söndag 29 november 2015

Advent och årets spaning

Minns ni i fjol när jag skrev en spaning om advent här i bloggen?
Det handlade om trenden att köpa påkostade och exklusiva adventskalendrar till vuxna. Naturligtvis finns de att köpa i år också. På nätet har jag sett skönhetskalendrar med nagellack (förstår inte riktigt grejen, hur kul är det att få åtta färger man vill ha och 16 färger som man aldrig kommer att använda?) och kalendrar med doftljus (samma sak där, alla som stuckit ner näsan i olika doftljus i butik vet ju att mer än hälften av dem man sniffar på luktar blärk). 

Men det är ingenting mot vad jag har hittat i år! 
Jag ger er: julkalender för hund! 
Jamen såklart att hunden ska ha en egen adventskalender med 24 luckor fyllda med hundgodis. Det får bli årets spaning. 




Och nu en liten bikt. Själv har jag köpt, inte en hundkalender, men en ny adventsljusstake till vardagsrummet. Aaah vad slösigt, jag vet! Det finns ingen annan ursäkt än att jag såg den och drabbades av akut habegär. Vi hade redan en adventsljusstake. Man kan tro att jag fått den av min mormor, så omodern och traditionell är den. Och jag tror dessutom att jag har fått den av någon eftersom jag aldrig skulle ha valt den modellen själv. Troligtvis har jag fått den av min mamma, hon är inte så trendig av sig. 

Jag är faktiskt ingen stor julpyntare, upp med en stjärna i fönstret och fram med någon liten julgrej och sedan är det klart för min del. Jag är mer för mysig belysning än prydnadssaker och vi har varken julgardiner eller julporslin. Jag brukar dra fram en röd kökshandduk att hänga på spishandtaget och lite röda pappersservetter till dukningen och that's it! Jag har inte lagt många kronor på julpynt i mina dagar. Det mesta vi har är min mans saker. Så när jag fick syn på den här ljusstaken fanns det ingen tvekan.  

Det märkliga är priset, på nätet står det att den kostar 799 kr men i butiken var den prismärkt 599 kr. Jag är inte den som gnäller om det står ett lägre pris så jag greppade en kartong och gick till kassan. Då visade det sig vara 20% rabatt så jag betalade bara 479 kr. Oj, vad nöjd jag blev! Och det blev faktiskt ett riktigt lyft för rummet. Tycker det är så vackert när man är utomhus och ser adventsljusstakar och julstjärnor i nästan alla fönster.

Så det börjar ju inte bra med en utgift helt i onödan. Men vill man kan man vända på det och se det så här; goda vänner frågade oss om vi ville följa med dem och ta "ett glas" nu ikväll för att fira första advent. De var ett stort sällskap på sju personer och skulle gå ner till områdets trendiga finlokal. Vi avböjde artigt och sade att vi behövde gå hem till hunden. Om vi hade följt med hade det kostat långt mer än vad ljusstaken hade gjort, även om vi bara hade tagit "ett glas" med allt vad det innebär. Naturligtvis förstår jag poängen = mysigt att sitta på lokal. Men då är det bättre att vi går ut och äter någon annan gång än att vi ska köpa dricka till överpris till oss fyra och någon liten tapastallrik när vi ändå hade en planerad måltid som väntade hemma. 

Så är det när man har utarbetat en plan för att kunna nå ett mål. Det är det sociala livet som ibland får stryka lite på foten. Det är inte ekonomiskt hållbart att äta ute lika ofta som icke-sparare gör. Vi äter ute någon gång ibland men det fungerar absolut inte att ha det som vardagsvana.

Det blev i alla fall en supermysig första advent och kvällen avrundades med en julpyntande minsting som bossade över lådan med julsaker.


Nyfiken på förra årets adventsspaning? Klicka här!


13 kommentarer:

  1. Jo, doftljus. Det värsta (i minnet just den här morgonen) jag varit med om kapitalförstörningsmässigt inträffade för cirka 10 år sedan. Jag blev bjuden på ett ljusparty av en gammal klasskamrat jag inte träffat på länge. Jag tycker, och tyckte, varken om doftljus eller försäljningspartyn men tackade ja och lommade mig dit. Där såldes drömmar om en lyxig tillvaro, förpackat i tolvpacks värmeljus, tror ett pack kostade närmare 200 kronor. Namnen var sheer luxury, blattan blaj och fadderaj, fast mycket mer...lockande lyxigt, om man nu tycker det. Jag blev mer och mer illamående, både av de hundra olika dofterna som blandades i den lilla lägenheten men mest av hur folk faktiskt köpte hela paketet om att vardagsbadet blir som ett besök på ett spa med några flytande lavendelesterdoftande värmeljus. Hur människor jag vet var väldigt dåligt ekonomiskt bemedlade öppnade plånen och lade slantar på något som enligt säljaren skulle lätta vardagsmörkret, göra dem både gladare och jag vet inte allt. Sheer luxury helt enkelt. Det här minnet gör fortfarande ont i magen. Och på den tiden hade jag inte ens fattat att jag skulle bli en spara. Jag vet en del om hur min gamla vän har haft det genom livet, ganska tuffa bananer både ekonomiskt och på andra sätt. Och de där vedervärdiga ljusen, dyra som fan, till och med för någon som har en god ekonomi. 200 spänn för 12 värmeljus. För att få lite "lyx" i livet. Jag gick in på företagets hemsida bara typ i fjol för jag har funderat så mycket på händelsen, den har etsat sig kvar. Jag mår verkligen illa av att läsa deras beskrivningar av produkterna. Just för att jag känner det som att de vänder sig till människor som verkligen borde köpa allt annat än värmeljus till makalösa överpriser. Det är min egen upplevelse av just det där enda partyt jag var på som får mig att kanske sväva ut i tankarna. Men sen dess klarar jag inte av doftljus överhuvudtaget. Jag är immun mot ljuslyktor med. Älskar att elda ljus annars, vanliga olyxiga.

    Morsan (som nästan är helt klar med julklapparna eftersom det bara finns 200 kvar av budgeten..)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den där typen av försäljningspartyn är en styggelse, oavsett om det är ljus eller annat som folk ska luras att köpa medan de tuggar på bjudkakor. Det uppstår någon slags masspsykos där folk handlar på sig saker de annars aldrig skulle ha köpt. Förmodligen starkt påverkade av grupptrycket, när alla andra köper så vill man inte vara sämre.

      När det gäller doftljus finns det inget värre än billiga med stickande parfymdoft. Däremot gillar jag exklusiva doftljus, om de har en diskret doft. Som tur är finns det människor som ger mig sådant i födelsedagspresent/julklapp någon gång emellanåt. Har ett Voluspaljus just nu (födelsedagspresent!) med lång brinntid och det är inte ens förbrukat till hälften än. Jag kommer att hinna fylla år igen innan det är slut.

      Glöm inte hålla mig uppdaterad om julbudgeten, hur många julklappar blev det? Och har du gjort av med dina sista 200 kr?

      Radera
  2. Du skriver så bra att jag nästan tror att jag är där själv, skrämmande bra.......

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vi är ett helt gäng som försöker tvinga Morsan att börja blogga men hon verkar envis som synden...

      Radera
  3. Själv var jag i år slösaktig och köpte en tekalender till mig själv. Är en stor tedrickare (inte så förtjust i kaffe) och det blir inga prylar kvar som man måste förvara efteråt. Håller på att rensa inför flytt och blir förskräckt över hur mycket grejer jag har. Och då tyckte jag ändå att jag rensade ordentligt sist jag flyttade, för knappt ett år sedan.

    Men hundkalender känns ju väl överdrivet, tycker det räcker med nån julklapp till hunden (om man har sådana hundar som tycker det är roligt att öppna paket förstås, mina föräldrars hundar förstod aldrig grejen med det).

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej exakt. Och jag tror inte att vår hund skulle fatta grejen med en adventskalender utan tycker att man lika gärna kan trycka i sig alla godisarna på samma dag :)

      Det är inte fel att köpa en kalender till sig själv (alla behöver vi belöningar) eller som gåva till någon annan. Det är de SKAPADE BEHOVEN jag ifrågasätter. Förr fanns bara adventskalendrar för barn (it makes sense...), sedan kom de för vuxna och nu HUSDJUR?! Vad blir nästa steg, adventskalendrar för våra krukväxter?

      Radera
  4. Men.. Men.. Men... Är inte adventskalendrar bara för barn?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Man kan tro det. Men nej, barn ska inte smörja in ansiktet med skönhetsampuller värda tusentals kronor så alltså är de för vuxna!

      Men face fact: samhället präglas av regression, 60 är det nya 40 och medelålders människor vill leva ungdomsliv och - framför allt- bromsa åldrandet med alla medel. Lägg därtill att vi ständigt behöver förnya våra konsumtionsvanor och hitta på nya saker vi behöver. Inte konstigt att adventskalendrar för vuxna säljer som smör.

      Radera
    2. Man kunde ju trott det, ja. Din analys är klockren. Barn ska vara små vuxna och vuxna unnar sig leksaker.

      Radera
  5. Oh my så jag våndas över de två två hundralapparna som ska förvandlas till makens andra julklapp. Vad får man för 200? Inte ens en rulle av det snus jag stoppar in och spottar ut all vaken tid. Låg och räknade på det ( jo jag har gjort det förr, minst tusen gånger) och blir alldeles kall när jag tänker på vad jag skulle spara på 10 år om jag inte snusade. Det är såna svindlande summor. Snälla Snålcoachen, HUR gör jag!? Senast var det en graviditet som gjorde snusstoppet plättlätt. Jag får migrän bara av att tänka tanken på att inte få stoppa in snus, och jag har inte ens migrän. Så nu har jag dunkande huvudvärk eftersom jag tänkt på båda sakerna samtidigt, pengaförlusten och tvånget att sluta. En graviditet till är uteslutet. Jag har inte råd att åka till Betty Ford. Jag har minus oändligt, upphöjt i en miljon, självdiciplin när det kommer till snuset. Hjälp.

    Jag har nallat lite av matbudgeten till inslagningspapper. Jag har so far köpt ett döroligt spel till barnet, ca 140 spänn billigare än i butiken i stan. En målarbok som stod på önskelistan. Play doh på rea, det går åt som smör. Två riktigt fina block akvarellpapper fick jag genom ett företag, barnet kommer jubla. En önskad bok till maken, hälften av apdyr tröja till svärmor (oh sweet sweet feeling of cashmere), en bok till en kusin till barnet, målarbok till annan kusin, ramar till bilder på ongen till alla morfarfarmor-människor. Jag ska sy en doktorsväska till kiddet för förutom måla/skapa så är det djursjukhus som är stekhett just nu. Den tänkte jag fylla med lite plåster, bandage som finns hemma, ngn mer pryttel jag kommer på. Så sen är det den där tvåhundringen som ska omvandlas till gåva, och maten som ska lagas. Jag försökte få morfar att köpa en begagnad snowracer till barnet, hittade en i fint skick på Blocket. Men se där var det tvärstopp. BEGAGNAD! ALDRIG i livet!! var svaret jag fick. Med en lång utläggning om hur han fick begagnade julklappar som liten och skämdes inför klasskamraterna vars föräldrar hade mer i kassakistan. Jag försökte förklara att barnet kommer inte se skillnad på en ny eller begagnad men att han sparar minst 400 kronor, och de flesta dagiskamrater är ivriga secondhandare de med. Men nähäädu. En ny ska de va!

    Så snusslutartips och skön present för "inte ens en rulle snus" mottages tacksamt..

    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Okeeej, hur fick du allt det där för 1800 kr (oh sweet sweet feeling of cashmere?!). Jag bara undrar...

      När det gäller snuset så är det ett livslångt lidande. Tyvärr. Jag saknar fortfarande snus. Längtar och saknar. Suget kan komma plötsligt och det river och sliter i kroppen. Ärligt talat saknar jag det mer nu än vad jag gjorde för ett par månader sedan. Nu känns det så oåterkalleligt på något sätt. Det har nästan gått ett år och då kan man inte plötsligt börja igen och skylla på "återfall". Jag har några kollegor som snusar (även om det bara är män och inga kvinnor) och jag är på riktigt avundsjuk på dem och deras obekymrade snusande. Deras pillande med dosor och det där in-under-läppen-momentet gör mig galen. Jag har till och med DRÖMT att jag snusar, hur sjukt är inte det?!

      Men å andra sidan, när det kommer till pengarna och till att vara en förebild för barnen så är jag oerhört stolt och nöjd med mitt snusstopp. Då känns det rätt. Och det GÖR skillnad på ekonomin (och det är inte direkt småpotatis heller). Men man kan inte uppmana någon att sluta, det måste komma inifrån om man ska lyckas. Man måste vara mentalt redo och det kan nog ingen utifrån styra eller påverka. Dessutom måste man vara beredd på att må skit i ett par dygn och känna att man klarar av det tidsmässigt. Jag var ju mer eller mindre sängliggande med ont överallt och frossa i tre dygn. Som värsta pundaren och bara det minnet är ju rätt avtändande om man blir sugen på en prilla.

      Du kommer att sluta en vacker dag! Jag vet det därför att jag hör hur du är på väg dit. Känner igen hur det var när jag närmade mig beslutet. Så jag väntar in dig...

      Radera
    2. Jag gjorde ett uppehåll med att snusa för 15 år sedan. Har klarat mig sen dess men som du säger så har jag också drömt att jag snusar. När någon öppnar en dosa kan jag fortfarande känna ett otroligt sug. Vågar helt enkelt inte prova igen.

      Radera
    3. Haha, älskar att du kallar det uppehåll sedan 15 år tillbaka :) Och jag känner igen känslan av att inte våga prova. Jag brukar tänka tillbaka på något jag läste under de första helvetesdygnen "det är bara första prillan på morgonen som är ren njutning, resten av dagen snusar man bara för att inte må dåligt" (eller något liknande). Det går mycket pengar för att inte må dåligt. Jag hade börjat snusa igen - direkt - om jag kunde klara mig på dagens första snus.

      Radera