Vem man är

Det är redan april, veckorna avlöser varandra och fort går det. Det enda nya som hänt i mitt liv sista tiden är att jag börjat gå hos en psykolog och för mig fungerar det bra. Jag har ingenting att jämföra med eftersom det är min första erfarenhet men det är helt klart intressant. Det visade sig vara långt från min bild av att ligga på en soffa och berätta alla sina hemligheter för en farbror med runda glasögon och säckiga senapsfärgade manchesterbyxor. Nästan lite synd, haha.

För ett par veckor sedan fick jag fylla i ett personlighetstest. "Sinnesundersökning" som jag skämtsamt kallade det hemma vid matbordet. Det var alltså inte ett sådant där självskattningsformulär som jag fick fylla i när jag först blev sjukskriven (som skattar ens mående och egentligen är en suicidriskbedömning) utan ett annat slags test för att uppnå bättre självkännedom och se vilka bitar man kan behöva jobba med. Som vanligt har jag en tendens att sitta på alldeles för höga hästar och inbillade mig naturligtvis att min självinsikt är på topp. Jag kan säga att jag blev förvånad när jag såg resultatet. I korta drag kan jag meddela att jag inte har avvikelser när det gäller social önskvärdhet och social konformism (dvs att jag kan anpassa mig till gruppens normer och de regler och riktlinjer som finns inom samhället). Jag anpassar mig helt enkelt för att passa in och det var ju trevligt att få det bekräftat.

Det som däremot slog omkull mig helt var den allra mest avvikande stapeln som handlar om att våga säga ifrån när man blir illa behandlad. Att kunna säga nej och att kunna stå upp för sig själv. Och stapeln som visade att jag är enormt stresskänslig.

Det stämmer inte med min självbild och framför allt stämmer det inte med den bild alla andra har av mig. Först försökte jag protestera men för varje exempel hon målade upp insåg jag att jag inte kan kullkasta testets trovärdighet. Det här ger onekligen haverikommissionen ett bra underlag. Att jag gett andra tillstånd att behandla mig illa var det mest brutala uppvaknandet. I min iver att så många som möjligt ska tycka att jag är oumbärlig och en drömkollega har jag haft helt fel förhållningssätt till andra på arbetsplatsen. Och det är inte konstigt att jag inte lyssnat på kroppen när jag inbillat mig att jag jobbar bäst under stress och hård press. 

Det här kanske är totalt ointressant för er men för mig är det helt klart början på någon form av uppvaknande. Det är något  jag funderat mycket över den senaste veckan och bilden klarnar mer och mer. Man tror man känner sig själv...

Rent ekonomiskt rullar allting på. Jag har fått ett par tusen i utdelningar från Axfood och Nordea. Å andra sidan gick matkontot upp med en tusenlapp förra månaden när vi höll en middagsbjudning för en bunt matglada släktingar. TVÅ middagar blev det faktiskt eftersom det blev så mycket mat över att vi redan dagen efter skamlöst passade på att bjuda över några vänner. Det känns som hundra år sedan vi bjöd hem andra vuxna (jag skriver vuxna eftersom barnen ju tar hem kompisar oftare än vad vi bjuder hit andra vuxna eller familjer) men det bottnar naturligtvis i mitt hälsotillstånd och bristen på ork. 

Vi gjorde det lätt för oss och bjöd på plockmat (vår favorit, minimal ansträngning och alla barnen älskar det). Karaktären Snålcoachen var inlåst i garderoben och under tiden gick vi bananas i delidisken och kostade på oss allt från smårätter och efterrätter till smaksatt flaskvatten. Goda ostar och dyra finfrukter, allt åkte ner i varuvagnen. Men som sagt, det finns vinster i detta också. Utöver själva festen kunde vi alltså hålla en hel bjudning till trots att maten egentligen var beräknad för ett tillfälle. Hemmet var redan välstädat och det var lika enkelt att bara plocka fram allt ur kylen en gång till. Och även efter bjudning nummer två fanns det en del smått och gott kvar som fått förgylla veckans vardagsmåltider. En förhållandevis liten peng gav ytterligare mervärde kan man säga.