söndag 6 september 2015

I'm not unhappy with the money.

Vissa saker är värda att nämna mer än en gång. Ett vanligt återkommande ämne är nämligen huruvida vi blir lyckliga av våra sparpengar och andras spekulationer i hur livet kommer att se ut när man slutat jobba. För det första är det fascinerande att folk verkligen bekymrar sig över sådant och för det andra fascineras jag mer över hur så många människor orkar släpa sig till hjärndöda jobb år efter år. Fråga istället dem vad som gör dem lyckliga och vad som gör att de orkar hålla igång galoppen år efter år.

Nej, alla jobb är naturligtvis inte hjärndöda och en del jobb är både utvecklande och stimulerande men faktum är att alltför få människor ifrågasätter varför vi lämnar vad som betyder mest (familj, partner, husdjur, fritidsintressen och bostäderna som vi lagt ner galna pengar på) för att ägna mer av vår vakna tid åt något helt annat -  jobbet. That's the rat race mina vänner. 

Kan vi snälla sluta behöva välja huruvida det är bra/dåligt och gör en lycklig/olycklig att sluta jobba. Jag säger som Miljonärinnan30 "Målet är framför allt att inte BEHÖVA jobba". Jag håller med, och sedan hur mycket eller hur lite är en framtida fråga. I kommentarsfältet på samma blogg hittar jag en länk till Business Insider om hur olycklig och ensam Minecrafts grundare kände sig när han blev snuskigt rik. Det bekräftar bara vad vi redan vet, att det blåser ensamt på toppen och att det är lätt att bli blasé när man kan köpa allt man vill. Jag kan hålla med om att för mycket pengar kan göra folk lite knasiga men jag förstår inte riktigt vad det har med den här saken att göra? Tur i oturen så kommer jag aldrig att bli så rik och planerar istället för en livsstil som är på samma nivå som jag har nu, dvs. enkel och blygsam. 

Det kan vara svårt att hålla isär begreppen. Men det är stor skillnad på att:
1. Spara först -  sedan bestämma om och hur mycket man vill jobba.
2. Bli plötsligt stormrik - sitta där och undra vad som egentligen hände. 
3. Att vara ofrivilligt arbetslös och utlämnad till myndigheter och beroende av bidrag. 

Eller för att presentera det från en annan vinkel:
Jag upptäcker ju mycket hellre att jag hade fel och vill fortsätta jobba när jag har skrapat ihop ett par miljoner på banken, än att jag upptäcker motsatsen och är pank som en kyrkråtta utan möjlighet att kunna påverka min situation. Jag kan alltid välja att gå tillbaka till det liv som jag valt att lämna, nämligen att jobba heltid för att kunna hålla en hög konsumtionsnivå, väldigt begränsad fritid mot renoveringshets och överfulla garderober. Det är alldeles för stort fokus på det här med att sluta jobba istället för att koncentrera sig på valfriheten. Jag vill bara kunna välja. Vad som än händer mig så ser jag det som en större fördel att ha ett sparkapital än att inte ha det. 

Och för den som är intresserad av att läsa hela artikeln om Minecrafts Markus Persson i Business Insider, klicka här!

Avslutningsvis vill jag ändå nyansera det hela en aning genom att lägga till ytterligare en av Markus tweets som inte hamnade i Business Insider. 







15 kommentarer:

  1. Helt rätt att situationen med lite eller mycket pengar blir olika om man valt den själv eller inte. Medvetna och aktiva val underlättar förstås båda situationerna till skillnad från när man ofrivillligt blir arbetslös eller sjuk, eller plötsligt vinner på lotteri eller liknande.

    Oavsett om man har ett påfrestande eller stimulerande jobb, så vill väl de flesta ha mycket fritid? De där kommentatorerna som du nämner är nog i minoritet, tror jag.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Word!
      Du har helt rätt angående aktiva val. Det som är frivilligt är också det som får mig att känna mig fri.

      Och något säger mig att det är svårare att bli plötsligt stormrik än att sluta jobba och leva på små medel (sett till hur man ska handskas med situationen och framför allt, hur omgivningen ska kunna handskas med den...)

      Radera
  2. "The problem with the rat race....? If you win you are still a rat!!"

    Det är viktigt att sätta sig i förarsätet över sitt eget liv!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du sätter fingret på betydelsen!

      Radera
  3. Många verkar också snöa in på "uppoffringarna" som ett sparsamt leverne innebär. Det handlar ju inte om att fasta och späka sig, snarare att hitta en livsbalans som man trivs med och gillar och där spenderande av pengar inte utgör den huvudsakliga aktiviteten. Och:att inte dricka champagne varje dag eftersom det då inte återstår något speciellt alls med att göra just det.
    Jag tror att det handlar om avundsjuka faktiskt. Kanske avundsjuka på andras förmåga, lycka eller visioner. Samma mekanismer som när folk prompt ska truga andra att ta fikabröd bara för att rättfärdiga sitt eget ätande.
    Håller helt med om att det handlar om valmöjligheter. Ja, jag kan bli påkörd av en buss i morgon. Men det är större sannolikhet att jag blir 85 :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tja, frågar man runt bland vänner och bekanta för att kolla hur många av dem som skulle fortsätta på sina nuvarande jobb om de plötsligt fick 25 Mkr så hittar man inte många hugade. Oavsett kall eller inriktning i livet. Om man däremot säger att man inte vill löneslava så får man oftast en föreläsning som inte handlar så mycket om lönebiten utan mer om vikten av att ha ett arbete att gå till.

      Tror också att det många gånger handlar om avund. Alla vill kunna välja men få lyckas ta sig fram till en punkt där det blir möjligt.

      Radera
  4. Ända sen jag helt slutade arbeta för några år sedan, får jag höra hur tråkigt min tillvaro måste vara! Jag förstår inte ens vad folk menar...Var får de allt ifrån, föreställningar som inte är förankrade i någon som helst egen erfarenhet. Men det är så man tror när man inte tänker själv!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha. Tänker på min pappa alltid sade "Jag har aldrig haft så mycket att göra som nu" efter att han gått i förtidspension. Jag är övertygad om att man fyller sina dagar.
      Grattis till friheten förresten! Kul att höra av någon som inte längre arbetar och kan dela med sig av erfarenheten.

      Radera
  5. Snålcoachen,

    Du skriver mycket som är klokt och jag delar till fullo din åsikt att det är möjligheten att kunna välja som är pudelns kärna. Hur man faktiskt sedan väljer handlar om värderingar, men att ha skaffat sig möjligheten är sann frihet.

    En rik person kan göra oerhört mycket gott med sin förmögenhet, se exempelvis på hur Bill och Melinda Gates agerar. Inte heller behöver man nå deras ekonomiska nivå för att kunna hjälpa andra om man skulle (OBS!) välja att göra det.

    Fast jag tycker att väldigt många bloggare, såväl bland "snålbloggarna" som "vi ska leva enbart på passiv inkomst och vara fria"-bloggarna har en väldigt negativ syn på arbete. Det låter nästan som om ni vore slavar i saltgruvor...

    Din formulering "nämligen att jobba heltid för att kunna hålla en hög konsumtionsnivå, väldigt begränsad fritid mot renoveringshets och överfulla garderober." tycker jag är symptomatisk och problematisk.

    Implikationen är att vi arbetar enbart för att kunna delta i en konsumtionshets. Varför utgår så många från att arbete är något alla ägnar sig åt enbart för att betala räkningar och kunna köpa onödiga saker? Jag känner inte alls igen mig i den beskrivningen.

    Nu har jag inte läst några vetenskapliga studier om vad svenska folket anser om sina yrken. Vill understryka att jag alltså inte vet om en majoritet upplever tristess och meningslöshet på arbetsplatsen eller om det motsatta gäller.

    Jag tror dock att de flesta bloggare inte heller har läst några sådana studier utan glatt generaliserar utifrån sina egna livssituationer. Helt ok, så klart, men det behöver inte betyda att det är sant för samhället som helhet.

    Det mänskliga tillståndet har gått framåt något oerhört. Läskunnigheten ökar, spädbarnsdödligheten faller, antalet människor som lever i absolut fattigdom minskar. Vi dör inte som flugor i sjukdomar som för något sekel sedan skördade oerhört många offer.

    Många yrken fyller viktiga funktioner i samhället och då talar jag inte nödvändigtvis om neurokirurgi, tandläkeri eller läraryrket. I Libanon har man just nu stora problem med sophanteringen. När maffian i Neapel inte får som de vill skruvar det åt tumskruvarna på samhällskroppen just genom att låta bli att hantera hushållsavfallet.

    Givetvis kan vi filosofera om sopberget verkligen borde vara så stort (nej, vi borde konsumera mindre IMHO). Lek dock med tanken att läkare, civilingenjörer, städpersonal, sjuksköterskor, avfallshanterare, tandläkare, tandkrämstillverkare, forskare av alla de slag, klädtillverkare, bankanställda och hantverkare alla kan lägga ner arbetet och leva på utdelningar eller sparade medel. "Äntligen fria!"...

    Mår de alla så dåligt i sina yrkesroller? Är de insatser människor gör i sina arbetsliv helt värdelösa för dem själva och för andra?

    Jag är skeptisk, men unnar givetvis alla som vill bli fria från arbetet att lyckas med det. Speciellt telefonförsäljare som ständigt ringer och vill sälja på mig diverse saker och abonnemang... ;-)

    Mvh

    Carolus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror att frågan om friheten är helt avgörande i detta sammanhang. Friheten att kunna välja att lönearbeta eller ej (eller under vilka villkor) skapar ett helt unikt välbefinnande. Jag finner det mycket underligt att vi i våra högt utvecklade liberala samhällen inte kommit längre på detta område än vi faktiskt gjort. I all synnerhet som det så hög grad handlar om individens egna förmågor och inte i första hand samhällets kollektiva omsorger.

      Radera
    2. Storugglan!

      Kul att "se" dig!

      Absolut. Fast vad skulle hända om alla människor slutade arbeta?

      - Jag kan inte laga mina egna tänder...

      - Jag kan inte göra kläder och skor åt min dotter...

      - Jag kan inte bygga bostäder...

      - Jag kan inte utveckla mediciner...

      - Jag vet inte hur man tillverkar en tvättmaskin (utvinna metall ur malm som dessutom måste brytas; ta fram olika sorters plaster; skapa elektroniska kretsar; formge alla delar och få ihop dem till en väl fungerande maskin)...

      Ingen människa kan tillgodose sina grundläggande behov på ett effektivt sätt... Vi behöver hjälp av varandra.

      Vore världen ett bättre ställe om Louis Pasteur i sin ungdom i stället visat talang för att tjäna pengar på värdepapper och hade kunnat slå sig till ro (vara ekonomiskt oberoende) som 25-åring?

      Marknadsekonomin har många brister, men den skapar även oerhörda fördelar. Den viktigaste är kanske den grad av specialisering den tillåter och de produktivitetsvinster detta leder till.

      Vi behöver inte kunna bemästra allting själva. I stället blir vi duktiga på (eller bara ägnar oss åt) ett fåtal saker, erhåller ekonomisk kompensation för det och kan frivilligt byta till oss varor och tjänster vi själva aldrig skulle kunna tillhandahålla.

      Det skulle som sagt bli otrevligt i de flesta orter om landets samtliga sophanterare samtidigt vann på lotto och kollektivt började samla på utdelningar... :-)

      För att vi helt ska slippa "arbetets bojor" (inte min syn på arbete) måste automatiseringen förmodligen ta några rejäla kliv framåt.

      En bok på temat som jag varmt rekommenderar är Michio Kakus "Physics of the Future: How Science Will Shape Human Destiny and Our Daily Lives by the Year 2100". Han beskriver troliga utvecklingar inom en rad områden med utgångspunkt från befintliga forskningsresultat, inklusive diverse Nobelpristagares.

      När automatiseringen/robotiseringen tar fart kan jag tänka mig att många yrken (däribland avfallshantering) kommer att bli obsoleta. Förmodligen kommer också arbetstider att förkortas ytterligare.

      Den som lever får se.

      Hälsningar

      Carolus

      Radera
    3. Jag tror att det trots allt är något vi inte behöver oroa oss för. De flesta kommer att vilja bete sig som "normalfallet", dvs. just nu gå i pension någonstans vid 62-67. Skulle fler vilja något annat kommer det i en icke allt för reglerad marknadsekonomi lösa sig av sig själv (priser och löner kommer att anpassa sig).

      Det handlar för de flesta (som inte tidigt ärver stora summor) trots allt om att arbeta under en icke begränsad del av livet. Så länge det arbetsfria livet realiseras på marknadens villkor ser jag ingen fara. Större risker dock om det ska lösas genom statens försorg.

      Jag tror också, som du, att vi människor har en drivkraft att vara varandra till gagn, i arbetets eller annan form.

      Tack för boktipset! Låter spännande. Ska kolla upp.

      Radera
    4. Carolus, tack för din tankeväckande och insiktsfulla kommentar. Du har rätt på så många punkter men märk väl att de flesta absolut inte har någon önskan om att sluta arbeta och leva på avkastningar eller sparpengar. De allra flesta rättar sig i ledet och fortsätter på den utstakade vägen. Inte många tänker i dessa banor och för de flesta ter det sig dessutom omöjligt. Dessutom är vi oerhört hjärntvättade att tro att sysselsättning är vad vi behöver för att utvecklas och må bra. Att vilket jobb som helst är bättre än inget jobb alls. Och naturligtvis ligger det något i det om man ser det ur ett fattigdomsperspektiv. Så ja, det stämmer till viss mån men att arbeta 40 timmar/veckan tills vi blir 69 år är knappast vägen till lycka för alla. Idag jobbar vi för mycket. Det är bara att kasta ett öga på statistiken över sjukskrivningar och skilsmässor. Kraven på att dra in pengar har ökat nu när medelklassen leker överklass och arbetarklassen också vill åka till Thailand på vintern.

      Jag har många gånger skrivit om min syn på arbete och även för- och nackdelar med att ha en anställning.
      Min syn på arbete har dock förändrats mycket genom åren. Från ren och skär glädje över att kunna tjäna egna pengar så att jag har kunnat känna mig självständig och oberoende till dagens upplevelse att jag slösar för mycket dyrbar tid som jag hellre skulle lägga på annat. Livet är inte statiskt, och inte heller åsikter. Jag har älskat att jobba mycket men nu älskar jag tanken på att få välja själv hur jag vill ha det. Kanske jobba halvtid, deltid eller bara då och då.

      Jag delar inte riktigt din syn på att sparbloggare skulle ha en väldigt negativ syn på arbete. Däremot är det ju inte konstigt att folk som har som mål att sluta arbete har kommit till insikt att de inte längre vill jobba :) Tycker mig tvärtom skönja en tveksamhet hos många sparbloggare, de garderar sig med att de kanske kommer att jobba en del. För att de vill och inte för att de MÅSTE.
      Återigen: alla jobb är inte stimulerande, utvecklande eller roliga. En del jobb är som ett slaveri i saltgruvan, varken mer eller mindre. Jag menar inte att min situation skulle vara sådan och tyvärr tror jag att de som allra minst känner för sina jobb även är de som har minst möjligheter att ta sig ur sin situation. Det är knappast de personerna som driver sparbloggar med mål att säga upp sig för att gå i tidig pension.

      Jag generaliserar friskt utifrån min omgivning och det är mycket ekorrhjul och renoveringshets. Alla har ett lite dyrare boende än vad de egentligen har råd med och det mesta handlar om yta och status. Det kostar att ligga på topp.

      Radera
    5. Snålcoachen,

      Tack för svaret!

      När jag läser om mina kommentarer tycker jag den är väl kategorisk. Det var inte min avsikt att dra alla "sparbloggare" över en kam, ej heller att minimera de som verkligen anser sig "sitta fast" i ett otacksamt och/eller underbetalt arbete. Det måste vara en fruktansvärd känsla... Sorgligt!

      Vi är ju alla olika (som tur är) och det en person upplever som ett monotont arbete, kanske någon annan trivs utmärkt med.

      Jag kommer ihåg när jag städade på långvården i min ungdom. Ett sommarjobb naturligtvis och förmodligen inte något jag hade kunnat tänka mig ett helt yrkesliv.

      Ändå är det nog ett av de mer tillfredställande arbeten jag haft! Låg lön givetvis (fast ok för en 19-åring utan stora utgifter), men jag kände en väldig frihet på arbetsplatsen.

      Hade mina patientrum, toaletter och övriga lokaler att städa varje dag. Ingen chef som hängde över axeln och kontrollerade vad jag gjorde varje sekund. Slumpmässiga kontroller någon gång då och då, men jag är en ytterst noggrann person och gjorde det alltid bra.

      Yrket hade ett mycket mätbart "före" och "efter"-moment. Det kändes som att jag gjorde stor skillnad, skinande rent när jag gick hem varje dag. Var också första gången jag fick kontakt med människor i livets slutskede.

      Idag, med all teknologi vi kan stoppa i öronen, skulle jag nog dessutom gå från "mitten av flocken" till den tionde decilen av populationen när det gäller allmänbildning! Alla dessa spännande poddar och program att kunna njuta av på arbetsplatsen... :-)

      Det gäller att ha lite tur och "hitta rätt" i arbetslivet, någonting där man får utlopp för sina styrkor och inte känner sig understimulerad. Inser att detta stycke implicerar att jag ser arbete som den naturliga sysselsättningen. Än har jag inte gått över till den mörka sidan... ;-)

      Jag har en dotter som är fem år. När jag tänker på hennes framtid är det aldrig i termer à la "jag hoppas hon slipper lönearbeta". Kanske är jag hjärntvättad, men jag önskar att hon finner ett (i hennes ögon) intressant och stimulerande arbete.

      Hälsningar

      Carolus

      Radera
  6. Storugglan!

    Klok som en uggla, alltid. Du sätter ord på mina tankar på ett bra sätt. Jag är övertygad om att välbefinnandet kommer med den ekonomiska valmöjligheten. För mig blev det märkbar skillnad bara av att ha ett par årslöner på banken. Vetskapen om att jag kan säga upp mig, om det verkligen krisar eller om något händer, utan att försätta familjen i en svår ekonomisk kris gav ett helt annat lugn och en annan trygghet än vad jag tidigare haft. Friheten, precis som du påpekade.

    Tilläggas bör också att jag arbetat heltid i större delen av mitt vuxna liv och betalat min beskärda del i skatt. Jag har bara fattat beslutet att sluta jobba lite tidigare än gemene man.

    SvaraRadera