparsam. Skänker en tanke till ensamstående föräldrar, att de klarar att ratta allt och det på så lite pengar. Vill skicka en massa kärlek till er! 

15 kommentarer:

  1. OMG! Vad har jag gett mig in på? Jag som älskar tystnaden.. Får lära barnet att säga Pappa hela tiden istället. ;)
    Skönt att höra att du fick en helg i vilandet-och tysthetens tecken! Jag ska passa på att njuta av tystnaden i några veckor till innan den lille kommer...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, älskar man tystnad ska man absolut inte skaffa barn ;)

      Men att få barn toppar allt annat i livet, det är så stort och en tsunami av känslor som man aldrig tidigare upplevt så det är värt allt det hårda arbetet. Du har så mycket fint att se fram emot och jag blir riktigt avundsjuk. Den första tiden är så härligt omtumlande. Önskar dig all lycka!

      Radera
  2. Låter som en helg du behövde! Också skönt för dig att numera ha någonting att kalla din man här i bloggen. Jag kommer allt ihåg att du funderade på just den frågan för ett tag sedan ;)
    /A

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eh ja, det var ju något av ett problem ett tag men nu kan vi kalla varandra Nordnetmannen och Avanzakvinnan! :D

      Radera
  3. En hel helg för sig själv - vilken lyx! Med en 10-månaders (som just lärt sig säga mamma) och en 3½-åring blir jag naturligtvis gruvligt avundsjuk. Ibland får jag en timme eller två själv hemma, men då blir jag först liksom handlingsförlamad och sen hyperaktiv och inga av de 17 påbörjade projekten blir slutförda innan gänget kommer hem igen och vill ha lunch, fika eller mellis.

    Krya på dig, förresten, underbart att du orkar skriva fast du är sjukskriven!

    /Sara

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det ÄR lyx! Men jag minns när mina barn var i samma ålder som dina, då var det lyx att få gå till mataffären på egen hand... :) Det är en intensiv (läs: ibland väldigt krävande och tuff) period med två så små barn så viktigt, viktigt att försöka hitta stunder i vardagen. Det behöver man så väl för att orka vara den där superföräldern när man väl är med barnen. En långpromenad med en bra pod i lurarna eller bara en ensam natt med oavbruten sömn gör ju underverk.

      Ja, jag är glad att jag orkar fortsätta med bloggen men självklart har skrivandet påverkats. Tidigare bara sprutade jag ur mig ett blogginlägg utan varken närmare eftertanke eller pauser. Nu har jag svårt att komma igång och svårt att behålla fokus. Men jag tror att det är viktigt att försöka hålla fast vid sådant man mår bra av och som ger en styrka.

      Radera
  4. Låter helt underbart! Jag är själv en ensamvarg medans frun är precis tvärtom och ser konstigt på mig när jag tar barnvagnen en söndagförmiddag i välviljan att "nu får du två timmars egentid", medans jag själv hade skuttat på bordet av glädje för samma ynnest, som nästan aldrig inträffar. Intressant hur olika vissa är som personer. Jag själv känner exakt igen den där känslan av att nästan behöva en "retreat" en gång varannan vecka där jag kan vara "mig själv" någon dag, ladda batterierna för att bli en bättre make och pappa. Vissa vill istället har så stor familj det bara går och skyr tanken på att vara hemma ensam en sekund. Hmmm.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jätteintressant att du tar upp det! Har funderar en hel del på det själv faktiskt. Jag kan känna mig kluven eftersom jag älskar att ha dörren öppen för vänner, släktingar och barnens kompisar. Jag älskar att få duka fram en eller ett par extra tallrikar (framför allt är det supermysigt när barnens kompisar äter hos oss). Jag gillar att umgås!

      Samtidigt har jag det här behovet att få dra mig undan och vara ifred emellanåt. Precis som du säger påverkar det hur man sedan fungerar som förälder och partner. Intressant också att jag tycker mig se samma karaktärsdrag hos båda mina barn. De är sociala varelser men båda har behovet att få vara för sig själv lite då och då. Man blir väl som man umgås kanske?

      Radera
  5. Jag har nyligen hittat din blogg och tycker den är fantastiskt bra läsning! Har läst igenom stora delar av arkivet och fått många tankeställare och bra tips. Själv är jag fortfarande en Slösa, trots att jag definitivt borde ha styrt upp ekonomin för länge sedan, men bara valt att blunda. Har inte en enda bra ursäkt faktiskt, så det är bara att sätta igång!

    Gällande tystnad, så tror jag inte att det går att ens i sin vildaste fantasi föreställa sig hur mycket barn låter innan de är på plats. Innan barnen gjorde jag gärna något socialt när jag fick chansen, men nu är det underbart att bara sitta hemma i absolut tystnad eller gå ut i skogen helt själv och vila öronen en stund :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla! Vad roligt att du läst bakåt i bloggen också. Hoppas att du kommer igång med sparandet och livsstilsändringen. Jag lovar att det är värt det och jag hade själv börjat mycket tidigare om jag bara hade vetat hur enkelt det väl var bara man kom igång...

      Och nej, ljudomställningen när man får barn går nog inte att föreställa sig innan barnen kommer...haha. Dessutom finns det en period när barnen kommit igång och börjat prata ordentligt där de sedan håller låda VARJE VAKEN SEKUND. Jag tror det var under en sådan fas som någon myntade uttrycket "skavsår i öronen" :)

      Radera
  6. det låter helt underbart att få vara hemma själv, utan några krav på sig. Och verkligen något du behövde, det var du värd :-)
    Själv tvingade jag min man att gå och lägga sig igen och sova på söndagmorgon, när han såg ut som ett lik. Min motivering till honom var att den finns inget du måste göra idag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. En så omtänksam och insiktsfull partner önskar jag alla människor! Hoppas du förstår att du är guld värd. Massa kärlek till dig <3

      Radera
  7. Haha!

    Känner igen mig till 100 procent! Min dotter (sex år) börjar precis varenda mening med "Pappa"... Inte bara det, svarar jag inte direkt haglar samma mening över mig... Jag bli galen!

    Har sagt till henne hur många gånger som helst att det bara är vi två i rummet, att jag förstår att det är mig hon talar till. Förgäves...

    Till saken hör att jag har extremt låg stresströskel och lätt blir irriterad. Har svårt för stim och att många saker pågår samtidigt omkring mig.

    Likt anonym (26/9, 21.53) är jag en ensamvarg. Föräldraskapet är därför något... Hm, hur ska jag uttrycka det utan att det låter fel? Nåja...

    Min hustru börjar arbeta tidigt. Timmen mellan sex och sju på morgonen (efter att hon har gått och innan jag väcker min dotter) är guld värd. Egentligen enda tidpunkten på dagen när jag är helt ensam och har lite egen tid.

    Ensamstående föräldrar är hjältar som jag ser det. Min mamma uppfostrade ensam två söner och arbetade heltid. Jag förstår inte hur hon orkade. När man är barn tar man det bara för givet, eller snarare: funderar kanske inte så mycket över det. Förmodligen påbörjade vi varje mening med "Mamma"... ;-)

    Med vänlig hälsning

    Carolus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Har hört talas om den där morgontimman tidigare. Under de mest intensiva småbarnsåren klev min kompis upp en timme före alla andra i familjen. Då gjorde hon en kopp te och läste morgontidningen i total tystnad. Den stunden gjorde att hon sedan var redo att möta allt ståhej som väntade. Själv har jag aldrig varit någon morgonperson utan tagit den där timmen på kvällen istället, när alla andra lagt sig.

      Jag tror att oavsett personlighetstyp måste man våga erkänna att föräldraskapet är krävande och emellanåt lämnar oss hel dränerade på energi. Det finns mer eller mindre krävande barn och vi har alla olika stresstolerans. Jag tycker mig se en trend i att man ska vara så självutplånande som möjligt som förälder och att det på något skruvat sätt då ska vara något slags mått på engagemanget. Vad är det för vansinnespåhitt? Man jobbar inte nonstop utan raster och pauser på någon arbetsplats och det av en anledning. Av exakt samma anledningar behöver vi pauser i föräldraarbetet.

      Och din mamma gjorde verkligen ett superjobb, finns hon kvar i livet så bör du berätta det för henne!

      Radera
    2. Tack för omtanken gällande min mamma! Tyvärr gick hon bort alldeles för tidigt.

      Jag tillhör också nattugglornas skara. Brukade aldrig lägga mig före midnatt tidigare och hade definitivt föredragit den rytmen.

      Om någon berättat för mig då att jag skulle komma att uppskatta att gå upp vid halv sex, sex hade jag haft svårt att tro det.

      Min hustru fungerar precis tvärtom (går upp tidigt även på helgerna och i semestertider). Dessutom har hon en väldigt lätt sömn och störs av minsta lilla ljud. På grund av det lägger jag mig när hon gör det. Annars hade det fortfarande blivit efter midnatt.

      Med vänlig hälsning

      Carolus

      Radera