Att strunta i två kronor

Vilken enorm respons på förra inlägget! KUL! Det har varit så roligt att läsa alla era intressanta kommentarer och åsikter. Jag hade ingen aning om att ämnet skulle väcka en sådan uppmärksamhet och höll på att dratta omkull när jag såg hur många som engagerade sig. Mina underbara fina sparvänner som skänker mig så mycket glädje!

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att ni verkar låta grejerna självdö innan ni är intresserade av att byta ut och köpa nytt. Någon var dessutom väldigt händig och verkar laga och fixa det mesta själv. Tyvärr är jag inte typen som skruvar isär en trasig laptop och byter ut ett par komponenter och så vips, fungerar den igen. Tråkigt nog. Jag har inte ens en symaskin så att jag kan laga en fåll som släppt.

Helgen här hemma förflöt utan större händelser. Det enda anmärkningsvärda var väl tonåringens lilla...öh, överraskning. Han och hans flickvän lämnades ensamma hemma på förmiddagen och när vi kom hem låg det en liten oväntad gåva på köksbänken. En present, vad sött tänker ni nu. I wish. Det var en post it-lapp med texten "Jag och A köpte frukost. Jag betalade med mina födelsedagspengar." fäst på ett kvitto. Underförstått: betala tillbaka. 

De hade handlat för 146 kronor. Ett storpack (det gäller att passa på antar jag) Philadelphiaost med den lockande texten NOW EVEN CREAMIER, ciabatta från bageridelen (30 kr), tekakor (26 kr) och lite annat smått och gott. Ingenting av detta var på extrapris, naturligtvis. Ciabatta och tekakor när vi har bröd i brödburken och ännu mer bröd i frysen? För att inte tala om all annan frukostmat vi hade hemma...flera sorters flingor och pålägg. Till och med O'boy, vilket vi aldrig har annat än i samband med barnens födelsedagar. 

När jag träffade sonen frågade han om jag sett att de varit och köpt frukost. 

- Jaha, var det till er? utbrast jag förvånat. Jag som trodde att det var till kungafamiljen. 

Men det är bara att hosta upp och betala, försöka förtränga. Samtidigt som jag inser hur lite bortskämd han är alltså. Idag berättade han att flickvännen får hela barnbidraget + 500 kr. Hon är 15 år. Jag vet inte vad som anses rimligt men det känns som mycket fickpengar. Eller så är jag bara gammal och mossig, för att inte tala om bitter, som i samma ålder fick rasta hundar i hela grannskapet för att tjäna ihop lite fickpengar. 

På tal om att rasta hundar så var jag ute med hunden för ett par timmar sedan. Det var en solig och fin kväll och när vi gick förbi en av bänkarna som står utmed promenadstråket såg jag att någon lämnat två burkar 50 cl starköl på marken alldeles bredvid. Urdruckna förmodar jag (kände inte på dem). Och då tänkte jag på några av er som samlar pant, bland annat Miljonären. Där stod alltså två kronor och glänste frestande i kvällssolen. Jag tog dem inte men det lustiga var att jag ändå tvekade ett ögonblick innan jag gick vidare. Jag hade ingen påse att bära dem i och jag kan bara tänka mig hur många av grannskapets barnfamiljer jag skulle kunna möta på väg hem till min bostad bara för att jag håller en ölburk i varje hand. Hej hej, här kommer jag och mina ölburkar. Jag kanske ser städad ut men som ni ser häller jag i mig ett par starkbärs innan jag går hem och lagar middag åt familjen. Typ. 

Min gräns har gått vid samla pant men som sagt, man blir mer påverkad än vad man tror. Jag vill inte plocka tomma ölburkar, det kan någon annan få göra men det där ögonblicket av tvekan säger en hel del om hur kapabel man är att hela tiden ta sparandet ett steg längre. För övrigt önskar jag att folk kunde plocka bort sitt skräp efter sig. Även om tanken kanske var just att lämna panten åt någon bättre behövande så har man faktiskt gjort sig skyldig till nedskräpning. Just sayin'