torsdag 23 april 2015

Att hålla fast vid sin plan




Det här med motivation är ett kärt ämne i denna blogg. Eller borde jag kanske säga målmedvetenhet?

Då och då träffar och umgås jag med människor som sätter upp mål och vill uppnå förändring. Det är en och annan måndagsbantare, någon som vill börja träna och någon som vill börja spara. Det är inget konstigt med det, så fungerar vi människor. Vi vill ha förändring. Problemet är bara att vi inte vill anstränga oss för att genomföra dem. Om vi på måndag bestämmer oss för att låta bli kakfatet på jobbet för att vi vill gå ner fem kilo i vikt så räknar vi med att automatiskt gå ner dessa kilon direkt. Helst innan helgen, så att vi kan äta kakor och bullar igen. Så att allt blir som vanligt igen. 

Jag har en vän som gärna vill tappa ett par kilon. Ungefär en gång i veckan snörar hon på sig löparskorna och ger sig ut på en runda. När hon kommer tillbaka är hon vrålhungrig och unnar sig "något gott" för att hon varit så duktig. Behöver jag säga att hon inte gått ner ett gram än? 

En annan vän vill gärna spara. Hon är trött på att pengarna rinner mellan fingrarna och att det inte blir något över till sparkontot. Det här är en smart person, en person med ansvarsfullt jobb och kreativt sinne. Därför blir man förvånad när det månad efter månad sätts upp en sparplan och den havererar runt den 15:onde varje månad. Varje månad. Det är så många frestelser på vägen. Det var rea, det fanns bara ett par 38:or kvar, man måste fira, man måste unna sig och man måste få leva också. Jag hör samma ursäkter månad efter månad. Samtidigt som sparkontot gapar tomt. Viljan finns, men inte förmågan. 

Det är lätt att raljera över det här och jag vet att ni skulle bli förvånade om ni visste vilka intelligenta människor det egentligen handlar om. Men när det gäller långsiktighet är det plötsligt något som skiljer oss åt. En del klarar bara inte av det, så enkelt är det. Till största del handlar det givetvis om inställning men det krävs även ett visst mått av logik. Och det är oftast där det brister. Det funkar helt enkelt inte att otränad ge sig ut och springa några minuter någon gång då och då för att sedan gå hem och trycka i sig dubbelt så många kalorier som man gjorde av med under löprundan - och ändå förvänta sig en viktminskning för att det var så jobbigt att springa.

Det är samma brist på logik som ledde till att Gwyneth Paltrow blev hånad överallt när hon misslyckades med sin veckobudget. Läste ni om det? Hon skulle leva en vecka på 29 dollar men pengarna tog slut efter fyra dagar när hon köpt en massa limefrukt och koriander. Jag förstår att hon blev kallad blåst men samtidigt har jag fattat hur människor fungerar och blir inte ett dugg förvånad. Hon är van vid att frossa i organiska grönsaker och så länge nöden inte tvingar henne att leva på 29 dollar så kommer hon inte heller att kunna styra om tankeverksamheten. Ska man delta i en utmaning så måste man leva i övertygelsen om att livet kommer att bli så mycket bättre för att helhjärtat gå in i projektet.

Själv styrs jag helt och fullt av av mina mål. Mina mål styr nästan allt jag gör nuförtiden och jag vägrar ge upp. Jag hade inte köpt koriander, jag hade köpt havregryn. Inte för att jag är en bättre människa utan för att jag använder en annan logik. 





14 kommentarer:

  1. Och DÄR fick jag en ordentlig spark i baken om att jag är en feg fislort som inte gjort mig av med snusen. Jag har tusen ursäkter: "det är för mycket jobbigt i livet just nu, att ta abstinensen är för tufft under rådande omständigheter", "jag är så duktig på så mycket annat, jag sparar, jag har lagt om kosten, vi har fått till en bra städ/organisationsordning hemma", "jag har dragit ner på konsumtionen" and SO ON.
    Jag summerade just april, jag har lagt 1387 kronor på snus. Det är 92,4 % av min totala "nöjesbudget". Snus, är det vad jag tycker är absolut roligast? Nej, det är ett beroende som jag avskyr. Så nu Snålcoachen gör jag ett försök på riktigt. Det finns inte utrymme för snus i min majbudget och intet snus skall inhadlas på denna ö.
    Morsan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt beslut! Även om jag själv idag allvarligt övervägde att börja snusa igen pga tillfällig svacka. Som tur är vaknade jag snabbt upp ur min patetiska självömkan och insåg att fördelarna aldrig kommer att uppväga nackdelarna. Och ja, man sparar galna pengar på att låta bli de där dosorna. Så kom igen nu, sluta snusa! Som du själv skrev: du är duktig på så mycket annat. Då klarar du det här också! Lycka till!

      Radera
  2. Jag började skriva ett svar här men det blev så långt att det förtjänade ett eget blogginlägg kände jag :-) Tack för ett mycket intressant inlägg som verkligen fick mig att fundera!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underbart när ens egna små funderingar och tankar kan inspirera någon annan :)

      Radera
  3. Jag har en kompis, klok och bra på många sätt, men det här med långsiktigt sparande...Suck. hon och hennes man får ut skäligt tillsammans, delar på alla utgifter och dessutom inga barn som behöver försörjas. "Präktiga jag", tjänar mycket mindre, är ensamstående och sparar, vilket inte de gör. Skillnaden på mig och min väninna, att jag kan avstå och vänta till sen, medans för henne gäller omedelbar behovstillfredställelse och det ska ske nu! Hon ska bara köpa den där fantastiska saken, som sen kan vara bortglömd inom en vecka. Jag har slutat att komma med goda råd, insett att det är lönlöst. Stöter bara på patrull och försvar. Jag har givit upp och skyller på generna, vi har inte samma uppsättning. helt enkelt. Som tur är lever vi inte ihop, de skulle aldrig gå! Men som vän är hon guld värd med eller utan pengar.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det för mig också, vännerna är guld värda även om de får figurera som lärorika exempel i min blogg. Så länge man är nöjd själv och ingen kommer till skada så får man givetvis sköta sin privatekonomi efter eget tycke och smak. Att det ibland ter sig obegripligt för oss sparare är en annan sak.

      Radera
  4. Intressant! Jag tror pudelns kärna finns i varför vi gör förändringar. I nästan alla fall vill vi förändra för att må bättre på något sätt, få ett bättre liv. Så när vi börjar träna/spara och detta gör att livet känns tråkigare, jobbigare och inte lika roligt så slutar vi naturligt nog. Belöningen skulle ju bli att må bättre och om vi inte gör det, varför göra det alls?

    Jag undrar om det inte är så att det som skiljer oss åt är hur länge vi håller på innan vi måste se resultat? Hur länge vi står ut?

    En gång såg jag en dokumentär där man kom fram till att ungefär 10% får oerhört liten tillfredsställande effekt av träningen - inte konstigt att det är svårt att hålla sina mål då! Om man får oerhört små resultat. Det kanske är samma med sparande, vissa får en enorm kick av varje sparad krona, vissa måste tvinga sig själva till otroliga summor sparade innan de får någon "effekt", dvs tycker att sparandet ger mer än det tar från livskvalitéten..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men åh, vad rätt du har i det du skriver! Det är en klok och genomtänkt sammanfattning du delar med dig av.

      Jag har precis fått testa mitt eget tålamod/uthållighet. Se dagens blogginlägg med mina uteblivna resultat så förstår du vad jag menar. Naturligtvis kräver vi en belöning för våra uppoffringar och motivationen tryter när de uteblir.

      Sedan kan man vara mer eller mindre tävlingsmänniska/vinnarskalle/envis och vägra ge upp...

      Radera
  5. Klokt och insiktsfullt! Gillar din tolerans och tanke kring varför du lyckas till skillnad från dina vänner; det handlar inte om att vara bättre utan att använda en annan logik. Jag tänker att det också till viss del handlar om att vara ärlig mot sig själv och genomskåda en del "sanningar" som samhället och marknaden gärna vill att vi ska hålla för sanna. "Man måste ju unna sig" tex, nej det måste man inte alls det. Däremot kan det vara väldigt härligt att göra det ibland för att sätta guldkant på tillvaron. Jag tog ut lite komptid idag och åkte hem tidigt för att bjuda ut min man på lunch på vår lokala restaurang. Det är så sällan vi kan gå dit och det är så sällan vi kan äta ihop utan barnen och bara sitta och vara vi. Helt klart värt det men inte något som jag inte överlevt utan vilket "Man måste ju få unna sig"-känslan gärna vill antyda.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har rätt, det handlar till stor del om att genomskåda marknanden som går runt på att vi jobbar för att ha råd at konsumera och sedan måste jobba ännu mer för att kunna konsumera ännu mer. Och så snurrar hjulet, fortare och fortare.

      Jag AVSKYR uttrycket "unna sig". Enligt mitt sätt att se det så handlar det bara om att försöka rättfärdiga ett dåligt beteende. Vi gör något som vi vet att vi inte borde och försöker sminka över det med att vi är värda detta för att vi varit duktiga i något annat sammanhang. Att kosta på sig något som man verkligen vill göra, för att det är betydelsefullt för en, är något helt annat. Att gå ut och äta med sin man är en prioritering, inte att unna sig. Tänker jag.

      Radera
  6. *suck*
    Jag skrev en lång och väl formulerad (...!) kommentar från mobilen förut, men den försvann ut i cyberrymden, eller nåt. Här publicerades den åtminstone inte.
    Innebörden i den var i alla fall något i stil med - jag har lyckats riktigt bra med min ekonomi sedan jag bestämde mig att bli skuldfri, men med vikten går det sämre... och delvis beror det väl på att jag kan gluffa choklad i onödiga mängder i perioder. Har jag inte en lika tydlig målbild gällande måendet som ekonomin, månntro?
    Nåja. Ett bra inlägg har du publicerat i vanlig ordning! Trevligt!
    Och ha nu en fin helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för ett mycket intressant blogginlägg. Nu har jag fått upp ögonen för din blog och lägger upp den i blogglistan från min egen blogg http://myttinge94.blogspot.com. (Ja, lite smygreklam där, sorry.)

      Jag har själv inga problem med den finasiella disciplinen, däremot har jag tidigare haft problem med att jag handlat alldeles för mycket med aktier med inte alltid så bra resultat.

      Det jag kan råda din vän är att automatiskt föra över en viss del av länen till Avanza (eller motsvarande) och automatiskt investera i lämplig fond. Då är pengarna "borta" från lönekontot och sparandet växer. Det kräver ju dock en liten initial insats att göra detta.

      Mvh

      Myttinge94

      Radera
    2. Omedvetenellermedveten: hatar när det händer! Jag har tappat räkningen på alla gånger jag suttit och plitat på en text (oavsett sammanhang) och *poff* allting försvinner. Att gluffa choklad är en viktig del av livet - åtminstone mitt liv - men nu är det en riktig kamp mellan det onda och det goda. Det är mycket tuffare än att spara pengar även om jag tycker att samma diciplincenter i hjärnan borde aktiveras automatiskt :) Trevlig helg på dig också!

      Radera
    3. Myttinge94: Välkommen! Det ska bli kul att läsa din blogg! Just det här med att tipsa vänner är ibland lite känsligt. Jag har tipsat om både sparande och Avanza men de är oftast fast i sina mönster och tycker att man är konstig och udda om man väljer bort alla vardagliga småutgifter där pengarna strösslas iväg åt olika håll.

      Radera