Dyrt att umgås

De fyra senaste dagarnas sparande och slösande:

Slösa

Köpt bjudlunch i den lokala delidisken. 

Delidisken är normalt ett big no-no för oss hårdsparade och herrejösses, man får ju hjärtklappning när man läser kilopriserna. Färdiglagade delikatesser är inte billiga men funkar kanon under tidspress när livet kört ihop sig lite för mycket. Någon gång emellanåt ger man efter för de förväntningar som ens närmaste sociala omgivningen har och då får det fladdra iväg ett par hundringar extra. Nu ligger jag på plus när det gäller hemmabjudning men framför allt anses jag vara en normal person (= slösare). 

Spara

Jag har passat på att träffa två vänner som betyder mycket för mig. Båda är starka personligheter, driftiga och stora inspirationskällor.  Och på vilket sätt hamnar det under sparkolumnen tänker ni? Jo, för det första så tog jag en långlunch ute med den ena, på en känd hipsterrestaurang (priserna är därefter...) utan att beställa något ätbart. Den andra kompisen träffade jag på kvällen och vi satte oss på ett fik. Inte heller där kände jag mig tvingad att beställa något ätbart. För det andra så laddade jag motivationsbatteriet och förhoppningsvis ger det en långsiktig effekt på sparandet och bidrar till att jag orkar hålla fast vid min plan. Det är nämligen den effekt de här kvinnorna har på mig. De är båda framgångsrika, om än på olika sätt. Vad de har gemensamt är att de är entreprenörer och att ingen av dem ägnar sig åt något traditionellt lönearbete för närvarande. En annan sak som de har gemensamt är att de besitter ett otroligt mod som vågar göra stora förändringar i sina liv. 

Själv är jag tyvärr en riktig fegis. En trist, tråkig och trygghetsknarkande fegis. Jag har jobbat på samma jobb i hundra år, bott i samma lägenhet i hundra år och varit gift med samma man i hundra år (det sistnämnda är iofs bra och ingenting som jag vill ändra på). Det jag avundas är att båda tjänat miljoner på sina s.k bostadskarriärer medan jag suttit och samlat mögel på samma ställe. Men jag får ju skylla mig själv eftersom de vågade medan jag fegade ur och var alldeles för bekväm av mig. Däremot är det aldrig för sent att låta sig påverkas och hoppas att lite av deras framåtanda ska smitta av sig på mig. 

Nåväl, tillbaka till plånboken. Hade jag beställt något att äta på båda dessa lokaler så hade det kostat mig ett par hundralappar, vilket i sin tur tillsammans med kostnaden för delilunchen hade brakat iväg alldeles åt helskotta. Särskilt redan veckan före midsommar.

Jag har en kollega som "råkade" festa bort runt tvåtusen i helgen och det har orsakat en lätt baksmälleliknande känsla hos personen ifråga.  Att betala inträde, mat och bjuda på ett par barrundor kostar en del och kan lätt göra hål i plånboken. När jag fick höra detta kände jag att jag kom lindrigt undan och att allt är relativt när det kommer till slösaångest. Mina lilla utgift var absolut inte mycket att orda om.