Skenet bedrar

Allt är inte vad det ser ut att vara. På sociala medier har man kunnat följa min härliga långhelg i sus och dus. Bilder som är långt från den snåla och asketiska livsstil jag egentligen praktiserar. 

I torsdags gjorde vi en utflykt till en nyrenoverad gastronomisk restaurang i ett hundraårigt timmerhus. Inredning helt i min smak med tak öppet till nock, målade timmerväggar, gedigna takbjälkar och en stor öppen spis. De har verkligen lyckats och den oansenliga utsidan visar inte vad insidan döljer. Jag lade ut ett par bilder och har väl aldrig tidigare blivit så snabbt översköljd av ivriga frågor om var vi är någonstans och kommentarer i stil med Ta med oss nästa gång! "Behind the scenes" var däremot att vi inte alls var där för att äta utan för att kosta på oss en liten förfriskning innan vi skulle hem igen. Nu är vi inte så snåla att vi aldrig kan tänka oss att äta på restaurang men vi hade med oss hunden så vi hade blivit förpassade till uteserveringen i vilket fall. Och ska jag någon gång kosta på mig att äta där så ska jag åtminstone sitta inomhus och njuta av takbjälkarna. 

I fredags besökte vi en stor välskött hästgård som ligger fantastiskt fint. Det är så vackert när landskapet öppnar sig och man ser ut över ängar, hagar och betesmarker. Jag satt i evigheter i gräset bredvid hästarna och lyssnade på ljuden när de betade och frustade förnöjt i den varma sommarsolen. Inga trafikljud, inga röster. Bara fåglar och det monotona ljudet när pållarna rev av gräs och tuggade. Det finns ingen avslappningsövning i universum som kan mäta sig med det och jag kan inte minnas när jag senast känt mig så avstressad. Men som sagt, det är en påkostad anläggning med dyra tävlingshästar och det såg onekligen flådigt ut. "Behind the scenes" den här gången var ju att att vi åkte kommunalt och fick traska en bra bit längst en tråkig asfaltsväg för att ta oss dit. 

Dagen efter tillbringades vid poolen hos goda vänner och jag roade mig med att lägga upp flera små filmsnuttar på Instagram. Både på hundarna som badade vid badbryggan och på alla barnen som badade i poolen. Stim, stoj och skratt. Livet var som en reklamfilm för badkläder. Till fikat bjöds det på hemkokt saft. De gör nämligen sitt eget saftkoncentrat på röda frukter och bär som de sedan fryst in i små byttor. När det är saftdags vid poolen hämtar de en fryst "saftpuck" och en karaff vatten. Slänger ner pucken i karaffen och vips har man iskall läskande saft. Jag tog en snygg närbild på den immiga byttan med handskriven etikett. Varför berättar jag det här? Har jag ett stort hävdelsebehov? Är det månntro ett uppdämt bekräftelsebehov? Svaret är givetvis NEJ. Härda ut lite till så knyter jag ihop det här, för er som inte redan räknat ut vad jag försöker säga. Vi hade ytterligare en minnesvärd dag och det var härligt att få hänga där istället för att sitta i en kvav lägenhet och känna sig som en torkad kaktus. 

Sist men inte minst, eftersom det var Mors Dag igår bjöd vi ut min svärmor på en liten utflykt. Vi gick till ett ställe som har blivit en lokal favorit och som vi vet att hon uppskattar. Kaffet är knappt drickbart (!) men deras mat och bakverk slår alla förväntningar. De serverar bara enklare rätter som soppa, sallader och smörgåsar men de lyckas få allt att se så otroligt gott ut! Allt är så aptitretande och instagramvänligt att man häpnar. Leila bakar-snyggt om ni förstår vad jag menar. Ni anar inte hur svag jag är för färgexplosiva sommarsallader. Eller maffiga lite kladdiga bakverk med pudrat florsocker och färska hallon och blåbär.

Vi var där strax efter öppning, vilket var tur eftersom kön ringlade sig långt utanför dörrarna redan före lunchdags. Det var mammor överallt, i alla åldrar. Det var fint att se hur många sällskap det var med flera generationer. Inte en plats ledig på uteserveringen längst med vattnet. Tråkigt nog fick vi inte med oss våra egna barn. Minstingen hade blivit erbjuden lite trädgårdsjobb (att tjäna egna pengar uppmuntras) och tonåringen hade träningstid att passa. 

Det var fyra händelserika dagar med utflykter och sevärdigheter. 

Vad kostade då detta? Nästan ingenting! Allt som allt cirka 400 kr. För hela helgen alltså, tutto-balutto inklusive transportkostnaden. Egentligen borde jag kanske räkna med att vi kostade på oss en god hemmamiddag igår också. Jag fick välja mat och det blev pastasallad med färdiggrillad kyckling, fetaost, oliver och en massa grönsaker. Självklart valde vi allt som fanns till extrapris och middagen gick på 160 kronor men då blev det mat för oss alla (+ en matlåda). Fortfarande väldigt billig om man skulle jämföra med ett restaurangbesök. 

Då för att komma till min poäng med det hela kan vi observera en sak: sett utifrån kan man inte märka att jag lever (på vad de flesta skulle kalla) under fattiggräns. Skenet bedrar verkligen. 

Kanske bäst att tillägga att jag inte försöka visa upp någon slags falsk fasad för så är det verkligen inte. Tror man det har man missat hela poängen. Jag struntar fullständigt i vad andra tycker och har inget behov av att bli beundrad. Vanligtvis har jag inte mycket att visa upp på sociala medier och Facebook använder jag inte till annat än att gratulera bekanta som fyller år. Det jag menar är att snållivet inte behöver innebära att man sitter hemma och suger på en barkbit i sin ensamhet med stämpeln udda kuf. Summan av kardemumman är att jag hittar sätt att roa mig med liten plånbok utan att det behöver sticka ut. 

Ingenting av det jag hade på mig under de här dagarna var nyare än tre år. Jag använde ett par shorts som är fem år gamla. De såg ut som nya eftersom jag knappt använt dem (de har alltid varit lite för stora men nu sitter de perfekt) och klassiska basplagg går inte ur modet. 

Jag fattar att inte alla ser på det som jag gör, att man kanske ställer högre krav på sina upplevelser men för mig var det mer än tillräckligt. Det är inte för att visa andra. Men nästa gång någon scrollar i flödet och möts av en bildström där alla andra verkar ha det så himla glassigt och tror att alla andra lever så lyckade liv så kan man komma ihåg att allt inte är som det ser ut på ytan! Återigen, jag känner ingen som lever lika knapert som jag och ändå både såg och smakade det lyxigt.