fredag 30 maj 2014

Hur du väljer att visa upp dig för andra

Vi förväntas konsumera utifrån våra inkomster och förutsättningar. Ju högre lön desto mer räknar omgivningen med att livsstilen motsvarar lönekuvertet. En låginkomsttagare förväntas bo enkelt medan en höginkomsttagare förväntas bo i ett attraktivt område. Den som tjänar mycket pengar ska bekvämt hoppa in i bilen för att ta sig runt medan lågavlönade kan åka kommunalt och anpassa sig efter tidtabeller. Har man pengar flyger man i förstaklasskabinen medan fattiglapparna får nöja sig med Ryanair. Och så fortsätter det i all oändlighet. Höginkomsttagare förväntas bo på bättre hotell, gå på dyrare restauranger, köpa dyrare viner, finare möbler, exklusivare kläder och ha kostsammare nöjen. Tjänar vi pengar ska vi konsumera, vad vore det annars för vits med att jobba och slita?

Konsumtion gör oss framgångsrika - inte pengarna! 

Så är det, pengar är osynliga så länge de sitter på banken. Där tycks de inte göra någon nytta eftersom andra inte känner till att vi har dem. Därför har vi ett behov av att konsumera för att fira vår framgång och visa upp vår status med yttre attribut. Det finns en outtalad förväntan från omvärlden om att snabbt visa upp framgång inför andra. Den som skrapar lotter i TV:s direktsändning får alltid frågan "Vad ska du göra med vinsten?" Den som får lönepåökt vill gärna byta upp sig till ny bil. Så fort vi har klättrat upp några steg på lönestegen innebär det att vi kan skaffa oss nya exklusiva vanor. Så att omgivningen förstår att "det går bra nu".

Med tanke på detta är det inte konstigt att den som väljer att leva långt under sina tillgångar blir sedd som udda och konstig. Att frivilligt flytta till ett billigare boende, välja bort bil, resor och nöjen anpassade efter ekonomi är att bryta mot gängse normer. Det strider mot vår självbild och hur vi bedöms av andra.

Jag vågar påstå att det krävs mod och inre styrka att välja bort dessa viktiga statusmarkörer. Ett sparande är en osynlig kraft som varken ger status eller bekräftelse, mycket beroende på att vi inte offentliggör beloppen. Istället väljer vi att inte konkurrera med synlig konsumtion och bidar vår tid.


8 kommentarer:

  1. Familjen Fri skrev nyligen ett inlägg om det sociala stigmat kring tidig pension och sparande. Jag lämnade en kommentar om att jag inte alls tycker om att shoppa som tidsfördriv, vilket gör att mina jobbarkompisar ibland lite bekymrat försöker övertala mig att _unna mig_ ngt – dvs lägga runt tvåtusen i månaden på kläder, smink osv… Jag pratar inte så mkt om mitt stora intresse för återbruk eller min glädje över fynd och sparande. Vill inte bli sedd som _riktigt_ konstig, och inte heller att det ska låta som om jag rackar ner på dem…
    //Ingela

    SvaraRadera
  2. Att inte gilla shopping anses dessvärre som udda idag. Jag har tydligt märkt hur omgivningen börjat undra och nästan oroa sig när jag slutade köpa nya kläder. Förmodligen tror de att jag har fått problem med ekonomin eller att det ligger andra "tragiska" omständigheter bakom. För självvalt kan det väl knappast vara...

    Och visst är det som du nämner, predikar vi för mycket om vår livsstil kan det låta som att vi sätter oss till doms över andra och deras val.

    SvaraRadera
  3. Vår familjs plan är att låtsas vara fattigare än vi egentligen är. Med val av bostad, område, bil och resor etc. etc. Bara för det ska bli enklare socialt.
    Samtidigt hoppas jag att vårt barns omgivning (5 mån) inte blir lika statusorienterad - av den enkla anledningen att grannarna inte har råd...är jag då väldigt cynisk...?? ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, jag tycker inte att du är cynisk och det lustiga är just formuleringen "låtsas vara fattigare" eftersom den stödjer min tes om att vi förväntas leva upp våra pengar så att de speglar exakt vad vi har råd med (oavsett om det är med draghjälp av lån och avbetalning eller inte).

      Det är alltså inte riktigt socialt accepterat att medvetet välja billigare boende, bil och resor. Då anses man som udda och konstig eftersom man egentligen har råd med dyrare alternativ.

      När det gäller barn kan jag hålla med om att det nog är enklare att höra till dem med "bättre ekonomi" i ett enklare område än de med "sämst ekonomi" i ett exklusivare område. I alla fall när barnen kommer upp i skolåldern och prylhetsen drar igång på allvar. Krasst men sant!

      Radera
  4. Det är lite jobbigt att visa upp en social fasad "under" sina tillgångar, det håller jag med om. Men när vi tänker efter vad som gör OSS lyckliga så är det inte ett perfekt hem med designermöbler. Då skulle vi behöva huta åt barnen att inte röra något hela tiden.

    På jobbet klär jag mig propert som det förväntas, chefen vet ju vad jag tjänar. Barnen är hela och rena i skolan men hemmet är mindre än vad vi skulle kunna ha och bilen är äldre än vad den behöver vara.

    För oss är tiden med barnen mer värd än allt annat och även tryggheten att båda föräldrarna kan bli arbetslösa väldigt väldigt länge utan att det händer något allvarligt ekonomiskt.

    Jag gillar för övrigt inte heller shopping, det är snarare ett måste för att se lite städad ut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det låter som om vi har liknande läge. Att leva sparsamt behöver absolut inte betyda att man inte kan klä sig propert eller att barnen behöver bli lidande på något sätt.

      Jag har ju gillat shopping och har massor av fina (och en hel del dyra) kläder att nöta ut så länge som de känns up to date. Så det sparsamma levernet syns inte vid första anblicken utan blir märkbart genom att jag inte handlar några nya saker, inte vill fika eller luncha ute ett par gånger i veckan osv.

      Det som känns mest komplicerat är just småbelopp som en fika hit eller dit, alla vet att jag har jobb och inkomst så de skulle aldrig köpa förklaringen att jag anser mig "inte ha råd".

      Radera
    2. Håller inte med om att det är så jobbigt, efter ett tag inser man att man trygg i själv (förlåt för klyschan..). Ibland kommer frågan varför vi inte har två bilar etc och de returnerar jag den och påpekar att eftersom vi inte har behovet finns ingen anledning att belåna sig ytterligare. Brukar ta död på samtalsämnet.

      Ibland tycker det närmast är komiskt och se hur bekanta som rimligtvis inte kan tjäna jättemycket mer än medelsvensson likväl har högbelånat hus, två bilar och Ralph Laurentröjor. Jag undrar om de mår bra rent själsligt att bete sig bara för att vara andra till lags eller vad det nu beror på.

      Radera
    3. Två bilar? Hehe, vi har NOLL bilar men det tror jag är lättare att komma undan med när man bor i Stockholm och har väldigt goda kommunikationer runt hörnet och stor brist på boendeparkering.

      Det är ett välkänt fenomen att medelklassen vill leva som överklass och då får vi problematiken med högt belånade bostäder och dyra vanor. De inbillade kraven ökar hela tiden och ribban flyttas upp gång på gång. Det är därför den som går emot strömmen blir ifrågasatt och sedd som lite "udda".

      Radera