onsdag 10 december 2014

Nedlåtande slösare

I kommentarsfältet hittade jag följande fråga från signaturen Fröken Spara: http://frokenspara.blogg.se/

"Hur gör man för att skaka av sig andra människors icke förståelse för den förändring man håller på med? Jag tycker att vissa människor kan vara mer nedlåtande än andra. Man får gärna tycka olika och komma med kommentarer och frågor men det beror mer på hur det sägs. Tonfall och mimik. Jag läser in allt. Jag tycker det är svårt!"

Jag tycker det är så intressant att jag vill dela det med er. 
Det här är mitt tips: man måste våga leva efter sin övertygelse. Naturligtvis blir det lättare om man verkligen TROR på det man gör. Att det är många som aldrig kommer att förstå får vi sparare nog räkna med och just försöka skaka av oss. Det handlar om det här med långsiktiga och kortsiktiga mål. Alla har inte förmågan att relatera till långsiktiga planer och även små förändringar kan vara svårt för en del. Vad jag finner mest intressant kring detta är behovet av att förlöjliga andras val. 

Det man däremot kan göra är att hålla koll på vem som är nedlåtande och fundera över varför. Där tror jag att man ibland kan hitta en förklaring till varför vissa är mer nedlåtande än andra. Jag har nämligen gjort följande intressanta iakttagelse: det är oftast den med kass ekonomi som hånar, förlöjligar eller gör sig lustig över andras sparsamhet. Vi kan ta min egen bekantskapskrets som exempel. De som är ekonomiskt trygga är själva sparsamma, om än bara inom vissa områden. Detta för att istället kunna lägga pengarna på sådant de verkligen gillar. Men ändå, de är sparsamma på sitt sätt. De har pengar på banken och tar ansvar för sin privatekonomi och kan därigenom känna igen sig, i alla fall lite grann. 

Nu har jag inte direkt outat exakt hur sparsam jag egentligen är men det är självklart att beteendeförändringen är märkbar. Jag har tidigare tagit upp hur jag förr brukade shoppa kläder, smink och tidningar på lunchrasten och att kollegorna givetvis reagerade när jag plötsligt slutade nöjesshoppa. Hur som helst, den person i min omgivning som inte kan sluta göra sig lustig över min nya livsstil har själv en väldigt skör (läs: crappig) ekonomi och noll besparingar. Därför drar jag slutsatsen att det handlar om att personens egna tillkortakommanden lyfts fram. Min gissning är att personens frustration och avundsjuka ligger bakom de halvspydiga skämten. Jag har så svårt att se någon med ett välfyllt sparkonto som inte skulle kunna förstå vitsen med att även andra försöker spara ihop till ekonomisk trygghet. 

Vad tänker ni andra om det här? 



17 kommentarer:

  1. Jag blir hånad av en nära släkting när jag tycker att man ska ta hand om det man äger och vårda det (hus, skor etc). Jag tror att om man skiter i det man har så skiter man både i sig själv och andra. Sorgligt. Men man kan som sagt inte förändra andra. Heja er som sparar och sätter upp mål!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Redan som barn får vi lära oss att visa respekt för saker och ting. Alla tar inte till sig detta och det ser jag bevis på nästan dagligen. Sönderslagna busskurer och reklampelare är bra exempel på detta. Heja er som vårdar både era egna och andras saker!

      Radera
  2. Jag tänker att man inte ska ta det personligt utan istället tolka det som att personen i fråga tar åt sig på något plan och instinktivt reagerar med att håna/kritisera som ett sätt att försvara sig. Vissa personer känner sig hotade av människor som inte lever på samma sätt som de och reagerar utifrån det. Andra har ett behov av att se världen i vitt och svart och att ta ställning utifrån det. Summa summarum så får man försöka att ha överseende med personer som inte kan låta bli att skoja om det eller kritisera. Man får byta samtalsämne, låtsas som om det regnar eller helt enkelt "stänga öronen" som jag brukar säga till mina barn :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, ibland är det bäst att bara "stänga öronen"...

      För övrigt tycker jag att du gjorde en klok analys. Jag förstår att det ibland är svårt att inte bli provocerad av häcklare men då får man tänka att man valt att gå sin egen väg och att det inte är värt att låta sig provoceras.

      Radera
  3. Det Fröken Spara skrev kan appliceras på flera situationer, inte bara på just sparande. Kan inte låta bli att dra en parallell till min egen trista erfarenhet sista tre veckorna.

    Men att beteendet kan tolkas som försvar mot hot som Ann-Christin skriver var en ny intressant tanke. Kanske var den ny för att jag själv aldrig skulle komma på att känna mig hotad av andras livsstil, åsikter eller i detta fall utbildningsnivå eller vad det nu handlar om vilket jag inte är helt på det klara med.

    Har tagit ett vikariat på tre veckor i ett skolämne i en skola jag varit vikarie i sporadiskt under några år. Ämnet har jag mångårig erfarenhet av att undervisa i när jag var yngre även om jag har drygt en termins studier kvar i just det ämnet för ämnesbehörighet. Min kompetens (eller vad det nu är) ifrågasätts i stort sett varje dag av två lärare fastän jag inte fått några klagomål och jag själv är mycket nöjd med min insats. Det ställs mängder med frågor och det vore ju ok om det inte vore för den där nedlåtande tonen. Idag fick jag till och med frågor om jag verkligen ens var kunnig nog att undervisa i mina egna ämnen på gymnasienivå - det jag har utbildning för. Trodde knappt mina öron. Dessa kvinnor ler nedlåtande åt en varje gång man träffas i skolan och uppför sig allmänt konstigt. Känner de sig hotade? (En ny tanke nu.) Är de oroade för att jag ska bli erbjuden vidare jobb där? De fattar inte att jag inte ens är intresserad av det. Jag har formellt sett en högre utbildningsnivå än de, något de först nu efter flera år fått veta då jag aldrig berättat något om mig själv om ingen frågat och de har de aldrig gjort fram till detta vikariat. Denna nya info utifrån deras frågor har både trappat upp nedlåtenheten men förändrat den till något svårgripbart men dock mycket negativt.

    Mitt agerande och min livsstil är bara ett stort frågetecken för dem. Att bryta normer, oavsett det gäller sparande eller livsstil i övrigt, verkar negativt på vissa. Är de rädda? Ovanligt tanke för mig faktiskt. Jag tycker bara människor som lever annorlunda kan vara intressanta och om de inte är de så struntar jag bara i hur de lever sitt liv.

    Eva

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det råder en stark hierarki på många arbetsplatser och det förekommer många revirstrider mellan olika individer. Tyvärr tror jag att det ligger i människans natur, rivaliteten och rangordningen är förmodligen som starkast under högstadietiden men många fortsätter att bete sig likadant även senare i livet. Jag tror absolut på teorin om att hot kan ligga bakom oviljan att samarbeta men också att människans förmåga att gadda ihop sig används för att känna samhörighet och stärka den egna positionen.

      Jag hade en gång en arbetskamrat som störde sig på mig. Vi var jämnåriga och hade många gemensamma nämnare men jag hade "lyckats" i livet på en del punkter där hon hade "misslyckats". Trots att hon hade mycket som jag inte hade så valde hon ändå bara att se (och jämföra) de bitar där hon ansåg att hon kom till korta.

      *Jag satte "lyckats" och "misslyckats" inom citationstecken för att markera att orden har en annan betydelse för mig.

      Radera
    2. Jag uppskattar ditt svar Snålcoachen!

      (Liksom jag alitid gör, du har en sådan realistiskt och nykter syn på saker även om jag inte alltid håller med i sak. Men det är det ju ingen som begär heller.)

      Jag är nog kanske ovanligt naiv just på denna punkt. Delvis beror det nog på uppväxtmiljön som bestod väldigt lite av rivalitet och rangordning. Eller så missade jag allt detta då jag levde i egen värld för jag minns ytterst lite om sådant under tonårstiden. ;)

      Att ägna sin energi åt att bevaka sin position och att jämföra sig med andra måste ju ta kraft från att uträtta sitt arbete - att fokusera på uppgiften och dess syfte och mål. Sådant här skulle jag, om jag var personalchef, se som ett utmanande utvecklingsområde för att öka effektiviteten och trivseln på arbetsplatsen.

      Eva

      Radera
  4. Jag håller verkligen med dig om att det är jobbigt med kommentarerna och började fundera på hur jag själv är.

    Jag tänker att det kanske är lite som jag känner med människor som är väldigt aktiva och lyckas träna regelbundet. Jag blir lite stressad av att de lyckas få ihop det och jag inte gör det, och har omedvetet inte alltid betett mig så bra i alla lägen. Det är så lätt att jag går igång om "hälsohetsen" och nästan kritiserar någon som lever enligt hens värderingar hälsosamt (enligt mina: alltför strängt mot sig själv) dels för att jag inte tror att det är hälsosamt i längden att inte tillåta sig saker (dock min helt subjektiva åsikt såklart!) men också för att jag känner mig otillräcklig själv och får dåligt samvete.

    Jag menar, hur tydligt blir inte detta? Byt ut träna mot spara så har jag exakt samma beteende (om än inte pikande och hånande hoppas jag...) som din väninna. Usch, inte en sida jag är stolt över hos mig själv men den finns där om jag är helt ärlig. Ska försöka förändras!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men vadå, hälsofreaks är ju jättejobbiga och får skylla sig själva när vi andra inte orkar med dem ;).

      Allvarligt talat, frågan är varför vissa provoceras när människor lyckas med det som de inte själva lyckas med? Det viktiga är väl trots allt att man är nöjd med sina egna beslut och alla kan vi prioritera och välja. Jag tror som du, att känslor av otillräcklighet är det som ligger bakom. Vi lever i en tidsanda med många livsstilsval som bidrar till ett vanemässigt kritiserande av den som valt annorlunda än en själv. Det handlar om hur och vad vi äter, tränar eller inte tränar, semestervanor och intressen m.m. Vi har helt enkelt fått det för bra. Vi äter inte längre bara för vår överlevnad utan för att instagramma vad vi äter så att andra får ta del av våra medvetna val.

      En sak till, väninnan är en man :)

      Radera
  5. Den enda som egentligen kritiserat mitt val att vara en Snålmor, iallafall rakt till mig, är min mamma. Hon är visserligen en god Snålmorsförebild inom många områden men lägger en del pengar på sånt som i mitt tycke är rätt så onödigt. Hennes liv har alltid präglats av ekonomisk instabilitet som dels orsakats av andra och hon har fått förhålla sig till men även väldigt dåliga val som hon själv har gjort, till exempel att acceptera ett väldigt ansvarslöst ekonomiskt förhållningssätt från närstående. De sista åren har det iallafall rätat upp sig och jag tror att hon har svårt för mitt val eftersom hon själv tvingats avstå från mycket på grund av andras val och inte förstår att jag gör ett eget aktivt val som jag trivs med.Det kan också finnas med ett mått av dåligt samvete, att de val jag gör påminner henne om att hon skulle kunna välja bättre men inte gör det. Jag har såklart fått uppleva konsekvenserna av mina föräldrars dåliga ekonomiska val eftersom jag växte upp i den miljön och det vet hon ju också om. Jag klagar aldrig över det här men jag vet att mina yngre syskon konfronterat henne om det och inte fått till någon bra dialog.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker att du verkar ha gjort en insiktsfull analys. Som förälder måste man låta sina vuxna barn leva sina egna liv. Det är helt klart bättre att hålla inne med kritik och respektera deras val. Mor-dotter relationer ofta är komplicerade och kräver en lång frigörelseprocess och det är säkert inget ovanligt att mammor tar ut sin egen frustration på dottern om de själva släpar på ouppklarade problem.

      Och det är inte så konstigt att hon inte vill eller vågar ta dialogen med dina syskon, få föräldrar vill erkänna sina brister.

      Radera
  6. Jag kan väl konstatera att det också finns mängder av nedlåtande inlägg från populära sparbloggare som handlar om omgivningens slöseri, deras benägenhet att låna och obenägenhet att amortera. Inte sällan andas inläggen en inte så liten grad avundsjuka och grannen förlöjligas när denne konsumerar sånt de själva inte anser sig ha råd med (resor, sportbilar).

    Jag strävar mot ekonomiskt oberoende, men tycker att andra i min omgivning bör få leva sina liv. Att vara nedlåtande och dömande gagnar ingen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. "Jag strävar mot ekonomiskt oberoende, men tycker att andra i min omgivning bör få leva sina liv. Att vara nedlåtande och dömande gagnar ingen."

      Den som offrar på konsumismens altare utan att gnälla (vare sig förr eller senare) är värd all respekt.

      Radera
    2. Att blogga om andras slöseri är ju inte riktigt samma sak som att kasta det i ansiktet på någon. Jag tar ibland upp slösare som exempel men inte för att gnälla på deras val utan för att belysa och jämföra beteendemönster. Det vore förmätet av mig att kritisera andras val då jag själv varit väldigt slösaktig. Alla får leva sina liv som de vill och jag försöker inte att påtvinga andra att tycka likadant som jag.

      Klart att det kan uppfattas kritiserande när sparbloggare använder andra som exempel (vilket jag själv också gjort mig skyldig till, många gånger) för att visa skillnaderna mellan de olika livsstilarna. Har däremot inte sett någon uttrycka sig dömande eller nedlåtande.

      Radera
  7. Jag håller med Ann-Christine, det händer att människor vill vi dämpa sin oro över sin egen ekonomiska situation genom att intala sig att de som sparar är löjliga eller gör fel. Det viktigaste är att vi väljer en livsstil som vi själva trivs bäst med. Sen är det så klart viktigt att skilja på sparsamhet och snålhet, så länge man är sparsam utan att snylta på andra har ingen något att göra med hur du spenderar dina pengar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag älskar att vi är en Snålcoach och en Sparterapeut! Få vi bara tag på en ekonomiläkare så kan vi öppna en hel vårdavdelning :)

      För övrigt ser jag mer det klassiska mönstret i det här... den som är överviktig kan säga att det är fult att vara "för smal" men det är big no no åt andra hållet. Samma sak med slösa och spara. Det är inte lika fritt fram och accepterat att kommentera den som slösar...

      Radera
  8. Äntligen har jag fått tid till att läsa igenom alla svar. Intressanta!

    För mig handlar det om att jag och en av mina kompisar kunde träffas och shoppa en hel del. När jag sedan förändrar mitt sätt att vara och väljer en annan väg, som är precis tvärtom blir det väldigt konstigt. Det är ju inte samma längre.

    Det andra är mitt plast bantande och mitt ekologiska tänkande som gör vissa människor väldigt negativa. Det är som att allt jag säger och tycker är fel, det ska himlas med ögonen, man suckar och man tycker att jag överdriver. Jag kan ta mycket men är det varje gång så tycker jag att man måste sätta ner foten och säga något, (vilket jag är dålig på) Jag påpekar ju inte hur den personen lever sitt liv heller. Det är ju verkligen inte så att jag tar upp det jämt och ständigt heller.

    För övrigt intressant skrivet av Ann-Christin.

    SvaraRadera