Att vara en hamster

Trots min efterlysning har Morsan inte hört av sig, men jag har inte gett upp hoppet. Förhoppningsvis läser hon detta till slut och ser att hon gjorde intryck på oss. 

Här råder ingen bloggtorka (även om man lätt kan tro det) men tack vare en händelsefattig vardag har det inte funnits mycket att skriva om. Inga transaktioner, inget att rapportera. Att köpa mjölk till kaffet räcker inte som underlag till ett blogginlägg. Vår ekonomi har också tagit semester vilket är välbehövligt med tanke på vad som komma skall. Vill inte ens tänka på fakturan för måleriarbetet. 

Jag känner mig fortfarande inte frisk och inser att jag behöver börja hösten med ett läkarbesök. Kanske kolla saker som sköldkörteln och blodvärdet. Känner mig inte i toppform om man säger så. Jag har ändå ansträngt mig för att vara lite social. Sommaren är så försvinnande kort och jag känner lite dåligt samvete för alla vi inte hunnit med. Jag bjöd i alla fall min kompis inredaren till lånehuset för lite poolhäng. Folk uppskattar verkligen att besöka den här typen av hus och som lägenhetsbo är det härligt att kunna bjuda en annan lägenhetsbo på mat och fika utomhus. När vi gick husesyn kom vi in på det här med samlande och hamstrande. 

Man brukar prata om att minimalism och sparsamhet går hand i hand. Det är ju ganska logiskt, det ena ger det andra. Jag tror att jag har skrivit om det tidigare, hur många tror att de är ekonomismarta genom att gå bananas på utförsäljningar. Oftast blir dessa billiga köp ingenting annat än onödiga köp. I min bekantskapskrets finns en person som älskar att fynda barnkläder. Hon har bara ett barn och shoppar som om det vore hon som ska förse hela barngruppen på förskolan med kläder från topp till tå. Hennes barn är i uppväxtåldern och hinner inte använda en tredjedel av alla kläder hon burit hem innan de är för små. De har inte ens plats för alla kläder så det står fulla kassar lite här och där. Folk tror att de är sparsamma men istället blir det precis tvärtom. 

Familjen som äger lånehuset är som bekant ekonomismarta och har en del genomtänkta lösningar jag inspireras av. Saker som egentligen är ganska självklara men som jag inte tänkt på. Häromsistens nämnde jag disktrasor i tyg och diskmedelsdoserare. De är även bra på att återanvända saker och jag tycker mig se att de tänker "behöver jag verkligen det här?" och "har jag något som jag kan använda istället" innan de kostar på sig något nytt. Men - det finns alltid ett men - vår syn går isär om vad som bör sparas och vad som kan gallras ut. Garderober är till för att fyllas tjoar de glatt och önskar att det gick att proppa in ytterligare några grejer på de redan överfulla hyllorna. Så pass att det inte gör något om dörren inte går att stänga helt. 

Det är inte mitt hus, alla har vi olika smak och jag bryr mig inte om hur andra gör. Det jag diskuterar är olika levnadssätt. Samla på saker gör vi alla, frågan är bara hur mycket och vad. Jag kritiserar alltså inte själva samlandet. Det är upp till var och en vad man tycker är okej. Och vi pratar stort hus, riktigt stort. Så det som inte ryms i skåp och lådor kan alltid hamna i källaren. Eller på vinden. Eller i garaget. Om man, som vi, har ont om förvaringsutrymmen får man lära sig att dra ner på hamstrandet och anpassa sig. Det problemet har man inte här och jag tvivlar på att man gjort sig av med något sedan man byggde bo tillsammans. Man träffades, tycke uppstod och så slog man helt enkelt ihop två hushåll och tyckte att det var praktiskt att få dubbla (eller fyrdubbla...) uppsättningar av allt. Det är inte helt fel om alla i familjen kan hålla i en egen osthyvel vid frukostbordet. Och man vet aldrig när 240 urdiskade glasburkar kan komma till användning. Man har aldrig kastat en burk. Aldrig rensat ut överflöd. Då behöver man sällan köpa något nytt eftersom allt redan finns. Miljömässigt har man lyckats mycket väl men behöver man alla dessa saker egentligen? Och man måste ju förstå att en inredare drabbas av akut klåda när hon ser den här typen av hus och lite för mycket saker som står i vägen för perfekta Hemnetbilder. Inte för att huset ska säljas utan för att det är en yrkesskada. Ungefär som när frisörer står och stirrar på kluvna toppar medan de köar på Ica (sådant ser ju inte jag som är fullt upptagen med att nyfiket titta ner i andras kundvagnar).

Den här familjen är ett hushåll på fem personer och det finns typ 50 påslakanset i linneskåpen (säkert en intressant inblick i olika tidsepoker från 70-talet och framåt). När det gäller sängkläder räknar jag cirka tre uppsättningar per säng i hemmet. Samt några extra set som är oömma för resor, sjukdom och liknande. Ingen får kräkas ner våra italienska satinlakan om det går att undvika. 

Dessutom är jag så lat att jag bäddar av alla sängar, tvättar sängkläderna och sedan bäddar med dem på nytt. Jag gör så ett antal gånger i rad innan jag tröttnar och byter till en annan uppsättning för att få ombyte. Eftersom vi har hund och pollenallergi i familjen har vi som rutin att tvätta alla sängkläder en gång i veckan och då orkar man inte hålla på att slita fram nya hela tiden. Jag sparar helt enkelt in ett arbetsmoment när jag slipper vika och lägga in i linneskåpet. Antar att det är värt en lathetsmedalj men tidsbesparingar är också besparingar. Jag brukar göra samma sak med handdukar och kökshanddukar. In i tvätten och sedan direkt upp på kroken igen.