onsdag 12 augusti 2015

Lycka är att bo stort men med lite lån

För länge sedan lovade jag er att göra en liten analys av huruvida vi blir lyckligare av att bo stort och påkostat. Så här sex veckor senare svarar jag tveklöst JA! Dock med ett litet förbehåll - att man inte behöver oroa sig över kostnaderna. Lika underbart som det vore att få bo så här, lika fruktansvärt vore det att ligga sömnlös över skenande kostnader och pengar som fattas. Lycka är med andra ord att ha kontroll över sina kostnader. Om vi däremot leker med tanken att tillgångarna vore obegränsade så skulle åtminstone jag föredra ett stort hus vid vattnet framför en trång lägenhet i ett flerfamiljshus där det luktar matos i trappuppgången. 

Det är så skyddat i det här villaområdet. Lugna och tysta gator där alla man möter hälsar artigt. Få människor letar sig ner ända hit om de inte hör hemma här. Sjösidan, områdets egna lilla solsida. Begränsad trafik och rik natur. Det ligger ett skimmer av harmoni och behagligt välstånd över villagator som dessa. Det är några få utvalda som har råd att bo så här och de är förnöjt medvetna om det. Ungefär en kilometer längre bort, på andra sidan motorvägen, ligger lägenheter i tätbebyggda områden men här finns bara de häpnadsväckande trädgårdarna och det ena huset överträffar det andra. Skilda världar verkligen. 

Men allt är relativt. Lika mycket som vi kanske kommer att känna att vi byter ner oss när vi flyttar hem igen kanske min bror tycker att han byter ner sig när han återigen hänvisas till sin enkla övernattningslägenhet som ligger ungefär en timme utanför stan. 

Det märkliga är att jag inte alls har längtat hem. Vad hände med "borta bra men hemma bäst"? Kanske beror det på att jag vet att vi är här under en begränsad tid och att vi snart är hemma igen? Ämnet går hand i hand med dagens stora samtalsämne med min man: bolån. Han ringde nämligen vår bank för att omvärdera vår lägenhet och kolla möjligheten att lägga om bolånen. Och fiska lite efter hur ett eventuellt lånelöfte skulle se ut för vår del. Det kändes passande så här kort efter att vi visat vår betalningsförmåga genom att amortera 60.000 kr. 

Trodde vi ja. Det var inga som helst problem att värdera upp lägenheten men när det gällde lånen var det tvärnit. Det märktes att hon hade hoppats att vi bad en omvärderingen för att få låna mer på lägenheten. Tyvärr är vi så lågt belånade att det inte går att få lägre ränta. Hon sade rent ut att det ligger i deras intresse att låna ut så mycket som möjligt och att de inte tjänar något på oss som knappt har några lån. Hon räknade ut att vår belåningsgrad ligger på 39%. Sedan kopplades min man vidare för att prata eventuellt lånelöfte men han gav upp eftersom det var en beräknad kötid på 30 minuter. Det är tydligen många som vill låna nu...

Jag är jätteglad över dessa 39% och funderar skarpt på att kasta in mer pengar för att komma ner lite till. Nu när boräntan ändå är högre än sparräntan. Det blir spännande att se om det kommer att innebära en märkbar sänkning av de månatliga kostnaderna.

I övrigt har jag haft en härlig dag, ledig från jobbet. Jag började med att skämma bort minstingen. Tonåringen är nämligen på resande fot igen. Efter en vecka på Öland så var det bara att packa om väskan för en ny resa. Jag och den lille spenderade förmiddagen på ett sätt som ligger långt från vad jag vanligtvis förespråkar, i en stor shoppinggalleria. Ungen har vuxit som ett ogräs och ville välja ut sina egna kläder till skolstarten. Och äta utelunch. Aj aj, vad det svider i spartarmen! Men det var inte mer än rättvist att han fick göra något som han längtat efter och vi hade det supertrevligt tillsammans på tu man hand. Det gick i runda slängar en tusenlapp men då lyckades vi få både en höstjacka, flera tröjor och ett par byxor för pengarna. Eftermiddagen ägnades åt en långpromenad i naturreservatet, hopp och bad från bryggan (inte jag badkrukan, men de andra) och lite poolhäng. Bäst att passa på! Avslutningsvis hade jag tänkt baka bröd men upptäckte att vi saknade mjöl till detta och orkade inte gå och handla. 

Jag valde att inte skänka jobbet en enda tanke och har lyckats hålla det också. Det är ledighet det. 





17 kommentarer:

  1. Herregud människa, 39 % i belåningsgrad! Det är ju makalöst bra. Vi sitter och är lite så där förnumsigt nöjda över att vara nere på en belåningsgrad på 72 %. När vi köpte låg vi på 90% och det har minskat med värdeökning, vi har alltså inte amorterat något. Men, nu är vi i det där läget att vi "måste" bygga ut. Tro mig, vi bor extremt litet. Vi har ett sovrum, ett litet badrum där vi trängt in tvättmaskin och värmepanna, så det är ganska (extremt) estetiskt icke tilltalande. Och så har vi ett kombinerat kök/vardagsrum/lekrum. That´s it. Vi har en garderob i standardstorlek var, i sovrummet, så det är också kyffigt litet.
    Nu börjar barnet bli så pass stor att vi känner att snart måste vi ordna fram ett rum till. Och det innebär en utbyggnad, och mer lån för jag har en störning när det kommer till det sparkapital vi gnott ihop; jag kan inte FÖRMÅ mig att använda de pengarna. Då måste vi ju börja om igen. Och jag som egen företagare lever hela tiden med domedagstankarna i bakhuvet, tänk om det helt plötsligt inte rullar in några pengar. Jag vet att det är ett feltänk, man kan lika gärna bli av med jobbet som anställd, men jag får det icke ur min tankebana. Så nu är frågan. Kommer utbyggnaden att höja värdet på fastigheten så pass att vi hamnar på ungefär samma belåningsgrad?Ja förmodligen. Men det är ju samtidigt mer lån som ska betalas, och då spelar ju den där procentsatsen mindre roll. Är det mer värt att ha ett sparkapital för sinnesfriden eller mindre lån? Det självklara borde vara mindre lån, men jag tar mig inte dit i tanken.

    Sen finns en aspekt till. Eftersom vi bor i förskingringen, nja men inte i en storstad, så har vi ganska lite lån. Vi har en fantastisk tomt alldeles vid sjön, trädgård och gästhus, och så vårt kyffe till hus då, för ett lån på strax över 2 miljoner. Det får man en etta för, på sin höjd, i dina kvarter. Vi har i dagsläget hyfsade medelinkomsttagarlöner och det skulle inte vara ett problem att ha lån på säg 3,5 miljoner. Det får ju varenda Stockholmare punga ut med som behöver mer än ett rum typ. Så tankarna maler fram och tillbaka, vi har det ju så bra nu med våra låga kostnader, möjligheter att spara på etc. Skulle vi vänta tio år till skulle det kanske vara självklart, och enkelt, att bygga ut. Men det är nu barnet växer och börjar behöva få en egen sfär, integritet, plus att jag skulle jubla om jag fick förflytta allt lekmaterial och stänga en dörr ibland. Svårt.

    Skönt att du haft en fin dag. Jag var i ditt post semesterdepp igår. Helt och totalt, kunde inte sova natten innan och vaknade med skallebank från hell. För att jag skulle iväg och jobba. Jag kunde inte förmå mig att tvinga mig iväg så jag avbokade ett uppdrag, satt hemma och arbetade med annat som var mer brådis och så ska jag iväg nu istället. Idag känns det helt annorlunda, det känns roligt att åka och jobba även om jag helst skulle ha semester i tre månader till och bara läsa böcker och kramas med ungen.
    Ha en fin dag
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Vår låga lånegrad låter bra men samtidigt har vi - kind of- både förlorat och vunnit på det. Hur man nu väljer att se på saken. Samtidigt som vi har suttit och tryckt i samma jordhåla år ut och år in (riktar här ett särskilt tack till min man som aldrig känner behov av förnyelse) så har kompisar tjänat MILJONERS MILJONER på att göra bostadskarriär. De har kunnat byta upp sig med hjälp av vinst efter vinst efter vinst medan vår jordhåla har ökat, jämförelsevis, mycket mindre i värde under samma tidsperiod. Men visst, den har i alla fall ökat i värde och vi har låga bolån. Det känns bra. Men vi KUNDE ha tjänat miljoners miljoner och det hade varit ännu trevligare.

      Att gå från 90% till 72% är absolut inte dåligt, tvärtom! Det är fina siffror som du ska vara stolt över och det är inte jämförbart med prisutvecklingen i den här galna stan.

      Förresten håller jag med dig om sparpengar. Jag har oerhört svårt att nalla från dem och skulle nog nästan hellre låna på bostadens värde, om jag inte har så mycket sparpengar att det knappt märks när man använder en del av dem. Så svar ja, ett kapital är oerhört viktigt för sinnesfriden. Dessutom blir pengar osynliga så fort man plöjer in dem i bostaden och det är tufft för psyket (kände det när jag kastade in min klumpsumma på amortering nu. Det är som om pengarna är PUTS VÄCK).

      Och du, bygg ut. Vänta inte tio år utan använd sunt förnuft efter vilken fas ni befinner er i. Mina ungar behöver inte ens några egna rum och lekytor längre. Allt de behöver är ett eluttag så att de kan hålla mobilen/ipaden vid liv, haha.

      Radera
  2. Det här är ju verkligen intressanta grejer, jag har nyss skrivit om liknande. Med nytt bostadsköp som snart går igenom har vi kunnat förhandla ränta en hel del, men det fattas kanske bara när man accepterar de hutlösa priserna i Stockholmstrakten.
    Du skriver intressant om huruvida man blir lyckligare av större tycker jag! Ett sätt att fortsätta känna lycka är att kontinuerligt uppmärksamma att man faktiskt bor härligt - praktisera tacksamhet kanske? Annars finns väl risken för det som husguden MrMoneyMustache skrev om som kallas hedonic adaption - var du än befinner dig så vänjer du dig vid det och lyckonivåerna blir desamma oavsett omständigheter. Skrämmande och möjliggörande på samma gång!.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken fin blogg du har! Jag ser fram emot att läsa bakåt och följa dig fortsättningsvis.
      Och ett varmt grattis till radhusköpet! Jag kan inte se på vilket sätt det skulle vara ett felaktigt beslut - eller ens ett beslut som kräver någon större eftertanke - när ni blev erbjudna att köpa under rådande marknadsvärde. Det gläder mig också att se att jag har en själsfrände i det här med trångboddhet. Det finns något asketiskt ideal att bo på minsta tänkbara boyta och vara nöjd med det. Jag förstår att man kan vänja sig och till och med trivas. Det kanske jag också kan göra någon gång i framtiden men just nu håller jag med dig om att det är mer bekymmer än glädje att alltid ha det lite för trångt. Det är svårt med förvaring (och då är jag ändå något av en minimalist!) och vi har också svårt att ha många gäster samtidigt. När barnen var mindre delade de rum och då hade vi ett kombinerat arbetsrum/gästrum som gjorde stor skillnad. Vi började känna oss trångbodda exakt när barnen fick varsitt rum och vi blev av med det där praktiska extrarummet (därinne hade vi "allt": en välfylld bokhylla, en extra tv, skrivbord med dator, byrå med familjens pärmar och papper samt en stor och praktisk bäddsoffa). Nu har vi knökat in skrivbordet bredvid vår dubbelsäng och bäddsoffan finns naturligtvis inte kvar osv.

      Så, jag skulle gärna vilja ha ett rum till. Alternativt praktiska biytor för förvaring. Hur mycket jag än vill snåla och spara och tänka på framtiden så vill jag även att det fungerar bra i nuet.

      Sist men inte minst: SÅ sant! Hedonic adaption alltså. Tänkvärt verkligen.

      Radera
  3. jag går i bostadsköpstankar... hyr en liten lägenhet just nu o skulle gärna vilja ha lite större, så att jag får ett sovrum. jag vill inte ha lån. det enda lån jag har nu är csn, som inte är stort. jag vill jättegärna lägga in mer än 15% som är ett "måste". men i takt med att priserna på bostadsrätterna stiger så måste jag lägga in mer o mer för att komma upp i ens 15%. =S jag har ett lånelöfte från en bank, men det har ju ett tak. slår jag i det så måste jag lägga ut ÄNNU mer pengar.... så jag vette 17 om det nånsin blir en bostadsrätt för min del... jag har nog insett att jag måste hitta ett annat jobb, med bättre betalt o kanske gå upp till heltid. (jobbar ca 75% nu o trivs med det)
    en belåningsgrad på 39% låter som en dröm... =)
    kram, Linnea

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Linnea,
      jag vet att det är svårt för förstagångsköpare att klara av att köpa, särskilt om man är ensam om kostnaderna. Det är en galen bostadsmarknad och jag gillar egentligen inte alls det här med slopat amorteringskrav även om jag förstår att folk blir glada när köpfesten fortsätter.

      Jag hoppas att du har en bra hyreslägenhet med rimlig hyra och det är i så fall inget dåligt alternativ tills vidare. Inte idag när många har svårt att överhuvudtaget hitta något boende.

      Nu vet jag ju inte hur gammal du är men jag hoppas att du inte känner dig stressad. Det är toppen att bara ha csn och inga övriga lån, särskilt om man inte jobbar heltid, och din tid att köpa en bostadsrätt kommer. Kram tillbaka!

      Radera
  4. Ooo sådant här är så svårt eftersom alla har så olika behov och önskemål. Kanske det mer handlar om att bara ta lån som man kan betala tillbaka - någon gång i alla fall?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag kan inte låta bli att tänka att om folk bara skulle ta lån som de kan betala tillbaka...ja, då skulle storstädernas bostadsmarknad kollapsa fullständigt. Stanna upp. Mäklarna skulle sitta sysslolösa. Men det är en fin tanke eftersom man lite old school har lärt sig att man betalar tillbaka det man lånar...

      Radera
  5. Bor i Stockholms innerstad. Är 44 år och fru 34. Jag har jobbat i 20 år efter studierna och köpt aktier och fonder regelbundet - framförallt senaste 10 åren. Har sålt av då och då när det blivit en större vinst för att amortera. Vår belåninsgrad är nu 10 procent på bostadsrätten och fritidshuset ligger på strax under 50 procent. Mitt CSN lån är löst, hennes återstår drygt 150 000kr på.

    Med facit i hand borde vi inte amorterat ett smack utan byggt en stor portfölj istället. Vi har nu strax över 1 Mkr i fonder och aktier vilket innebär att hälften av lånet kan amorteras om vi säljer alla aktier och fonder. Men kommer vi inte amortera mer. Endast om vi tror på en snabb ränteuppgång och fallande börs kommer göra det.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter helt fantastiskt med så lite lån. Jag är inte helt säker på vad du menar men utgår från att du säger att ni hade kunnat bygga upp en ännu större förmögenhet istället för att amorfa på lånen. Och sedan använt delar av förmögenheten för att beta av på lånen. Har jag uppfattat dig rätt? Så hade jag gärna gjort om jag hade vetat säkert att mina investeringar skulle fortsätta att öka mycket i värde. Men eftersom jag började hårdspara senare i livet och inte har lika mycket tid på mig så vill jag försöka angripa från alla håll och kanter.

      Radera
  6. Hej,

    Diskussioner om lånelöfte ska ni väl inte ta via telefon? Bestäm ett personligt möte i stället. Träffa någon på banken för att ordentligt gå igenom er ekonomi tillsammans med. Gör sedan samma sak med ett par andra banker för att sondera alternativen. Varför bara tala med den bank ni redan har lånen hos?

    Den personliga kontakten är oerhört viktig. Det är svårare att vara avvisande mot någon man lärt känna. Jag kontaktar vår lönelöftesgivare även i andra ekonomiska frågor och har jag något ärende på banken försöker jag alltid träffa henne. Tycker vi känner varandra ganska bra nu. Om det ger något extra är svårt att veta, men tvärnej på någon rimlig förfrågan borde gå bort.

    Omförhandla befintliga lån: har ni redan all er privatekonomi hos den aktuella banken? Rabatten tenderar att bli större, ju mer aktiviteter man lägger över.

    Nu vet jag att du inte gillar kort med avgifter och det kan vara surt att flytta pensionssparande med mera, men förhör er åtminstone om (och räkna på) möjligheterna.

    En årlig kortavgift på några hundra kronor kan mer än väl vägas upp av lägre lånekostnader. Var man har sitt autogiro spelar ju heller ingen roll. Allt detta också vid ett personligt möte, inte över telefon.

    Bara som en referenspunkt: människor i min närhet har en tremånadersränta på 0,9 procent (ej Stockholmsområdet). Otroligt lågt (mycket lägre än vad vi själva har) IMHO. Det gäller ett lån som är mindre än en halv miljon kronor... De har villa och är pensionärer båda två (med relativt låga pensioner). Har inte velat fråga exakt hur de gjorde (lite känsligt att diskutera sådant tycker jag), men vet att de bytte bank.

    Mvh

    Carolus

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eh, "lånelöftesgivare" ska det givetvis vara (inte "lönelöftesgivare")... :-)

      Mvh

      Carolus

      Radera
    2. Ytterligare några tankar om detta med stora lån. Även min hustru och jag har naturligtvis stor respekt för lån på tre, fyra miljoner kronor. Fast det går ju faktiskt att låsa in nuvarande historiskt låga (nominella) räntor.

      En tredjedel av lånet kan exempelvis bindas på tio år, en på fem år och en tredjedel kan löpa på tre månader osv. Visst, tiden går fort och ingen vet det framtida ränteläget (komma ut på andra sidan och möta tio procent; huh!), men under tio år hinner man spara en del pengar, inte sant? ;-)

      Vi kan ju också vända på steken och fråga oss vad månadsavgiften i en bostadsrätt svarar mot i lån. Nu vet jag inte hur stor er månadsavgift är, men 3 000 kr per månad är ekvivalent med ett lån på 1 800 000 kr om räntan är två procent (4 000 000 kr om räntan är 0,9 procent à la mitt inlägg ovan...).

      Notera att detta inte tar hänsyn till ränteavdraget, så lånet behandlas ofördelaktigt i kalkylen (den faktiska månadskostnaden är lägre än 3 000 kr).

      Lägger vi till ert faktiska lån (och utgår från att ni har 3 000 kr i månadsavgift) motsvararar det de facto ett lån på 3 100 000 kr. Man drar förvisso på sig mer ränterisk, men den kan ju delvis hanteras med bundna lån. Vidare kan man amortera på lån medan en månadsavgift är svårare att påverka.

      En månadsavgift på 5 000 kr svarar mot ett lån på tre miljoner kronor med en ränta på två procent (återigen tar detta inte hänsyn till ränteavdraget; lånet är egentligen mer fördelaktigt än månadsavgiften).

      Jag tror också att banken gör ett stresstest av er ekonomi. I vårt fall räknade de med en ränta på sju procent och undersökte vilket lånebelopp som gjorde att vi precis nådde över deras schablon av existensminimum (vi är två vuxna och ett barn).

      Är er bank oseriös gällande detta kan ni ju begära att de räknar med den räntan, alternativt göra det själva. Klarar man sju procents ränta borde det inte vara någon fara (ta i trä!)...

      Bara några lösryckta tankar så här på morgonen...

      Mvh

      Carolus

      Radera
    3. Hej Carolus,

      tack för dina utförliga kommentarer som är späckade med intressanta och nyttiga råd. Som jag skrev i inlägget så tänkte min man fiska lite efter hur det skulle se ut med ett eventuellt lånelöfte, inte begära ett lånelöfte. Vi är inte i närheten av att hitta något objekt som vi skulle vara intresserade av att köpa.

      I övrigt har du naturligtvis rätt i att det är värt att jämföra bankernas räntevillkor och förhandla sig till bättre villkor. Vi har vårt bolån hos Sbab och de brukar ligga bra till i jämförelsen men hos dem kan man inte förhandla om räntan. Men jag tar till mig dina tips och blir det aktuellt med ett bostadsbyte så kommer vi naturligtvis att försöka spela ut flera banker mot varandra.

      Det jag särskilt uppskattar är dina räkneexempel på vad kostnad för månadsavgift motsvarar i lån. Vår månadsavgift ligger på 4900 kr. Viktigt att tillägga att vi egentligen inte är intresserad av dyrare boendekostnader. Frågan är alltså inte hur höga lån vi kan få utan om vi kan hitta något till ungefär samma kostnader, möjligen någon tusenlapp dyrare. Därför är det är lätt för banken att se vår betalningsförmåga och vi vill bara hitta den bank som ger oss lån till till bästa möjliga villkor.

      Radera
    4. Vår månadsavgift ligger i samma härad. Jag stör mig på den. Det känns som att kånka runt med ett osynligt lån i tremiljonersklassen på ryggen; till på köpet ett lån som vi inte kan göra något åt...

      Samma boendekostnader: Absolut, jag var med på noterna angående det. Därav "omvandlingen" av avgiften till ett i ekonomiska termer ekvivalent bostadslån (bolånet behandlades dessutom "orättvist" då jag medvetet ignorerade ränteavdraget).

      Svårt i praktiken förmodligen att nå samma månatliga boendekostnad (såvida man inte flyttar ut från storstaden), men jag tänker så här: även om månadskostnaden skulle stiga något vid en flytt kan den kanske bli lägre per kvadratmeter boyta.

      För några år sedan var vi nära att vinna några budgivningar och om vi faktiskt vunnit dem hade vi idag betalat lika mycket i månaden som för vår lägenhet (kanske t o m något mindre på grund av de låga räntorna).

      Samma absoluta belopp alltså, men per kvadratmeter boyta blir det ju då självklart mycket mindre för husen. Nu talar jag inte om köpeskillingen per kvadratmeter utan om de faktiska månatliga boendekostnaderna.

      Även vi har det trångt (kände igen mig i det du skrev om strykbräda som måste ställas tillbaka varje gång). Vi är därför beredda att gå upp i boendekostnader (i absoluta termer). För oss handlar det om ökad livskvalitet och inte status (det är så långt ifrån våra värderingar man kan komma); vi bor för trångt helt enkelt.

      Apropå er belåningsgrad: Då verkar ni ju ha ett rätt stort eget kapital i lägenheten. Om skulden är 1 300 000 kr (före eller efter amorteringen på 60 000 kr?) och belåningsgraden 39 procent, har någon värderat er lägenhet till drygt 3 300 000 kr.

      Visst, skatt på vinsten och alla transaktionskostnader vid en flytt (flyttfirma, fast det kanske du inte anlitar; lagfart; pantbrev osv) kräver en del. Det blir ju dock nära två miljoner kronor i kontantinsats.

      Då er månadsavgift motsvarar i runda slängar tre miljoner kr (egentligen mer om vi räknar med ränteavdraget) kan ni ju låna det beloppet och alltså titta på bostäder för runt fem miljoner kronor utan att månadskostnaderna skenar (fast det räcker kanske inte så långt i Stockholm...). Större boyta och trädgård kan ju dessutom motivera något högre kostnader per månad.

      Vi får hoppas att boendet löser sig till det bästa för oss!

      Mvh

      Carolus

      Radera
    5. En annan sak slog mig precis. Ett misstag vi begick var att inte ha ett lånelöfte klart i god tid. De hus vi tittade på var borta inom en vecka; budgivningarna gick (går) snabbt.

      Att under pågående budgivning inte veta vad man har för ekonomiskt utrymme och snabbt ta kontakt med en bank är inte idealiskt. Sådant vill man nog hellre reda ut på förhand i lugn och ro. Vårt lånelöfte löper på sex månader, men det är inga problem att förnya det (förutsatt att inget negativt hänt med privatekonomin).

      Mvh

      Carolus

      Radera
    6. Jag känner igen känslan med månadsavgiften, den går ju inte att påverka oavsett hur sparsam man är eller vill vara och jag tar tacksamt till mig dina pedagogiska räkneexempel.

      Tack även för att du gjorde mig uppmärksam på en annan viktig sak. Vårt bolån ligger på 1,3 Mkr. och lägenheten är värderad till 3,8 Mkr. (marknadsvärdering gjord via telefon) så 39% var en uträkning på den gamla värderingen som faktiskt låg på 3,3 Mkr. INNAN hon meddelade vad lägenheten anses vara värd i nuläget.
      Troligtvis får vi dessutom ut mer eftersom den nyligen är totalrenoverad med hyfsat påkostade materialval och läget är attraktivt.

      Jag är väl medveten om att man bör vara startklar om man går i köptankar men vi vill ändå avvakta lite. Vi är inte riktigt redo att försöka hoppa på den karusellen än. En sak är vi dock säkra på, det kommer inte att bli något husköp. Möjligen ett radhus.

      Jag hoppas givetvis också att boendet löser sig till det bästa för oss. Jag tycker bara att det är svårt att vara kräsen - och snål! :)

      Radera